The Signs of the Times d. 19. februari 1894

tillbaka

Romerska kyrkan är den mänskliga naturens religion

Det finns ett stort behov av att alla som gör anspråk på att vara bibeltroende kristna tar Skriften bokstavligen. Det är nödvändigt att dra rätt slutsatser om vad Skrifterna menar när de refererar till laglöshetens människa, som ska sätta sig i sinnet att förändra Guds tider och lagar. Han hade ingen verklig makt att förändra Guds tider och hans lag, men han ansåg sig själv kapabel att utföra detta verk, för han är ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Han imiterar den förste store rebellen, syndens upphovsman. I himlen tänkte Satan förändra Guds lagar, och i detta syfte förändrade han sin karaktär och sin position i himlens salar, och påverkade andra tills de förenade sig med honom i upproret mot Gud, men han lyckades inte förändra Guds lag. Gud ändrade eller bytte inte ut sitt styrelseskick för att det skulle passa Satans idéer, utan fastslog att grunden för hans regering i himlen och på jorden är lika oföränderlig som själva tronen.

När Satan inte kunde få alla änglarna att revoltera mot Guds lag gjorde han jorden till skådeplats för sitt uppror, och genom laglöshetens människa försöker han genomföra sina diaboliska syften. Genom påvekyrkan, den romerska makten, laglöshetens människa, genomförs Satans syfte bland människor, Guds lag och hans tid åsidosätts. Vi ser att protestantismen uppmuntrar påvekyrkan i detta, och falska system för tillbedjan, vilka våra fäder mangrant motsatte sig med fara för liv och egendom, fostras, omhuldas och uppmuntras att utvidgas och nå stort inflytande. Protestanter söker inte i sina biblar som de borde, och lyder inte varningen som har getts angående laglöshetens människas verk. Den Romersk Kyrkan hävdar att påven är utrustad med suverän auktoritet över alla biskopar och pastorer, och detta anspråk på överhöghet förnekades en gång av protestanter. De tog den ståndpunkten att bibeln, och endast bibeln, utgjorde regeln för tro och lära, att Guds Ord är den enda ofelbara vägvisaren för människor, och att det är onödigt och skadligt att sätta prästers och prelaters ord i Guds Ords ställe.

För katoliken är bibeln en förbjuden bok, eftersom den tydligt avslöjar det romerska systemets irrläror, och ingen som söker i bibeln med upplyst förståelse, kan vara i harmoni med katolska kyrkan länge. Den som söker i biblen för att förstå sanningen kommer inte att finna någon auktoritet i Guds Ord för påvens och kardinalernas förmodade makt. Det finns inget Guds ord som sanktionerar deras förmodade överlägsenhet eller ledarställning över sitt folk, liksom det inte finns någon text som stödjer det anspråk som Lucifer gjorde på överlägsenhet över Kristus i himlen. Påvekyrkans anspråk på överlägsenhet framförs under inflytande av den förste store usurpatorn som så ihärdigt framhöll sin rätt till ledarställning över Guds härskara. Under den mörka medeltiden - okunnighetens och vidskeplighetens långa natt – erkändes påvemaktens anspråk på överlägsenhet och ledarställning av kejsare och kungar, trots att Gud inte hade sanktionerat några sådana förmåner, utan reste upp män för att motsäga anspråket, och för att bryta det romerska oket från Guds församling. Genom dessa utvalda redskap samlade Gud församlingen till att åter hävda sitt oberoende, och i Guds kraft steg hon fram i den frihet som Gud hade gjort henne självständig med. Hon bröt sig loss från det katolska oket, och med Guds Ord i sin hand mötte hon det stora onda från katolicismen, som David mötte Goliat i himmelens namn när han använde sin slunga och några få stenar från bäcken. Israels utmanare blev slagen av trons man, och medan människor håller fast vid Herrens ord kan de inte förena sig med villfarelsens mäktiga system.

Herren har uttalat en förbannelse över dem som tar bort eller lägger till något till Skrifterna. Den store JAG ÄR har bestämt vad som ska utgöra regeln för tro och lära, och han har utformat det så att bibeln ska vara en bok för vardaglivet. Den församling som håller sig till Guds Ord är oåterkalleligt separerad från Rom. Protestanter var en gång skiljda på det sättet från denna mäktiga avfallna kyrka, men de har närmat sig henne, och är fortfarande på väg mot återförening med den romerska kyrkan. Rom förändras aldrig. Hennes principer har inte ändrats på minsta sätt. Hon har inte minskat klyftan mellan sig själv och protestanterna. De har gjort allt närmande. Men vad säger detta om dagens protestantism? Det är på grund av att man avvisar bibelns sanningar som människor fortskrider mot otro. Det är en återfallets kyrka som minskar avståndet mellan sig själv och påvekyrkan.

Det är själar som Luther, Cranmer, Ridley, Hooper och de tusentals ädla människor som blev martyrer för sanningens sak som är de sanna protestanterna. De stod som trofasta väktare för sanningen och förklarade att protestantism inte kan förenas med katolicism, utan måste vara lika vitt skiljd från påvekyrkans principer som öster är från väster. Sådana förespråkare för sanningen kunde inte passa ihop med ”laglöshetens människa” mer än Kristus och hans apostlar kunde. I gamla tider kände de rättfärdiga att det var omöjligt att förena sig med Rom, och fast deras motstånd mot detta system av villfarelse upprätthölls med risk för liv och egendom hade de mod att stå fast vid sin separation, och de kämpade modigt för sanningen. Bibelns saningar var dyrbarare för dem än rikedom, ära eller till och med livet självt. De kunde inte uthärda att se sanningen begravd under en massa vidskeplighet och lögnaktigt sofisteri. De tog Guds ord i sina händer och reste sanningens standar inför folket, medan de modigt förkunnade det som Gud hade uppenbarat för dem genom omsorgsfullt studium av bibeln. De dog den grymmaste död för sin trohet mot Gud, men genom sitt blod köpte de oss friheter och privilegier som många som gör anspråk på att vara protestanter nu lättvindigt överlämnar till ondskans makt. Men ska vi ge upp dessa dyrköpta privilegier? Ska vi förolämpa himmelens Gud och efter att han har befriat oss från det romerska oket åter försätta oss i slaveri under denna antikristna makt? Ska vi ge bevis på vårt förfall genom att avtala bort vår religionsfrihet, vår rätt att tillbe Gud så som vårt eget samvete bjuder oss?

Luthers röst, som ekade mellan berg och dalar, som skakade Europa som en jordbävning, manade fram en här av ädla Jesu apostlar, och den sanning som de försvarade kunde inte tystas av bål, av tortyr, av fängelsehålor eller av död. Och fortfarande talar rösten av denna ädla armé av martyrer om för oss att den romerska makten är de sista dagarnas förutsagda avfall, den laglöshetens hemlighet som Paulus såg börja verka redan på hans tid. Romersk katolicism vinner snabbt mark. Påvemakten växer till, och de som har vänt sina öron bort från att höra sanningen lyssnar till hennes bedrägliga fabler. Katolska kapell, katolska högskolor, nunne- och munkkloster växer till, och den protestantiska världen verkar sova. Protestanter förlorar kännetecknet som särskiljde dem från världen och de minskar avståndet mellan sig själva och den romerska makten. De har vänt bort sina öron från att höra sanningen. De har varit ovilliga att ta emot det ljus som Gud har låtit lysa på deras stig och går därför in i mörker. De talar med förakt om uppfattningen att den förgångna grymma förföljelsen från Rom och dem som förenar sig med henne kommer att återuppstå. De inser inte det faktum att Guds Ord helt och hållet förutsäger en sådan återuppståndelse, och vill inte medge att Guds folk ska lida förföljelse i de sista dagarna, trots att bibeln säger ” Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd”.

Påvekyrkan är den mänskliga naturens religion, och massan av människor älskar en lära som tillåter dem att synda, och som ändå friar dem från syndens konsekvenser. Människor måste ha någon form av religion, och denna religion, formad av mänskliga påhitt men som ändå gör anspråk på gudomlig auktoritet, passar det köttsliga sinnet. Människor som tror sig själva vara visa och intelligenta vänder sig bort i högmod från rättfärdighetens standard, de tio budorden, och anser inte att det passar deras värdighet att fråga efter Guds vägar. Därför ger de sig in på felaktiga vägar och på förbjudna stigar. De blir självtillräckliga och uppblåsta efter påvens förebild, inte efter Jesu Kristi förebild. De vill ha den form av religion som har de lägsta kraven på andlighet och självuppoffring, och eftersom ohelgad mänsklig visdom inte kommer att leda dem till att avsky påvedömet dras de naturligt till dess bestämmelser och läror. De vill inte vandra på Herrens vägar. De är helt enkelt för upplysta för att söka Gud i bön och ödmjukhet, med en rationell kunskap om hans ord. När de inte bryr sig om att lära känna Herrens vägar är deras sinnen vidöppna för villfarelser, redo att acceptera och tro på en lögn. De är villiga att bli pålurade de mest oförnuftiga och inkonsekventa osanningar som om det vore sanning.

Påvedömet är Satans mästerverk av bedrägeri, och även om det har bevisats att en tid av stort intellektuellt mörker var gynnsamt för den romerska kyrkan, så kommer det också att visa sig att en tid av stort intellektuellt ljus också är gynnsamt för dess makt, för människors sinnen är koncentrerade på sin egen överlägsenhet, och de tycker inte om att bibehålla Gud i sitt medvetande. Rom gör anspråk på ofelbarhet och protestanter följer efter i samma spår. De längtar inte efter att söka sanningen och att fortskrida från ljus till ännu större ljus. De avskärmar sig genom fördomar och verkar villiga att själva bli bedragna och att bedra andra.

Men även om kyrkornas inställning är nedslående är det inte nödvändigt att bli modfälld. Gud har ett folk som kommer att bevara sin trofasthet mot hans sanning, som kommer att göra bibeln, och bibeln allena, till sitt rättesnöre för tro och lära, som vill höja standarden och hålla den fana högt på vilken är skrivet ”Guds bud och Jesu tro”. De kommer att värdesätta ett rent evangelium och göra bibeln till grunden för sin tro och lära.

För en tid som denna, när människor kastar Härskarornas Herres lag åt sidan, är Davids bön passande, ” Det är tid för HERREN att handla, för de har gjort din lag om intet”. Vi närmar oss en tid när nästan hela världen kommer att ösa förakt över Guds lag, och Guds folk som håller hans bud kommer att bli svårt prövade. Men kommer de att tappa sin respekt för Jehovas lag för att andra inte ser och förstår dess bindande krav? Låt Guds laglydiga folk, liksom David, vörda Guds lag i motsvarande grad som människor kastar den åt sidan och öser ringaktning och förakt över den.
(Översatt till svenska av Suzanne Gundler)