The Signs of the Times d. 24. februari 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Jag anförtrodde nu all min sorg och förvirring till min mor. Hon sympatiserade ömt med och uppmuntrade mig och rådde mig att uppsöka broder Stockman för råd som då predikade adventläran i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, för han var en hängiven Kristi tjänare. Då han hörde min berättelse, lade han sina händer kärleksfullt på mitt huvud och sade med tårar i ögonen: "Ellen, Du är bara ett barn. Din är en högst unik upplevelse för en i Din späda ålder. Jesus måste förbereda Dig för något speciellt arbete."

Han sade då till mig att även om jag hade varit en person i mogen ålder och på så sätt hade trakasserats av tvivel och förtvivlan, skulle han ha sagt till mig att han visste att det fanns hopp för mig, genom Jesu kärlek. Själva sinnesångesten jag hade lidit var ett säkert bevis på att Herrens Ande strävade med mig. Han sade att när syndaren blir förhärdad i sin skuld inser han inte hur stora hans överträdelser är, utan smickrar sig själv med att han har rätt och inte svävar i någon särskild fara. Herrens Ande lämnar honom och han blir slarvig och likgiltig eller hänsynslöst trotsig. Denne gode man berättade för mig om Guds kärlek till sina felande barn, att han i stället för att glädjas över deras undergång längtade efter att dra dem till sig i enkel tro och tillit. Han uppehöll sig vid Kristi stora kärlek och återlösningsplanen.

Han talade om min tidiga olycka och sade att det verkligen var en svår sådan, men han bad mig att tro att en kärleksfull Faders hand inte hade dragits tillbaka från mig; att jag i det framtida livet, när dimman, som då förmörkade mitt sinne, hade försvunnit, skulle urskilja försynens visdom, som hade verkat så grym och mystisk. Jesus sade till sina lärjungar: "’Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.’" {Johannesevangeliet 13:7.} I den stora framtiden skall vi inte längre se en gåtfull spegelbild, utan stå ansikte mot ansikte med den gudomliga kärlekens stora skönheter. {Jämför Första Korintierbrevet 13:11-12. Övers. anm.}

Gå i frid, Ellen, sade han med tårar i ögonen. Återvänd till Ditt hem i tillit till Jesus, för han kommer inte att hålla tillbaka sin kärlek från någon sann sökare. Han bad då uppriktigt för mig, och det verkade som om Gud säkert skulle ta hänsyn till detta helgons bön, även om mina ödmjuka böner hade varit ohörda. Jag blev starkt lättad i sinnet. Mitt eländiga slaveri under tvivel och rädsla försvann då jag lyssnade till den här lärarens kloka och ömma råd i Israel. Jag gick bort från hans närvaro tröstad och uppmuntrad.

Under de få minuter jag fick undervisning av broder Stockman, hade jag erhållit mer kunskap i ämnet Guds kärlek och medlidande ömhet, än av alla de predikningar och förmaningar, som jag någonsin hade lyssnat på. Jag återvände hem och trädde åter inför Herren och lovade att göra och lida vad som helst han kunde kräva av mig, om bara Jesu leenden kunde lysa upp mitt hjärta. Samma plikt presenterades för mig som hade bekymrat mitt sinne tidigare, att ta upp mitt kors ibland Guds församlade folk. En möjlighet saknades inte länge; det var ett bönemöte den kvällen som jag deltog i.

Jag böjde mig darrande under bönerna som framfördes. Efter att några hade bett, höjde jag min röst i bön innan jag var medveten om det, och i det ögonblicket visade sig Guds dyrbara löften för mig som många dyrbara pärlor som bara skulle tas emot genom att be om dem. Medan jag bad lämnade mig den börda och ångest som jag hade uthärdat så länge, och Herrens välsignelse föll över mig som en mild dagg. Jag prisade Gud från djupet av mitt hjärta. Allt verkade utestängt från mig utom Jesus och hans härlighet, och jag förlorade medvetandet om vad som hände omkring mig.

Då jag åter kom till sans, fann jag mig själv omhändertagen i min farbrors hus där vi hade samlats för bönemötet. Varken min farbror eller hans fru tyckte om religion, även om den förre en gång i tiden hade bekänt sig till den men sedan dess hade avfallit. Jag fick höra att han hade blivit allvarligt störd medan Guds kraft vilade över mig på ett så märkbart sätt och hade vandrat omkring på golvet, svårt bekymrad och bedrövad i sitt sinne. Då jag först blev överväldigad på detta vis, blev några av de närvarande väldigt oroade och höll på att springa efter en läkare, ty de trodde att någon plötslig och farlig sjukdom hade angripit mig, men min mor bad dem att låta mig vara i fred, för det var tydligt för henne och för de andra erfarna kristna, att det var Guds underbara kraft som hade lagt mig raklång.

Nästa dag hade jag återhämtat mig tillräckligt för att gå hem, men en stor förändring hade skett i mitt sinne. Det verkade för mig att jag knappast kunde vara samma person som lämnade min fars hus kvällen innan. Detta avsnitt förekom ständigt i mina tankar: "HERREN är min herde, mig skall intet fattas." {Psaltaren 23:1.} Mitt hjärta var fullt av lycka då jag sakta upprepade dessa ord.

Tron tog nu mitt hjärta i besittning. Jag kände en outsäglig kärlek till Gud och hade hans Andes vittnesbörd om att mina synder var förlåtna. Min syn på Fadern förändrades, jag såg nu på honom som en snäll och öm förälder, snarare än en sträng tyrann som tvingade människor till blind lydnad. Mitt hjärta omfattade honom i djup och innerlig kärlek. Att lyda hans vilja verkade vara en fröjd, det var ett nöje att stå i hans tjänst. Min väg strålade framför mig, ingen skugga grumlade ljuset som uppenbarade för mig Guds fullkomliga vilja. Jag kände försäkran om en i mig boende Frälsare och insåg sanningen hos Kristi uttalande: "Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’" {Johannesevangeliet 8:12.}

Allt i naturen verkade äga en härlighet och tycktes återspegla Guds kärleksfulla leenden. Min frid och lycka stod i så markant kontrast till min tidigare dysterhet och ångest att det verkade för mig som om min själ hade räddats från helvetet och förts till himmelen. Jag kunde till och med prisa Gud för den olycka som hade varit mitt livs prövning, för den hade varit sättet att koncentrera mina tankar på evigheten. Av naturen stolt och ambitiös, hade jag kanske inte varit benägen att ge mitt hjärta till Jesus om det inte varit för det plågsamma lidande som på sätt och vis hade avskurit mig från världens triumfer och fåfänga.

Under sex månader grumlade inte en skugga mitt sinne, och jag försummade inte heller en enda känd plikt. Hela min strävan var att göra Guds vilja och hålla Jesus och Himmelen ständigt i mitt sinne. Jag blev förvånad och hänförd över de klara åsikter som nu presenterades för mitt sinne om Jesu Kristi försoning och verk. Jag kommer inte att försöka att förklara mitt sinnes övningar närmare, det räcker med att säga att gamla ting hade försvunnit, och se, allt hade blivit nytt. Det fanns inte ett moln som fördärvade min perfekta lycka. Jag längtade efter att berätta historien om Jesu kärlek, men kände ingen benägenhet att inleda ett gemensamt samtal med någon. Mitt hjärta var så fyllt av kärlek till Gud och den frid som övergår allt förstånd, att jag älskade att meditera eller begrunda och be.

Kvällen efter att ha fått en så stor välsignelse deltog jag i adventmötet. Då tiden kom för Kristi efterföljare att tala till hans fördel, kunde jag inte vara tyst, utan reste mig och berättade om min erfarenhet. Jag hade inte en tanke på vad jag skulle säga; men den enkla berättelsen om Jesu kärlek till mig föll från mina läppar med fullkomlig frihet, och mitt hjärta var så lyckligt över att ha blivit befriat från sin träldom under mörk förtvivlan att jag förlorade människorna omkring mig ur sikte och tycktes vara ensam med Gud. Jag hade inga svårigheter att uttrycka min frid och lycka, förutom tacksamhetens tårar som kvävde mitt yttrande, då jag berättade om den underbara kärlek som Jesus hade visat mig.

Broder Stockman var på plats. Han hade så nyligen sett mig i djup förtvivlan och hade strävat efter att uppmuntra mig och inspirera mig med hopp, att den anmärkningsvärda förändringen i mitt utseende och mina känslor berörde hans hjärta och han grät högt, gladde sig med mig och prisade Gud för detta bevis på hans ömma barmhärtighet och kärleksfulla godhet. Mitt hjärta var så översvämmat av glädje att jag ville berätta för andra hur mycket Herren hade gjort för mig.

Jag gick då och då i den kristna kyrka, där äldste Brown var pastor. Under ett konferensmöte blev jag inbjuden att berätta om min upplevelse, som ansågs vara en anmärkningsvärd sådan, och jag kände inte bara stor yttrandefrihet, utan också glädje över att berätta min enkla historia om Jesu kärlek och glädjen att bli accepterad av Gud. Jag berättade om min underbara befrielse från tvivlets och förtvivlans träldom, och den glädje som jag upplevde i hoppet om frälsning. Då jag talade på ett enkelt språk med dämpat hjärta och tårfyllda ögon, verkade min själ dras mot himmelen i en extas av tacksägelse. Herrens smältande kraft kom över det församlade folket. Många grät och andra prisade Gud.

Syndare inbjöds att resa sig för böner, och många svarade på kallelsen. Mitt hjärta var så tacksamt mot Gud för den outsägliga välsignelse han hade gett mig, att jag längtade efter att få andra att delta i denna heliga glädje. Mitt sinne var djupt intresserat av dem som kanske led under en känsla av Herrens missnöje och syndens börda. Då jag berättade om min upplevelse kände jag att ingen kunde motstå beviset på Guds förlåtande kärlek som hade åstadkommit en sådan underbar förändring i mig. Verkligheten av sann omvändelse verkade så tydlig för mig att jag kände för att hjälpa mina unga vänner in i ljuset och vid varje tillfälle utövade mitt inflytande för detta.

Jag anordnade möten för mina unga vänner, av vilka några var betydligt äldre än jag själv, och några var gifta. Ett antal av dem var fåfänga och tanklösa, min erfarenhet lät för dem som en innehållslös berättelse, och de lyssnade inte på mina vädjanden. Men jag kände att mina ansträngningar aldrig skulle upphöra förrän dessa kära själar, som jag hade så stort intresse för, hade gett efter för Gud. Jag tillbringade flera hela nätter i allvarlig bön för dem som jag hade sökt upp och fört samman i syfte att verka för och be med dem.

Några av dessa hade sammanträffat med oss av nyfikenhet för att höra vad jag hade att säga, andra tyckte att jag var utom mig i mina ihärdiga ansträngningar, speciellt då de inte visade någon oro för egen del. Men vid vart och ett av våra små möten fortsatte jag att förmana och be för var och en för personligen, tills mitt arbete kröntes med framgång, och alla hade gett efter för Jesus och erkänt fördelarna med hans förlåtande kärlek. Var och en blev omvänd till Gud.

Natt efter natt i mina drömmar verkade jag sträva efter själars frälsning. Vid sådana tillfällen framkom särskilda fall för mig, som jag efteråt sökte upp och bad med. I alla fall utom ett överlämnade dessa personer sig åt Herren. Några av våra mer formella bröder fruktade att jag var för nitisk och angelägen om att omvända själar, men tiden föreföll mig så kort att det gällde alla som hade ett hopp om en välsignad odödlighet och väntade på Kristi snara ankomst, att arbeta utan uppehåll för dem som fortfarande var i sina synder och stod vid ruinens fruktansvärda brant.

Visserligen var jag högst ung, men frälsningsplanen var så tydlig för mig, och min personliga erfarenhet hade varit så klar att jag, efter noggrant övervägande av saken, visste att det var min plikt att fortsätta mina ansträngningar för att frälsa dyrbara själar och att be och bekänna Kristus vid varje tillfälle. Jag erbjöd hela mitt väsen till min Mästares tjänst. Hända vad som hända kunde, jag bestämde mig för att behaga Gud och leva som en som förväntade sig att Frälsaren skulle komma och belöna de troende. Jag kände mig som ett litet barn som kom till Gud som till min far och frågade honom vad han ville att jag skulle göra. Då min plikt gjordes tydlig för mig, var det min största lycka att utföra den. Märkliga prövningar plågade mig emellanåt. De som var äldre än jag själv försökte att hålla mig tillbaka och kyla min tros glöd, men med Jesu leenden som lyste upp mitt liv och Guds kärlek i mitt hjärta, gick jag min väg glad i anden.