The Signs of the Times d. 27. februari 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Syndafloden

Kapitel sju. Syndafloden - Av fru E. G. White. - De som hedrade och fruktade för att förolämpa Gud, kände till en början endast lätt av förbannelsen, medan de som vände sig från honom och föraktade hans auktoritet förnam dess verkningar kraftigare, särskilt till kroppslängd och genom frånvaron av gestaltens ädla form. Sets ättlingar kallades för Guds söner; Kains ättlingar för människornas söner. Då Guds söner blandades med människornas söner, blev de fördärvade och genom ingifte med dem förlorade de, på grund av hustrurnas inflytande, sin speciella, heliga karaktär och förenade sig med Kains söner i deras avgudadyrkan. Många kastade av sig fruktan för Gud och trampade på hans bud. Men det fanns några få som levde rättfärdigt, som fruktade och hedrade sin Skapare. Noa och hans familj var ibland de få rättfärdiga.

Synden spred sig runt om på jorden som en dödlig spetälska. Världen var bara i sin linda på Noas dagar, men ondskan hade blivit så djup och utbredd att Gud ångrade att han hade skapat människan. Godhet och renhet tycktes vara nästan utdöd; medan hat mot Guds lag, förställning, avund, uppvigling, stridigheter och det grymmaste förtryck och våld fördärvade jorden under dess invånare. Människans hjärtas tankar och föreställningar var ständigt onda.

En tung, dubbel förbannelse vilade över jorden till följd av, för det första, Adams överträdelse, och för det andra på grund av mordet som Kain begick; men detta förändrade inte genast naturens ansikte. Det var fortfarande rikt och vackert tack vare Guds försyns gåvor. De tysta dalarna och vidsträckta slätterna, klädda med grönska och prydda med buskar och ljuva blommor färgade av den gudomlige konstnären, de ljuvliga fåglarna vars glada sånger fyllde lundarna med musik, de graciösa kullarna och slingrande bäckarna, de klängande vinstockarna och ståtliga träden charmerade ögat och underhöll livet med sin frukt – allt tycktes bara vara något mindre skönt än Eden.

Guld och silver fanns i överflöd. Det släkte av människor som då levde var väldigt storväxta och ägde underbar styrka. Träden var mycket större och överträffade vida i skönhet och perfekta proportioner allt som dödliga nu kan se på. Träet i deras stammar var av finkornigt och hårt material – i detta avseende mer som sten. Det krävde mycket mer tid och arbete, även av det mäktiga släktet, att bereda virket för att bygga med, än vad det kräver i denna degenererade tidsålder att bearbeta träd som nu växer på jorden, även med den svagare styrka som människorna nu har. Dessa träd var av stor hållbarhet och skulle inte känna av något förfall under väldigt många år. Men trots jordens rikedom och skönhet, i jämförelse med dess tillstånd innan förbannelsen uttalades över den, fanns det uppenbara bevis på visst förfall.

Folket använde guld, silver, ädelstenar och utsökt trä för att bygga hus åt sig själva, varvid var och en strävade efter att överträffa den andre. De förskönade och smyckade sina hus och egendomar med de mest geniala verk, och retade Gud genom sina onda gärningar. De formade bilder för att tillbe och lärde sina barn att betrakta dessa exempel på hantverk gjorda med sina egna händer som gudar och att tillbe dem. De valde inte att tänka på Gud, himlarnas och jordens Skapare, och tackade inte honom som hade skänkt dem allt som de ägde. De förnekade till och med existensen av Himmelens Gud och prisade sig själva och tillbad sina egna händers verk. De fördärvade sig själva med det som Gud hade ordnat med på jorden till människans bästa. De anlade vackra promenadvägar, överhängda av fruktträd av alla slag, och under dessa majestätiska och vackra träd, med sina vidsträckta grenar, som var gröna från årets början till dess slut, placerade de sina idoler. Hela lundar, på grund av skyddet från deras grenar, tillägnades dessa idolgudar och gjordes attraktiva som ett tillhåll för folket i deras avgudadyrkan.

Edens lundar var Guds första tempel, från vilka den renaste tillbedjan av Skaparen steg upp. De sorgsna landsflyktingarna från Paradiset kunde aldrig glömma det där lyckliga hemmet. De vajande träden och skyddande lundarna utgjorde för dem en egendomlig charm; ty de påminde dem om Eden och de glädjefulla samtal som de en gång hade haft med Gud och änglar. Och då de lyssnade på vindens sorl ibland löven verkade det nästan som att de åter kunde urskilja ljudet av den röst som hördes i trädgården i dagens svalka. Eken och palmen, den hängande pilen och den doftande cedern, oliven och cypressen, var heliga för våra första föräldrar. Deras grönskande grenar, som bredde ut sig och sträckte sig uppåt till skyn, tycktes dem prisa deras Skapare. För Adam fanns det något nästan mänskligt och sällskapligt i träden, som förde honom tillbaka till många glädjande händelser under hans liv i Eden.

Om Guds folks hjärtan mjukades upp som de borde av hans nåd, skulle de bli bekanta med honom, när de urskiljer hans visdom och kraft i det som hör till hans skapelse. Varje grönt blad, med sina ömtåliga ådror, varje öppnande knopp och blommande blomster, varje högt träd som sträcker sig uppåt mot himlen, jorden klädd med sin matta av levande grönt, är ett uttryck för Guds kärlek till människan, inte för att leda oss till att dyrka naturen, utan för att locka våra hjärtan genom naturen upp till naturens Gud. Skogens träd som vajar i vinden bryter ut i sång och lovprisning till Gud och tillrättavisar människans tystnad och likgiltighet.

Adam hade beskrivit Eden för sina barn och barns barn. Om och om igen upprepades historien, och hans kärlek till träd och blommor och lundar överfördes till hans ättlingar. Men i stället för att böja sig ned i de högtidliga lundarna för att erkänna Guds kärlek och för att dyrka honom, vanhelgade de dessa lundar med sina avgudar. Det var ett missbruk av de ömma och heliga minnen som Adam värnade om – umgänget i lundarna med dyrkan av den sanne och levande Guden – som fick Kains avgudadyrkare att bygga sina altaren och sätta upp sina bilder i lundarna och under varje grönt träd. Och då de avfärdade Gud ur sina hjärtan, blev deras uppförande i enlighet med deras vanhelgande uppoffringar och tillbedjan. Människornas karaktärer blev mer och mer förnedrade.

I stället för att göra rättvisa mot sina grannar, förverkligade de sina egna olagliga önskemål. De hade ett flertal hustrur, vilket stred mot Guds kloka ordning i början. Gud gav Adam en hustru – och visade för alla som skulle leva på jorden sin ordning och lag i det avseendet. Adams och Evas överträdelse och fall förde synd och elände över mänskligheten, och människan följde sina egna köttsliga begär och förändrade Guds ordning. Ju mer män multiplicerade fruar till sig själva, desto mer ökade deras brott och olycka. Om någon valde att ta hustrurna eller boskapen eller något som tillhörde hans nästa, brydde han inte om rätt eller rättvisa, och om han kunde segra över sin nästa på grund av styrka eller genom att döda honom, gjorde han det och jublade över sina våldshandlingar. Människor älskade att döda djur. De använde köttet till mat, och detta ökade deras grymhet och våld, och fick dem att betrakta människors blod med häpnadsväckande likgiltighet.

Gud bestämde sig för att genom en översvämning utplåna det mäktiga, långlivade släkte som hade fördärvat sina vägar inför honom. Han tänkte inte låta dem leva färdigt sina naturliga liv, vilket skulle ha tagit hundratals år. Det var bara några generationer sedan som Adam hade tillgång till trädet som skulle förlänga livet. Efter sin olydnad fick han inte äta av livets träd och föreviga en existens i synd. För att människan skall ha oändligt liv måste hon fortsätta att äta av frukten från livets träd. Berövad detta skulle hennes liv gradvis ebba ut.

Mer än hundra år före Syndafloden sände Herren en ängel till Noa för att göra honom bekant med hans avsikt avseende det syndiga släktet, att hans Ande inte alltid skulle kämpa med människan, utan att han skulle sända en flod av vatten över jorden för att förgöra människor och djur. Han skulle inte lämna släktet okunnigt om sin avsikt; utan skulle genom Noa varna världen för dess kommande undergång, så att invånarna skulle lämnas utan ursäkt. Noa skulle predika för folket och även uppföra en ark som Gud skulle leda honom att använda för att rädda sig själv och sin familj. Han skulle inte bara predika, utan hans exempel i att bygga arken skulle vara ett ständigt vittnesbörd om varningen till världen, vilket visade att han trodde på det han predikade. Hans enkla, barnsliga tro och hans obetingade lydnad, trots motståndet han mötte, var ett bevis för världen på hans uppriktighet. Han var fast som en klippa mot sina plikter, och ledde arbetet i det unika byggandet under ledning av den gudomlige arkitekten. Varje slag som riktades mot arken var ett vittnesbörd för folket.

Denna tid var prövande för Noa. Han visste att han var föremål för folkligt förakt och hån från det fördärvade släktledet. Han möttes av otro och hån överallt. Men ju större orättfärdighet som omgav honom, desto mer allvarlig och fast och uthållig var han i sin lydnad, och visade att det fanns en man i världen som tänkte vara sann mot Gud. Han var ett troget och oböjligt vittne för Gud, snäll och artig mot alla, utan förolämpningar. Han var som en som inte hörde den smädelse och hädelse som hälsade honom från alla håll.

Noa framförde till jordens invånare ett viktigt varningsbudskap, vars mottagande eller förkastande skulle avgöra deras själars öde. Han trodde på Gud, han trodde att han hade sanningen, och han gick rakt fram på trons och lydnadens väg och fick styrka från Gud dagligen genom gemenskap med honom. Noa var en bönens man; och i detta nära samband med Gud fann han allt sitt mod och fasthet. Han predikade och varnade och bad folket; men de ville inte ändra kurs. De köpte, de sålde, de planterade, de byggde, de gifte sig och blev gifta, de ägnade sig åt fest och frosseri och förnedrade sina själar och visade förakt för Noas budskap. Deras tal och handlingar blev mer avskyvärda och fördärvade i takt med att deras prövotid löpte ut. Hela världen verkade vara emot Noa; men han ägde detta vittnesbörd från Gud: "Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte." {Första Moseboken 7:1.}

Så långt mänsklig visdom kunde se var det inte troligt att händelsen som Noa förutspådde skulle inträffa. Regn hade aldrig fallit; en dimma eller dagg hade vattnat jorden. Bäckarna och floderna hade säkert flutit längs sina kanaler och mynnat ut i havet. Vattenmassorna hade hållits på sina ställen genom Guds dekret eller påbud: "’Hit får du komma, men inte längre". {Job 38:11.} Människor talade då om de fasta naturlagarna, som inte kunde rubbas för att åstadkomma någon sådan händelse som Noa hade förutsagt. De ville tro, och få alla andra att tro, att Gud inte kunde förändra den naturliga världens ordning; sålunda försökte de att föreskriva gränserna för hans makt, vilket gjorde honom till slav under sina egna lagar. Folket på Noas tid ägde skarpa intellekt, och de försökte att visa på vetenskapliga grunder att det var omöjligt för hans profetia att gå i uppfyllelse. Man drev hejdlöst med Noa på grund av hans varningar; han betraktades som en fanatiker. Noas obetingade tillit till Gud irriterade emedan den fördömde dem; men de kunde inte störta denne trogne tillrättavisare från hans ställning. Herren hade gett varningen, och det var nog för Noa. Filosofernas argument bet inte på honom, då Guds budskap klingade i hans öron: "’Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden." {Första Moseboken 6:13.}

Noa, rörd av rädsla, konstruerade en ark för att rädda sitt hus. Han erfor den rädsla som borde prägla varje kristens liv. Noas fullkomliga tro förstärkte hans rädsla. Guds hotande vrede, som skulle falla över människor och djur och över jorden, fick honom att förbereda arken. Hans tro och hans fruktan för Guds vrede framkallade lydnad. Noa tvekade inte att lyda Gud. Han efterlyste ingen ursäkt för, att arbetet med att bygga arken var stort och dyrt. Han trodde på Gud och investerade i arken allt han ägde, medan den onda världen hånade och gjorde sig glada över den vilseledde, gamle mannen.

De hade större orsak till sin otro och sitt hån, eftersom Gud inte på en gång genomförde sitt syfte. Men tidens gång fick inte Noas tro att vackla; hans tillit till Gud var osviklig, och han accepterade utan ett gny de svårigheter och uppoffringar den var förknippad med. Noas tro, i kombination med handling, fördömde världen; ty han var en trofast rättfärdighetspredikant, som tillrättavisade, varnade och förmanade de ogudaktiga. Deras förebråelse och övergrepp var vissa gånger nästan outhärdliga; ändå klamrade patriarken sig fast med sin själ vid Gud och bad honom om hjälp i sin stora nöd. Mitt uppe i hån, förolämpning och gyckel gick han fram och tillbaka som en man med ett stort uppdrag att uppfylla. Privilegier hade försummats, dyrbara själar förnedrats och Gud förolämpats; och dagen för vedergällningens rättvisa kom långsamt; människans otro hindrade dock inte händelsen.

Gud gav Noa de exakta måtten på arken och tydliga anvisningar om dess konstruktion i varje enskildhet. Den var tre våningar hög, men det fanns inga fönster på sidorna, allt ljus kom från en öppning högst upp. De olika utrymmena var så arrangerade att fönstret i toppen gav ljus åt alla. Porten satt i sidan. Arken var gjord av cypress, eller goferträ, som inte skulle känna av något förfall under hundratals år. Den var en byggnad med stor hållbarhet, som ingen människas visdom kunde uppfinna. Gud var formgivaren och Noa hans byggmästare.

Arbetet med att färdigställa byggnaden var en långsam process. Varje timmerbit blev tätt inpassad och varje söm täckt med beck. Allt som människor kunde göra blev gjort för att arbetet skulle bli perfekt; ändå var det trots allt omöjligt att arken av sig själv kunde stå emot stormens våld som Herren i sin häftiga vrede skulle bringa över jorden. Gud ensam genom sin mirakulösa kraft kunde bevara skeppet på de arga, häftiga böljorna.

En skara mottog till en början tydligen Noas varning, men de vände sig inte helt till Gud med sann omvändelse. De gavs en tid innan syndafloden skulle komma, då de sattes på prov – för att skärskådas och prövas. De klarade inte av prövningen. Den rådande degenerationen övervann dem, och de anslöt sig slutligen till andra som var korrupta, i att håna och göra narr av den trofaste Noa. De ville inte överge sina synder, utan fortsatte med månggifte och i tillfredsställande av sina djuriska lidelser.

Med hjärtat fyllt av sorg över att hans varningar hade förkastats och försummats, yttrade Noa, med darrande läppar och skälvande röst, sin sista vädjan till folket. Och medan deras röster höjdes, i skämt och hån, såg de plötsligt djuren, de grymmaste såväl som de mildaste, av sig själva komma, från berg och skog, och tysta marschera in i arken. Ett brus som från en rusande vind hördes; och se, fåglar av alla slag kom från alla håll och fördunklade himlen med sitt antal, och gick in i arken i perfekt ordning. Filosofer tilltalades förgäves för att utifrån naturlagar förklara det sällsynta fenomenet. Här var ett mysterium bortom deras djupsinnighet. Världen såg på med förundran – vissa med rädsla, men de hade blivit så härdade av uppror att denna tydligaste manifestation av Guds makt endast hade en tillfällig effekt på dem. I sju dagar trädde dessa djur in i arken, och Noa höll på att ordna in dem på de platser som var beredda för dem.

Och allt medan det dömda släktet såg solen skina i sin härlighet, och jorden vara klädd i nästan Edenskönhet, drev de bort sin stigande rädsla med svallande munterhet; och genom sina våldsdåd verkade de att uppmuntra sig själva till att dra över sig Guds redan väckta vrede.