The Signs of the Times d. 2. mars 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

När jag ser tillbaka på mitt tidiga liv och minns min ungdoms upplevelse, kommer min bror, den förtrogne till mina förhoppningar och rädslor, den uppriktige och allvarlige sympatisören med mig i min kristna erfarenhet, i mitt sinne med en flod av ömma minnen. Han var en av dem för vilka synden bara innebär få frestelser. Naturligt hängiven, sökte han aldrig de ungas och glättigas samfund, utan valde snarare sällskapet från kristna, vars samtal kunde instruera honom till en kristen livsstil. Hans sätt var allvarligt trots hans unga år, han var mild och fridfull, och hans sinne var fyllt av tankar på religion. Hans liv var, för dem som kände honom, ett mönster för ungdomen, ett levande exempel på den sanna kristendomens nåd och skönhet.

Min fars familj besökte fortfarande nu och då Metodistkyrkan liksom undervisande möten som hölls i privata hus. En kväll gick min bror Robert och jag på ett dylikt möte. Metodisternas undervisande äldste var närvarande. Då det blev min brors tur, talade han med stor ödmjukhet, men ändå med klarhet, om nödvändigheten av en fullständig lämplighet för att möta vår Frälsare, då han skulle komma på himmelens moln med kraft och stor härlighet. Medan han talade, strålade ett himmelskt ljus över hans vanligtvis bleka ansikte. Han verkade bäras i anden över de församlade och talade som i Jesu närvaro. Då jag kallades att tala, reste jag mig, fri i anden, med ett hjärta fullt av kärlek och frid. På mitt enkla sätt berättade jag historien om mitt stora lidande under övertygelsen om synd, hur jag äntligen hade fått den välsignelse jag så länge hade sökt, en fullständig överensstämmelse med Guds vilja; att jag gladdes åt nyheterna om att min Återlösare snart kommer att ta hem sina barn.

Jag förväntade mig, i min enfald, att mina metodistiska bröder och systrar skulle förstå mina känslor och glädjas med mig. Men jag blev besviken; flera systrar stönade och flyttade sina stolar högljutt och vände mig ryggen. Jag kunde inte tänka vad jag hade sagt för att förolämpa dem. Jag talade väldigt kort och kände det kyliga inflytandet från deras ogillande. Efter att jag hade slutat att tala, frågade äldste B mig om det inte vore trevligare att leva ett långt liv av nyttighet här och göra andra gott, än att Jesus skulle komma snabbt och förgöra stackars syndare. Jag svarade att jag längtade efter Jesu ankomst. Då skulle synden få ett slut, och vi skulle åtnjuta helgelsen för evigt, utan att någon djävul skulle fresta och leda oss vilse.

Han frågade sedan om jag inte hellre ville dö fridfullt i min säng än att gå igenom smärtan av att under livet förändras från dödlighet till odödlighet. Mitt svar var att jag önskade att Jesus skulle komma och ta sina barn till sig; att jag var villig att leva eller dö som Gud ville; att jag lätt kunde uthärda all smärta som kunde bli nödvändig på ett ögonblick, den skulle vara snabbt övergående; att jag önskade att tidens hjul snabbt skulle rulla klart och komma med den välkomstdag då dessa vidriga kroppar skulle förändras och formas som Kristi härliga kropp. Jag sade också att när jag var som närmast Herren, då längtade jag innerligt efter att han skulle komma. Här verkade några närvarande bli högst missnöjda.

Då äldste B talade till andra i klassen uttryckte han stor glädje över att tänka sig det timliga årtusendet, då jorden skulle fyllas med kunskap om Herren likt vattnet som täcker havet. Han längtade efter att se denna härliga period inledas och verkade vara i extas över den förväntade händelsen. Efter mötets avslutning var jag medveten om att ha blivit bemött med påtaglig kyla av dem som tidigare hade varit vänliga och trevliga mot mig. Min bror och jag återvände hem och kände oss ledsna över att vi skulle bli så missförstådda av våra bröder och att ämnet om Jesu nära ankomst skulle väcka en sådan bitter motsättning i deras bröst.

Ändå var vi tacksamma för att vi kunde urskilja det dyrbara ljuset och glädjas över att vänta oss Herrens ankomst. På vägen talade vi på allvar om bevisen för vår nya tro och hopp. "Ellen", sade Robert, "är vi bedragna? Är detta hopp om att Kristus snart skall uppenbara sig på jorden ett kätteri, som präster och religionsprofessorer så bittert motsätter sig? De säger att Jesus inte kommer att anlända på tusentals och åter tusentals år. Om de ens är nära sanningen, då kan världen inte ta slut i vår tid."

Jag vågade inte ge otron ett ögonblicks uppmuntran, utan svarade snabbt: "Jag tvivlar inte på att läran som Wm. Miller predikar är sanningen. Vilken kraft följer hans ord, vilken övertygelse läggs på syndarens hjärta!"

Vi pratade uppriktigt om saken medan vi gick och bestämde oss för att det var vår plikt och vår förmån att längta efter vår Frälsares ankomst, att det skulle vara säkrast att förbereda sig för hans framträdande och vara beredd att möta honom med glädje. Om han skulle komma, vad skulle då utsikterna vara för dem som nu sade: "Min herre dröjer", och inte önskade hans framträdande? {Matteusevangeliet 24:48.} Vi undrade hur predikanter vågade att stilla syndares och avfällingars rädsla genom att säga fred, fred, medan varningsbudskapet gavs av några få trogna själar över hela landet. Perioden verkade väldigt högtidlig för oss, vi kände att vi inte hade någon tid att förlora.

Robert sade: "Ett träd känns igen på sin frukt. Vad har denna tro gjort för oss? Den har övertygat oss om att vi inte var redo för Herrens ankomst, att vi måste bli rena i hjärtat, annars kan vi inte möta vår Frälsare i frid. Den har väckt oss till att söka ny styrka och nåd från Gud. Vad har den gjort för Dig, Ellen? Skulle Du vara den Du är om Du aldrig hade hört talas om läran om Kristi snara ankomst? Vilket hopp har tänts i Ditt hjärta, vilken frid, glädje och kärlek har den gett Dig, och mig – jag älskar Jesus, och jag älskar bönemötet, jag finner stor glädje i att läsa min Bibel och i bönen. Om denna dyrbara tro har gjort ett så stort verk för oss, kommer den inte att uträtta lika mycket för dem som kommer att tro på den, och ärligt längtar efter Herrens framträdande?”

Vi kände oss båda stärkta av detta samtal och beslutade att vi inte skulle låta oss vändas bort från vår ärliga övertygelse om sanningen och det välsignade hoppet om Kristi snara ankomst på himmelens moln. Inte långt efter detta var vi återigen med på undervisningsmötet. Vi ville verkligen erhålla ett tillfälle att tala om Guds dyrbara kärlek som livade våra själar. Jag ville särskilt berätta om Herrens godhet och barmhärtighet mot mig. En så stor förändring hade åstadkommits i mig att det verkade vara min plikt att tillvarata varje tillfälle att vittna om min Frälsares oöverträffade kärlek.

Då min tur kom att tala, berättade jag om vilka bevis jag åtnjöt av Jesu kärlek, och att jag med glad förväntan såg fram emot att snart få träffa min Återlösare. Tron på att Kristi ankomst var nära hade rört min själ till att på största allvar sträva efter helgelsen från Guds Ande. Här avbröt lektionens ledare mig och sa: "Du fick helgelse genom metodismen, genom metodismen, syster, inte genom en felaktig teori." Mitt hjärta var fullt av kärlek och lycka, men jag kände att jag måste bekänna sanningen, att det inte var genom metodismen mitt hjärta hade fått sin nya välsignelse. Men genom de gripande sanningar jag hade hört om Jesu personliga framträdande, hade jag funnit frid och glädje och fullkomlig kärlek. Därmed avslutade jag mitt vittnesbörd, det sista som jag skulle bära i klassen med mina metodistbröder.

Robert talade då på sitt ödmjuka sätt, men ändå på ett så klart och rörande vis att några grät och blev starkt rörda; men andra hostade avvikande och verkade att ha tagit illa vid sig. Efter att ha lämnat klassrummet talade vi åter igen om vår tro och förundrade oss över att våra kristna bröder och systrar så dåligt kunde tåla ett ord sägas avseende vår Frälsares ankomst. Vi tänkte att om de älskade Jesus som de borde, skulle det inte väcka så stor irritation att höra om hans andra ankomst, utan tvärtom, de skulle hylla nyheten med stor glädje.

Vi var övertygade om att vi inte längre borde delta vid metodisternas lektioner. Hoppet om Kristi härliga uppenbarelse fyllde våra själar och brukade komma till uttryck då vi reste oss för att tala. Detta tycktes väcka de närvarandes ilska mot de två ödmjuka barnen som vågade att tala om den tro som hade fyllt deras hjärtan med frid och lycka trots motstånd. Det var uppenbart att vi inte kunde känna någon frihet i klassen – mötet, på grund av vårt enkla vittnesbörd, framkallade hån och spe som nådde våra öron vid slutet av lektionen från bröder och systrar som vi hade respekterat och älskat.