The Signs of the Times d. 6. mars 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Syndafloden

Kapitel sju, fortsättning. Syndafloden. - Av fru E. G. White. - Allt var nu klart för stängning av arken, vilket inte kunde göras av Noa inifrån. Den hånfulla skaran såg en ängel stiga ned från Himmelen, klädd i ljus som blixten. Han stängde den enorma porten och riktade sedan sin kurs uppåt till Himmelen igen. Sju dagar var Noas familj i arken innan regnet började att falla. Under denna tid ordnade de för sin långa vistelse medan vattnet skulle vara på jorden. Och det var dagar av hädisk munterhet för de icke troende massorna. Eftersom Noas profetia inte uppfylldes omedelbart efter att han gick in i arken, trodde de att han var lurad och att det var omöjligt för världen att förstöras av en översvämning. Trots de högtidliga scener som de hade bevittnat, djuren som lämnade bergen och skogarna och gick in i arken, och Guds ängel, klädd med glans och fruktansvärd i majestät, som steg ned från Himmelen och stängde porten, förhärdade de sina hjärtan och fortsatte att frossa och skratta åt de gudomliga yttringarna av kraft.

Men samma makt som kallade fram världens existens, och som skapade människan, hade stängt in Noa i hans tillfälliga tillflykt. Det sista gyllene tillfället var förbi. Alla hade hört varningen, Guds tålamod med det vidriga släktet var uttömt, och hans vredes snabba blixtar skulle komma att slungas över de obotfärdiga. På den åttonde dagen blev skyn svart. Den mullrande åskan och de livliga blixtarna började att skrämma människor och djur. Regnet föll från molnen ovanför dem. Detta var något de aldrig hade sett, och deras hjärtan bävade av rädsla. Djuren strövade omkring i den vildaste skräck, och deras skärande röster tycktes stöna ut sitt eget och människans öde. Stormen ökade i våld tills vattnet såg ut att komma från himlen i mäktiga grå vattenfall. Flodernas gränser bröts upp, och vattnet forsade ned i dalarna. Grunden till det stora djupet bröts också upp. Vattenstrålar skulle komma att skjuta upp från jorden med obeskrivlig kraft, kasta massiva stenar hundratals meter upp i luften, och dessa skulle, då de föll, komma att begrava sig djupt i marken.

Folket såg först förstörelsen av sina egna händers verk. Deras praktfulla byggnader, de vackert arrangerade trädgårdarna och lundarna där de hade placerat sina idoler eller avgudar, förstördes av blixtarna från Himmelen. Ruinerna låg utspridda överallt. De hade rest och helgat åt sina avgudar altaren på vilka de offrade människor. Dessa som Gud avskydde revs ned i hans vrede inför dem, och de kom att darra för den levande Gudens makt, himlarnas och jordens Skapare, och att veta att det var deras styggelser och hemska avgudaoffer som hade nedkallat deras förintelse.

Stormens våld ökade, och det blandades med elementens krigande, klagan från de människor som hade föraktat Guds auktoritet. Träd, byggnader, stenar och jord slungades åt alla håll. Skräcken för människor och djur var bortom beskrivning. Och till och med Satan själv, som var tvungen att befinna sig ibland de stridande elementen, fruktade för sin egen existens. Han hade njutit av att kontrollera ett så mäktigt släktet och önskade att de skulle leva för att utöva sina styggelser och öka sitt uppror mot Himmelens Gud. Han yttrade nu smädelser mot Gud och anklagade honom för orättvisa och grymhet. Många av folket, liksom Satan, hädade Gud, och om de kunde ha genomfört sitt uppror skulle de ha slitit honom från rättvisans tron. Andra var desperata av rädsla, de sträckte sina händer mot arken och vädjade om tillträde. Men detta var omöjligt. Gud hade stängt dörren, den enda ingången, och stängt in Noa och de ogudaktiga ute. Han ensam kunde öppna porten. Deras rädsla och omvändelse kom för sent. Samvetet vaknade äntligen för att veta att det fanns en Gud som regerade i Himmelen. De ropade uppriktigt på honom, men hans öra var inte öppet för deras rop. Vissa försökte i sin desperation att bryta sig in i arken, men den fast byggda strukturen stod emot alla deras ansträngningar. Några höll sig fast vid arken tills de revs bort av vattnets rasande böljor, eller deras fäste bröts av stenar och träd som sveptes hit och dit av de ilskna böljorna. Arken gungades kraftigt och slungades omkring. Med stormens brus blandades de skräckslagna djurens vrål; men mitt i allt stridande mellan elementen färdades arken säkert. Änglar som utmärker sig i styrka vägledde och bevarade den från skada. Varje ögonblick under den fruktansvärda stormen i fyrtio dagar och fyrtio nätter var bevarandet av arken ett mirakel av allsmäktig kraft.

Djuren som utsattes för stormen rusade mot människan och valde människornas sällskap, som om de förväntade sig hjälp från dem. En del av folket band sina barn och sig själva på mäktiga djur, i vetskapen om att de skulle vara seglivade och skulle klättra upp på de högsta punkterna för att undkomma det stigande vattnet. Stormen dämpade inte sin vrede – vattnet ökade snabbare än i början. Vissa fäste sig vid höga träd, men dessa träd slets upp med rötterna och bars med våld genom luften och slungades ilsket, med stenar och jord, in i de skummande böljorna. Då det svarta, sjudande vattnet steg högre och högre, flydde de onda i säkerhet till de högsta bergen. De högtidliga fördömandena från Noa verkade då inte vara så skrattretande. Den ena platsen efter den andra som utlovade säkerhet övergavs för en ändå högre. Människorna såg sig omkring på ett strandlöst hav. Hur de längtade då efter de möjligheter, som de hade förbisett! Hur de bad om en timmes prövotid, ett till privilegium av barmhärtighet, ytterligare ett rop från Noas läppar! Men barmhärtighetens ljuva röst hördes inte längre av dem. Hon hade klivit ned från sin gyllene tron och sträng, tvingande rättvisa hade tagit hennes plats. De skoningslösa vågorna svepte slutligen över den sista reträtten, och både människor och djur omkom i det svarta djupet.

Femton alnar eller knappt nio meter över de högsta bergen steg vattnet; men Noa och hans familj var trygga i arken, under Guds beskyddande vård. Herren hade stängt alla Noas fiender ute, och han skulle aldrig mer komma att höra deras hån och skrän. Ofta tycktes det för denna familj under Guds försyn att de måste gå förlorade då deras båt sopades hit och dit. Det var en förfärlig prövning; men Noa trodde på Gud. Han hade försäkran om att Gud tog hand om dem. En Gudomlig Hand höll om rodret.

Då vattnet började att avta, lät Herren arken vila på toppen av en klunga med berg som hade bevarats av hans kraft och fått stå orubbliga under hela den våldsamma stormen. Dessa berg låg bara ett litet avstånd från varandra, och arken rörde sig och vilade på det ena, sedan på det andra, och drevs inte längre på det gränslösa havet. Detta gav stor lättnad åt alla i arken.

Med angelägenhet såg Noa och hans familj hur vattnet minskade. Han ville gå ut på jorden igen och sände ut en korp som flög fram och tillbaka, till och från arken. Eftersom han inte fick den information han önskade skickade han ut en duva, som inte fann något att vila på och återvände till arken. Efter sju dagar sändes duvan åter ut, och då ett olivblad sågs i näbben, blev det stor glädje hos denna familj som så länge varit instängd i arken. Åter igen steg en ängel ned från Himmelen och öppnade porten till arken. Noa kunde ta bort överdelen, men han kunde inte öppna porten som Gud hade stängt. Gud talade till Noa genom ängeln och bad honom att gå ut med sin familj ur arken och föra med sig allt som levde.

Noa glömde inte Honom som så nådigt hade bevarat dem, utan reste omedelbart ett altare och tog av alla rena djur och alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret, och visade därmed sin tro på Kristus, det stora offret, och visade sin tacksamhet till Gud för deras underbara bevarande. Noas offer kom upp inför Gud som en ljuv doft. Han accepterade offret och välsignade patriarken och hans familj. Här skulle alla som skulle komma att leva på jorden kunna lära sig en läxa att för varje manifestation av Guds barmhärtighet och kärlek till dem, bör den första gärningen vara att ge honom överflödande tack och ödmjuk tillbedjan.

För att människan inte skulle vara skräckslagen för hopande moln och fallande regn och vara i ständig rädsla och frukta en annan översvämning, uppmuntrade Gud nådigt Noas familj genom ett löfte. "Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.’ Och Gud sade: ’Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.’" {Första Moseboken 9:11-16.}

Vilken nedlåtenhet från Guds sida! Vilken medkänsla för den felande människan, att placera den vackra, brokiga regnbågen i molnen, ett tecken på den store Gudens förbund med människan! Denna regnbåge skulle bevisa för alla generationer att Gud utplånade jordens invånare genom en översvämning på grund av deras stora ondska. Det var hans avsikt att då de efterföljande generationernas barn skulle se bågen i molnet och undersöka orsaken till denna härliga båge som sträckte sig över himlen, skulle deras föräldrar förklara för dem hur den gamla världen förstördes genom en översvämning, eftersom folket hängav sig åt allt slags ondska och att den Högstes händer hade böjt bågen, och aldrig mer skulle släppa loss en vattenflod på jorden. Denna symbol i molnen var tänkt att bekräfta allas tro och befästa deras förtroende för Gud; ty den var ett tecken på gudomlig barmhärtighet och godhet mot människan. Även om Gud hade blivit retad till att förstöra jorden genom syndafloden, omfattar hans barmhärtighet fortfarande jorden. Gud säger att när han ser på bågen i molnet, kommer han att minnas. Han ville att vi skulle förstå att han aldrig någonsin skulle glömma; utan han talar till oss på vårt eget språk, för att vi bättre skall förstå honom.

En regnbåge avbildas i Himmelen runt tronen, liksom ovanför Kristi huvud, som en symbol för Guds barmhärtighet vilken omfattar jorden. När människan genom sin stora ogudaktighet framkallar Guds vrede, vädjar Kristus, människans förebedjare, för henne och pekar på regnbågen i molnet som ett bevis på Guds stora medlidande med den felande människan. Således är regnbågen ovanför tronen och över hans huvud ett tecken på den härlighet och barmhärtighet från Gud som vilar där till förmån för ångerfulla människor.

Efter att Noa hade kommit ut ur arken såg han sig omkring på de mäktiga och våldsamma djur som han hade fört ut med sig och sedan på sin familj, som bara var åtta, och fruktade att de skulle förgöras av vilddjuren. Men Herren sände sin ängel för att säga till Noa: "Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta." {Verserna 2-3.}

Före denna tid hade Gud inte gett människan tillåtelse att äta djur. Men varje levande substans på jordens yta som människan kunde livnära sig på hade förstörts; därför gav Gud Noa tillåtelse att äta av de rena djuren som han hade tagit med sig in i arken. Gud sade till Noa: "Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta." Gud hade förr gett dem markens örter och markens frukter, men nu, under de speciella omständigheter som de befann sig i, tillät han dem att äta djur.