The Signs of the Times d. 16. mars 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

I sex månader tornade inte ett enda moln upp sig mellan mig och min Frälsare. Närhelst det gavs lämpligt tillfälle bar jag mitt vittnesbörd och blev så välsignad. Stundom vilade Herrens Ande över mig med sådan kraft att min styrka togs ifrån mig. Detta var en prövning för några som hade kommit ut från de formella kyrkorna, och det fälldes ofta kommentarer som gjorde mig väldigt ledsen. Många kunde inte tro att man kunde bli så överväldigad av Guds Ande att man förlorade all kraft. Min position var oerhört smärtsam. Jag började resonera med mig själv om jag inte var berättigad att undanhålla mitt vittnesbörd vid möten, och på så sätt tygla mina känslor då det förekom en sådan motsättning i hjärtat hos några som var äldre i år och erfarenhet än jag själv.

Jag resonerade som så att förtränga mitt vittnesbörd inte skulle hindra mig från att troget leva ut min religion. Jag följde denna tystnadsplan för en tid. Jag kände mig ofta starkt övertygad om att det var min plikt att tala på mötet, men avstod från att göra det och kände på mig att jag hade bedrövat Guds Ande. Emellanåt höll jag mig till och med borta från möten som jag visste skulle besökas av dem som var irriterade över mitt vittnesbörd. Jag drog mig för att förolämpa mina bröder; men i detta lät jag rädslan för människor avbryta den ständiga gemenskapen med Gud som hade välsignat mitt hjärta under så många månader.

Vi hade ordnat kvällsbönemöten på olika platser i staden för att ta emot alla som ville delta i dem. Familjen som hade varit mest framåt i att motarbeta mig deltog i ett av dessa. Vid detta tillfälle, medan de församlade var upptagna av bön, kom Herrens Ande över mötet, och en av medlemmarna i denna familj lade sig ned som en död. Hans släktingar stod och grät omkring honom, gnuggade hans händer och använde stärkande medel. Till slut fick han tillräcklig styrka för att prisa Gud och tystade deras rädsla genom att utbrista segerviss angående de tydliga bevis han hade fått för Herrens makt över honom. Den här unge mannen kunde inte återvända hem den kvällen.

Detta ansågs av familjen vara en demonstration av Guds Ande, men övertygade dem inte om att det var samma gudomliga kraft som stundom vilade över mig, berövade mig min naturliga styrka och fyllde min själ med Jesu obegränsade frid och kärlek. De var fria att säga att jag inte kunde hysa ett tvivel om min uppriktighet och fullständiga ärlighet, men de ansåg mig lurad då jag tog det för Herrens kraft, vilket bara var resultatet av mina egna överdrivna, överspända känslor.

Mitt sinne var i stor förvirring, till följd av detta motstånd, och då tiden närmade sig för vårt ordinarie möte, tvivlade jag på om det var bäst för mig att delta i det. För några dagar tidigare hade jag varit i stor nöd på grund av den känsla som hade manifesterats mot mig. Till slut bestämde jag mig för att inte gå och på så sätt undkomma mina bröders kritik. Då jag försökte att be upprepade jag dessa ord om och om igen: "Herre, vad vill du att jag skall göra?" {Apostlagärningarna 9:6, Reformations-Bibeln.} Svaret som kom till mitt hjärta verkade uppmana mig att lita på min himmelske Fader och att vänta tålmodigt på att få veta hans vilja. Jag överlämnade mig åt Herren med ett litet barns enkla förtröstan och kom ihåg att han hade lovat att de som följer honom inte skall vandra i mörker.

Min plikt fick mig att gå till mötet. Jag gick med full försäkran om att allt skulle bli bra. Medan vi böjde oss inför Herren väcktes mitt hjärta till bön och fylldes av en frid som bara Kristus kan ge. Min själ gladde sig över Frälsarens kärlek, och min fysiska styrka lämnade mig. Med barnslig tro kunde jag bara säga: "Himmelen är mitt hem och Kristus min Återlösare."

En av samma familj som jag har nämnt som motståndare till manifestationerna av Guds kraft över mig, uttalade vid detta tillfälle att han ansåg att jag var under en upphetsning som han ansåg att det var min plikt att motstå, men i stället för att göra det trodde han att jag uppmuntrade den, som ett tecken på Guds gunst. Hans tvivel och motstånd påverkade mig inte vid denna tidpunkt, för jag verkade innesluten av Herren och lyft över allt yttre inflytande. Men han hade knappt slutat tala, förrän en stark man, en hängiven och ödmjuk kristen, blev nedslagen av Guds kraft framför hans ögon, och rummet fylldes av den Helige Ande.

Sedan jag hade återhämtat mig tillräckligt blev jag påtagligt glad över att bära mitt vittnesbörd för Jesus och att berätta om hans kärlek till mig. Jag erkände min bristande tro på Guds löften och att jag hade kontrollerat hans Andes maningar av rädsla för människor, men att han, trots min misstro, hade skänkt mig oväntade bevis på sin kärlek och uppehållande nåd. H P, brodern som hade motsatt sig mig, reste sig och med många tårar erkände han sitt misstag med avseende på mig, att hans känslor hade varit helt fel. Han bad ödmjukt om förlåtelse. Han sade: "Syster Ellen, jag kommer aldrig mer att lägga ett halmstrå i vägen för Dig. Gud har visat mig kylan och envisheten i mitt hjärta, och han har brutit den genom beviset på sin makt. Jag har tagit allvarligt miste. Då syster Ellen verkade så lycklig brukade jag tänka: Varför känner jag inte så? Varför har inte broder R mottagit ett liknande bevis?” Jag höll honom för en hängiven kristen, ändå hade sådan kraft inte fallit över honom. Jag en tyst bön att, om detta var Guds heliga inflytande, skulle broder R få uppleva det i kväll.

Nästan samtidigt som mitt önskemål steg upp från mitt hjärta föll broder R nedböjd av Guds kraft och ropade: ”Låt Herren verka! Mitt hjärta är övertygat om att jag har kämpat mot den Helige Ande, men jag kommer inte längre att låta den sörja på grund av min envisa otro. Välkommen, ljus! Välkommen, Jesus! Jag har varit avfällig och förhärdad, känt mig kränkt om någon prisade Gud och visade fullhet av glädje i hans kärlek; men nu är mina känslor förändrade, mitt motstånd är över, Jesus har öppnat mina ögon, och jag kan nu själv ropa ut hans lov. Jag har sagt bittra och sårande saker om syster Ellen, som jag sörjer över nu, och ber om hennes förlåtelse så väl som från alla som är närvarande."

Broder R bar sedan sitt vittnesbörd. Hans ansikte upplystes av himmelens härlighet då han prisade Herren för de under han hade uträttat den kvällen. Han sade: "Denna plats är okränkbart helgad på grund av den Högstes närvaro. Syster Ellen, i framtiden kommer Du att få vår hjälp och ständiga sympatier, i stället för det grymma motstånd som har visats Dig. Vi har varit blinda för Guds Helige Andes manifestationer."

Det hade aldrig förekommit tvivel om min fullkomliga uppriktighet, men många hade tyckt mig ung och lätt att övertyga, och att det var min plikt att hålla tillbaka mina känslor, som de betraktade som effekten av upphetsning. Men alla motståndare fick nu se sitt misstag och bekänna att verket verkligen var av Herren. På ett bönemöte kort därefter upplevde H P, brodern som hade erkänt att han hade haft fel i sitt motstånd, Guds kraft i så hög grad att hans ansikte lyste av ett himmelskt ljus och han föll hjälplös till golvet. Då hans krafter återvände, erkände han åter igen att han okunnigt hade krigat mot Herrens Ande genom att uppamma den känsla han hyste mot mig.

Vid ett annat bönemöte påverkades en till medlem av samma familj på liknande sätt och bar samma vittnesbörd. Några veckor efter, medan den stora familjen till broder P var samlade till bön i sitt eget hus, svepte Guds Ande genom rummet och lade de knäböjande bedjande raklånga. Min far kom in strax efter och fann dem alla, både föräldrar och barn, hjälplösa under Herrens kraft.

Kall formalitet började att töa inför den Högstes mäktiga inflytande. Alla som hade motsatt sig mig bekände att de hade bedrövat den Helige Ande genom att göra det, och de förenade sig i sympati med mig och i kärlek till Frälsaren. Mitt hjärta gladdes över att gudomlig barmhärtighet hade jämnat ut vägen för mina fötter att beträda, och hade belönat min tro och tillit så rikligt. Enhet och frid rådde nu ibland vårt folk som såg fram emot Herrens ankomst.