The Signs of the Times d. 20. mars 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Förklädd otrohet – Babels Torn

Kapitel åtta. Förklädd otrohet. - Av fru E. G. White. - Den första veckan, då Gud utförde skapelseverket på sex dagar och vilade på den sjunde dagen, var precis som alla andra veckor. Den store Guden, under sina skapelsedagar och sin vilodag, bestämde den första veckocykeln som regel för alla på varandra följande veckor till tidens slut. "Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats". {Första Moseboken 2:4.} Gud ger oss resultatet av sitt verk på var och en av skapelsens dagar. Varje dag räknades av honom som ett frambringande, eftersom han varje dag bildade, eller producerade, någon ny del av sitt arbete. På den sjunde dagen i den första veckan vilade Gud från sitt arbete och välsignade sedan sin vilodag och avskilde den för människans bruk. Veckocykeln med sju bokstavliga dagar, sex för arbete och den sjunde för vila, som har bevarats och förts ned genom Bibelns historia, har sitt ursprung i de stora fakta om de sju första dagarna.

Då Gud talade sin lag med hörbar röst från Sinai, introducerade han Sabbaten genom att säga: "Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den." {Andra Moseboken 20:8.} Han förklarar sedan definitivt vad som skall göras på de sex dagarna och vad som inte skall göras på den sjunde. Därefter ger han anledningen till att vi observerar veckan genom att peka oss tillbaka till sitt exempel under de sju första dagarna. "Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." {Vers 11.} Detta skäl framstår som vackert och kraftfullt när vi förstår att skapelsen betyder bokstavliga dagar. De sex första dagarna i varje vecka ges till människan för att arbeta, eftersom Gud använde samma period av den första veckan i skapelsearbetet. Den sjunde dagen har Gud reserverat som vilodag, till minne av hans vila under samma tidsperiod efter att han hade utfört skapelseverket på sex dagar.

Men otrons antagande, att händelserna under den första veckan krävde sju vidsträckta, obestämda perioder för att de skulle fullbordas, slår direkt mot grunden för det fjärde budets Sabbat. Det gör obestämt och dunkelt det som Gud har gjort fullt tydligt. Det är den värsta sortens otro; ty för många som bekänner sig tro på skapelsens uppteckning är detta otrohet i förklädnad. Därmed beskyller de Gud för att befalla människorna att iaktta veckan med sju bokstavliga dagar till minne av sju obestämda perioder, vilket skiljer sig från hans handlingar med dödliga och är en anklagelse mot hans visdom.

Otrogna geologer hävdar att världen är mycket äldre än vad Bibeln gör den till. De förkastar vittnesbördet från Guds ord på grund av de saker som för dem är bevis från jorden själv att den har funnits i tiotusentals år. Och många som bekänner sig tro på Bibeln går bet på att redogöra för underbara ting som finns på jorden, med tanke på att skapelseveckan bara var sju bokstavliga dagar och att världen nu bara är omkring sex tusen år gammal. Dessa, för att befria sig själva från svårigheter som har kastats i deras väg av otrogna geologer, anammar åsikten att de sex dagarna under skapelsen var sex vidsträckta, obestämda perioder, och att dagen för Guds vila var ytterligare en obestämd period. Detta gör det fjärde budet i Guds heliga lag meningslöst. Vissa tar ivrigt emot denna hållning; för den förstör kraften i det fjärde budet, och de känner frihet från dess anspråk på dem.

Ben av människor och djur finns i jorden, i berg och i dalar, vilket visar att mycket större människor och djur en gång existerade. Instrument för krigföring hittas nu och då; även förstenat trä. Eftersom benen som hittas är så mycket större än de hos människor och djur som nu lever, eller som har funnits i många generationer tidigare, drar en del slutsatsen att jorden var befolkad långt före skapelsens uppteckning av en typ av varelser som i storlek var betydligt överlägsna människor som nu lever. De som resonerar på detta sätt har begränsade uppfattningar om storleken på människor, djur och träd före Syndafloden och om de stora förändringar som då ägde rum på jorden.

Utan Bibelns historia kan geologin ingenting bevisa. Reliker som finns på jorden ger bevis för ett tillstånd som skiljer sig i många avseenden från nuet. Men tiden för deras existens framgår bara av den inspirerade uppteckningen. Det kan vara oskyldigt att gissa bortom denna, om våra antaganden inte motsäger fakta som finns i de Heliga Skrifterna. Men när människor lämnar Guds ord och försöker att redogöra för hans skapande verk utifrån naturliga principer, befinner de sig på en gränslös ocean av osäkerhet. Precis hur Gud utförde skapelsens verk på sex bokstavliga dagar har han aldrig uppenbarat för dödliga. Hans kreativa verk är lika obegripliga som hans existens.

Stor är HERREN och högt prisad, hans storhet är outrannsaklig. {Psaltaren 145:3.}

... som gör stora och outgrundliga ting, under som ingen kan räkna. {Job 9:10.}

Han gör stora och outgrundliga ting, under som inte kan räknas. {Kapitel 5:9.}

Gud dundrar underbart med sin röst, han gör stora och outgrundliga ting. {Kapitel 37:5.}

O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? {Romarbrevet 11:33-34, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Guds ord ges som en lampa för våra fötter och ett ljus på vår stig. De som kastar hans ord bakom sig och söker genom sin egen blinda filosofi att penetrera Jehovas mysterier, kommer att snubbla i mörkret. En vägledning har getts till dödliga varigenom de kan spåra hans verk så långt bakåt som det är för deras bästa. Inspirationen, genom att ge oss historien om översvämningen, har förklarat underbara mysterier som geologin ensam aldrig kunde förstå.

Det har varit Satans särskilda verk att få den fallna människan att göra uppror mot Guds regering, och han har lyckats alltför väl i sina ansträngningar. Han har försökt att dölja Guds lag, vilken i sig är högst tydlig. Han har visat ett speciellt hat mot dekalogens fjärde föreskrift, eftersom den definierar den levande Guden, himlarnas och jordens Skapare. Människorna har gett efter för hans uträkningar och vänt sig bort från Jehovas enklaste föreskrifter för att ta emot otrons fabler.

Människan kommer att lämnas utan ursäkt. Gud har gett tillräckliga bevis att grunda tro på, om hon vill tro. I de sista dagarna kommer jorden att vara nästan utfattig på sann tro. På blotta påståenden kommer Guds ord att betraktas som opålitligt, medan mänskliga resonemang kommer att tas emot, även om de står i motsats till enkla fakta från Bibeln. Människor kommer att försöka att förklara skapelsearbetet med naturliga orsaker. Men precis hur Gud utförde skapelsens verk har han aldrig uppenbarat för människor. Den mänskliga vetenskapen kan inte utreda Himmelens Guds hemligheter.

Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid. {Femte Moseboken 29:29.} Män som bekänner sig vara Guds förkunnare, höjer sina röster mot undersökningen av profetior och berättar för folket att profetiorna, särskilt de av Daniel och Johannes, är oklara och att vi inte kan förstå dem. Ändå tar några av just dessa män ivrigt emot antaganden från geologer, som ifrågasätter den mosaiska uppteckningen. Men om Guds uppenbarade vilja är så svår att förstå, borde människor verkligen inte vila sin tro på enbart antaganden om det som han inte har uppenbarat. Guds vägar är inte som våra vägar, inte heller är hans tankar som våra tankar. I hans försyn begravdes människor, djur och träd, många gånger större än de som nu finns på jorden, vid tidpunkten för översvämningen, och bevarades sålunda för att bevisa för människan att invånarna i den gamla världen omkom genom en översvämning. Gud avsåg att upptäckten av dessa ting på jorden skulle befästa tron på inspirerad historia. Men människor, med sina fåfänga resonemang, använder sig på felaktigt sätt av dessa saker som Gud hade tänkt skulle leda dem till att upphöja honom. De hamnar i samma villfarelse som folket gjorde före Syndafloden – de saker som Gud gav dem som en förmån, förvandlade de till en förbannelse genom att använda dem på ett felaktigt sätt.

Kapitel nio. Babels Torn. Några av Noas ättlingar avföll snart. En del följde hans exempel och lydde Guds bud; andra var inte troende och upproriska. Några av dessa trodde inte på Guds existens och förklarade översvämningen med naturliga orsaker. Andra trodde att Gud fanns och att han förstörde Syndaflodens släkte genom en översvämning; och deras hjärtan, som Kains, reste sig i uppror mot Gud, eftersom han hade förintat folket från jorden och förbannat det för tredje gången genom en flod.

De som var Guds fiender kände sig dagligen tillrättavisade av det rättfärdiga resonemanget och gudomliga livet hos dem som älskade, lydde och upphöjde honom.

De otroende rådfrågade varandra och enades om att skiljas från de troende, vars rättfärdiga liv var en ständig begränsning av deras onda väg. De reste en bit ifrån dem och valde ut en stor slätt där de kunde bo. Där byggde de en stad och kom sedan på idén att resa ett stort torn för att nå till molnen, så att de kunde bo tillsammans i staden och tornet och inte längre vara utspridda. De resonerade att de skulle säkra sig själva i händelse av en annan översvämning, för de skulle bygga sitt torn till en mycket högre höjd än dit vattnet rådde under flodens tid, och hela världen skulle ära dem, och de skulle vara som gudar och regera över folket. Detta torn var avsett att upphöja sina byggare och var utformat för att rikta uppmärksamheten från andra som skulle komma att leva på jorden från Gud för att förena sig med dem i deras avgudadyrkan. Innan arbetet med att bygga slutfördes bodde folk i tornet. De vackert inredda och dekorerade rummen ägnades åt deras avgudar. De som inte trodde på Gud, föreställde sig att om deras torn kunde nå till molnen skulle de kunna upptäcka orsakerna till översvämningen.

På så sätt upphöjde de sig mot Gud. Men han ville inte tillåta dem att fullfölja sitt åtagande. De hade byggt sitt torn till hög höjd, då Herren sände två änglar för att förvirra dem. Människor hade utsetts i syfte att ta emot besked från arbetarna på toppen av tornet, som efterlyste material för sitt arbete. Den förste skulle förmedla önskemålet till den andre och han till den tredje, tills budskapet nådde dem på marken. Då ordet gick från den ene till den andre på vägen nedåt, förvirrade änglarna deras språk, och då ordet nådde arbetarna på marken, beställdes material som inte behövdes. Och efter den mödosamma processen att få materialet till arbetarna på toppen av tornet, var det inte det som de hade önskat sig. Besvikna och upprörda förebrådde de dem som de antog hade gjort fel. Efter detta rådde det ingen harmoni i deras arbete. Arga på varandra och oförmögna att redogöra för missförståndet och de märkliga orden ibland dem, lämnade de arbetet och spreds omkring på jorden. Fram till denna tid hade människorna bara talat ett språk. De som kunde förstå varandra gick samman, och sålunda uppstod olika nationer som talade olika språk. Blixten från skyn, som ett tecken på Guds vrede, bröt av toppen på deras torn och kastade den till marken. På så sätt får den upproriska människan lära sig att Gud är den högste.