The Signs of the Times d. 27. mars 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Abraham, en varning för vår tid

Kapitel tio. Abraham, en varning för vår tid. - Av fru E. G. White. - Herren valde Abraham att utföra sin vilja. Han uppmanades att lämna sin avgudadyrkande nation och skiljas från sin släkt. Herren hade uppenbarat sig för Abraham i hans ungdom och gett honom förstånd och bevarat honom från avgudadyrkan. Han tänkte göra honom till ett exempel på tro och sann hängivenhet för sitt folk som sedan skulle komma att leva på jorden. Hans karaktär präglades av integritet eller rättskaffenhet, generositet och gästfrihet. Han framstod med respekt som en mäktig furste ibland folket. Hans vördnad för och kärlek till Gud, och hans strikta lydnad då han utförde hans vilja, vann åt honom aktning från hans tjänare och grannar. Hans gudfruktiga exempel och rättfärdiga väg, förenad med hans trogna instruktioner till sina tjänare och hela sitt hushåll, ledde dem också till att frukta, älska och vörda Abrahams Gud. Herren uppenbarade sig för Abraham och lovade honom att hans säd skulle bli som himlens stjärnor i antal. Han tillkännagav också för honom, genom bilden av det stora mörkrets fasa som kom över honom, hans ättlingars långa träldom i underdånighet i Egypten.

I början gav Gud till Adam en hustru, vilket visade hans ordning. Han avsåg aldrig att mannen skulle ha ett flertal fruar. Lamek var den förste som i detta avseende avvek från Guds visa ordning. Han hade två fruar, vilket skapade oenighet i hans familj. Bådas avundsjuka och svartsjuka gjorde Lamek olycklig. Då människorna började att föröka sig på jordens yta och döttrar föddes åt dem, tog de till sig hustrur av alla som de utvalde. Detta var en av invånarnas stora synder i den gamla världen, som förde Guds vrede över dem. Denna sed praktiserades efter Syndafloden och blev så vanlig att även rättfärdiga män föll in i bruket och hade ett flertal hustrur. Ändå var detta ingen mindre synd eftersom de blev fördärvade och avvek i denna sak från Guds ordning.

Herren sade om Noa som med sin familj blev räddad i arken: "Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte." {Första Moseboken 7:1.} Noa hade bara en hustru; och deras enade familjedisciplin välsignades av Gud. Eftersom Noas söner var rättfärdiga, bevarades de i arken tillsammans med sin far. Gud har inte tillåtit månggifte i ett enda fall. Det stred mot hans vilja. Han visste att människans lycka skulle förstöras av det. Abrahams frid skadades allvarligt av hans olyckliga äktenskap med Hagar.

Efter Abrahams separation från Lot sade Herren till honom: "’Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, mot öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas." {Kapitel 13:14-16.} "Därefter kom HERRENS ord till Abram i en syn. Han sade: ’Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor." {Kapitel 15:1.} "Abram sade vidare: ’Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig.’" {Vers 3.}

Eftersom Abraham inte hade någon son, trodde han först att hans trogne tjänare Elieser skulle bli hans son genom adoption och hans arvtagare. Men Gud meddelade Abraham att hans tjänare inte skulle vara hans son och hans arvtagare, utan att han verkligen skulle få en son. "Sedan förde han honom ut och sade: ’Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem’, och han sade till honom: ’Så skall din avkomma bli.’" {Vers 5.}

Om Abraham och Sara hade väntat i orubblig tro på uppfyllelsen av löftet att de skulle få en son, skulle mången olycka ha undvikits. De trodde att det skulle bli precis som Gud hade lovat, men kunde inte tro att Sara vid sin höga ålder skulle få en son. Sara föreslog en plan enligt vilken hon trodde att Guds löfte kunde uppfyllas. Hon bad Abraham att ta Hagar till hustru. I detta saknade de båda tro och fullkomlig tillit till Guds kraft. Genom att ge efter för Saras råd och ta Hagar som hustru, misslyckades Abraham med att uthärda provet av sin tro på Guds obegränsade makt och orsakade mycken olycka över sig själv och Sara. Herren hade för avsikt att bevisa Abrahams tro och hans tillit till de löften som han hade gett honom.

Hagar var stolt och skrytsam och bar sig högmodigt åt inför Sara. Hon smickrade sig själv med att hon skulle bli moder till den stora nation som Gud hade lovat att göra av Abraham. Och Abraham var tvungen att lyssna till Saras klagomål angående Hagars uppförande och anklagade honom för orätt i saken. Abraham blev bedrövad och berättade för Sara att Hagar var hennes tjänarinna och att hon kunde ha kontroll över henne, men han vägrade att skicka iväg henne, för hon skulle bli mor till hans barn genom vilket han trodde att löftet skulle uppfyllas. Han informerade Sarah om att han inte skulle ha tagit Hagar till fru om det inte hade varit hennes speciella begäran. Abraham var också tvungen att lyssna på Hagars klagomål om övergrepp från Sara. Abraham befann sig i förvirring. Om han försökte att komma till rätta med Hagars oförrätter, skulle han öka avundsjukan och olyckan hos Sara, hans första och högt älskade hustru. Hagar flydde från Saras ansikte. En Guds ängel mötte henne och tröstade henne och tillrättavisade henne också för hennes högmodiga uppförande, genom att bjuda henne att återvända till sin matmor och underkasta sig hennes önskemål.

Efter Ismaels födelse uppenbarade Herren sig igen för Abraham och sade till honom: "jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund." {Kapitel 17:7.} Åter igen upprepade Herren genom sin ängel sitt löfte att ge Sara en son och att hon skulle bli en moder till många nationer. Abraham förstod ännu inte Guds löfte. Hans sinne vilade omedelbart på Ismael, som om genom honom skulle komma de många utlovade nationerna, och han utropade i sin tillgivenhet för sin son: "’Låt bara Ismael få leva inför dig!’" {Vers 18.}

Ånyo upprepades löftet till Abraham, den här gången med dubbel understrykning: "din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom." {Vers 19.} Änglar skickades till Abraham på väg att förgöra Sodom, och de upprepade tydligare löftet att Sara skulle få en son.

Efter Isaks födelse orsakade den stora glädje som Abraham och Sara visade Hagar att bli väldigt svartsjuk. Ismael hade blivit instruerad av sin mor att han skulle bli särskilt välsignad av Gud, som Abrahams son, och att vara arvinge till det som utlovades till hans far. Ismael tog del av sin mors känslor och blev arg på grund av glädjen som visades vid Isaks födelse. Han föraktade Isak, därför att han trodde att han föredrogs framför honom själv. Sara upptäckte Ismaels sinnesstämning mot hennes son Isak, och hon blev verkligt upprörd. Hon berättade för Abraham om Ismaels respektlösa uppförande mot henne och hennes son, och sade till honom: "’Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak." {Kapitel 21:10.}

Abraham blev allvarligt bedrövad. Ismael var hans son, älskad av honom. Hur skulle han kunna skicka bort honom! Han bad till Gud i sin förvirring, för han visste inte vilken väg han skulle ta. Herren, genom sina änglar, uppmanade Abraham att lyssna till sin hustru Saras röst och att inte låta sin tillgivenhet för sin son eller Hagar hindra honom från att följa hennes önskningar. För detta var den enda väg han kunde gå för att återupprätta harmoni och lycka i sin familj. Abraham hade det tröstande löftet från ängeln, att Ismael, även om han var skild från sin faders hus, inte skulle dö eller bli övergiven av Gud; han skulle komma att bevaras eftersom han var Abrahams son. Gud lovade också att göra Ismael till en stor nation.

Abraham var av ett ädelt, välvilligt sinne, vilket visade sig i hans uppriktiga vädjande för Sodoms folk. Hans starka ande led mycket. Han var böjd av sorg, och hans faderliga känslor blev djupt rörda då han skickade iväg Hagar och sin son Ismael för att vandra som främlingar i ett främmande land.

Om Gud hade godkänt månggifte, skulle han inte på så sätt ha beordrat Abraham att skicka iväg Hagar och hennes son. Han ville lära ut en läxa i detta, nämligen att rättigheterna och lyckan i äktenskapsförhållandet alltid skall respekteras och bevakas, även genom stora uppoffringar. Sara var Abrahams första och enda sanna hustru. Som hustru och mor ägde hon rättigheter som ingen annan i familjen kunde ha. Hon vördade sin man och kallade honom för herre; men hon var angelägen om att hans kärlek inte skulle delas med Hagar. Gud tillrättavisade inte Sara för den väg hon följde. Abraham blev tillrättavisad av änglarna för att han misstrodde Guds makt, vilket hade fått honom att ta Hagar till hustru och att tro att genom henne skulle löftet uppfyllas.

På nytt såg Herren det lämpligt att pejla Abrahams tro genom en alldeles fruktansvärd prövning. Om han tålmodigt hade väntat på att Guds löfte skulle uppfyllas i sinom tid och på Guds sätt, och inte hade försökt att göra skapa sin egen försyn, skulle han inte ha blivit utsatt för det mest ingående prov som någonsin har krävts av en människa. Herren befallde sin trogne tjänare att gå till landet Moria och där offra Isak, löftets son, som brännoffer.

Abraham var ett hundra tjugo år gammal då detta fruktansvärda och häpnadsväckande bud kom till honom i en nattlig syn. Han skulle färdas tre dagsresor och skulle ha gott om tid för eftertanke. Femtio år tidigare hade han på gudomlig befallning lämnat far och mor, släktingar och vänner och hade blivit pilgrim och främling i ett land som inte var hans eget. Han hade lytt Guds anvisningar att skicka iväg sin son Ismael till att vandra i öknen. Hans själ var nedböjd av sorg över denna separation, och hans tro prövades hårt, men han underkastade sig därför att Gud krävde det.

Men nu väntade honom en prövning som fick alla hans andra lidanden att förblekna. Orden i kommandot var beräknade att röra upp hans själ till dess djup: "’Ta din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig." {Kapitel 22:2.} Om och om igen utbrast den av sorg drabbade fadern: Åh, min son, min son, att mitt liv vid Gud skulle accepteras i Ditt ställe; då skulle inte mitt ljus slockna i mörkret. Abraham stod upp före gryningen, och då han såg upp mot den stjärnklara himlen, påminde han sig det löfte som Gud hade gett honom femtio år tidigare: "’Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem’, och han sade till honom: ’Så skall din avkomma bli.’" {Kapitel 15:5.} Och nu hade samma röst befallt honom att döda sin ende son, genom vilken löftet skulle uppfyllas.

Abraham var frestad att tro att detta trots allt kunde vara en villfarelse. Slagen av sorg böjde han sig inför Gud och bad som aldrig förr om bekräftelse av detta märkliga bud, om större ljus angående huruvida han måste utföra denna fruktansvärda plikt. Han mindes änglarna som sändes för att berätta för honom om Guds avsikt att förgöra Sodom, och dem som gav honom löftet att han skulle få sin son Isak. Han gick åstad dit där han flera gånger hade träffat de himmelska budbärarna, i hopp om att få råka dem igen och få bestämd vägledning från dem; men han fick inget ljus, mörkret tycktes sluta sig omkring honom, dagen närmade sig, och han måste vara stadd på sin resa före dagbräckningen.

Han gick först till soffan på vilken Isak sov i fridfull oskuld; han var faderns hjärtas glädje, hans ålderdoms tröst. Abrahams läppar darrade, han vände sig snabbt bort och såg på Sara som också låg tyst och sov. Han visste att Isak var hennes stolthet, att hennes hjärta var sammanflätat med hans. Skulle han väcka henne, så att hon finge se på sin son för sista gången? Skulle han berätta för henne om Guds krav? Han visste att han själv hade styrka i tro och förtröstan på Gud; han kände inte till styrkan i Saras tro; men han visste om styrkan i hennes kärlek till Isak.

Han gick mellan de sovande, osäker på bäst handlingssätt. Han väckte slutligen Isak och informerade honom om att han hade befallts av Gud att offra på ett avlägset berg och att han måste följa med honom. Han kallade på sina tjänare och vidtog alla nödvändiga förberedelser för sin långa resa. Om han kunde ha lättat på sinnet för Sara, och de tillsammans hade burit lidandet och ansvaret, skulle det kanske ha gett honom viss lättnad; men han bestämde att detta inte skulle duga; ty hennes hjärta var bundet vid sonen, och hon kunde ha hindrat honom. Abraham drog ut på sin resa, med Satan vid sin sida för att antyda otro och omöjlighet.

Då han gick vid Isaks sida kunde patriarken inte inleda samtal som vanligt, för en djup sorg gömdes i hans eget bröst. Natten närmade sig, den längsta dag som Abraham någonsin hade upplevt gick mot sitt slut. Han såg sin älskade son Isak och tjänarna i trygg slummer, men han kunde inte sova. Han tillbringade natten i bön, fortfarande i hopp om att någon himmelsk budbärare skulle dyka upp för att berätta för honom att det räckte för att han skulle kunna återvända till Sara, med Isak oskadd.

Inget nytt ljus gick upp för Abrahams svårt plågade själ. Ett hårt tryck vilade över honom, men han höll fortsatt kvar vid löftet. Han resonerade inte att hans efterkommande, som skulle vara som stjärnorna, nu måste komma genom Ismael, för Gud hade tydligt sagt att genom Isak skulle löftet uppfyllas. Då ringde rösten i hans öron igen: "’Ta din son Isak, din ende son, som du älskar". Det fruktansvärda budet som skulle lämna honom barnlös går knappast att sätta sig in i. Han steg upp tidigt för att fortsätta sin mödosamma resa. Satan viskade tvivel, men Abraham motsatte sig hans antydningar.