The Signs of the Times d. 30. mars 1876

tillbaka

Fru Ellen White: Hennes liv, kristna erfarenhet och arbete

Wm. Millers beräkning av tiden var så enkel och tydlig att även barnen kunde förstå den. Från datumet för påbudet från kungen av Persien, som finns i Esra 7, vilket gavs 457 före Kristus, måste de 2 300 åren i Dan. 8:14 sluta 1843. Följaktligen såg vi fram mot slutet av detta år för Herrens ankomst. Vi blev svårt besvikna då året helt gick och Frälsaren inte hade kommit.

Man uppfattade inte först att om dekretet inte trädde i kraft i början av år 457 f.Kr. skulle de 2 300 åren inte fullbordas vid slutet av 1843. Men det konstaterades att påbudet gavs nära slutet av år 457 f.Kr., och därför måste den profetiska perioden sträcka sig till hösten år 1844. Därför dröjde inte tidssynen, även om den hade verkat göra det. Vi lärde oss att vila i profetens språk: "Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli." {Habackuk 2:3.}

Gud prövade och granskade sitt folk vid tidens gång 1843. Misstaget som gjordes då man räknade de profetiska perioderna upptäcktes inte omedelbart ens av lärda män som motsatte sig åsikterna hos dem som väntade på Kristi ankomst. Dessa djupgående forskare förklarade att herr Miller hade rätt i sin beräkning av tiden, även om de bestred händelsen som skulle kröna den perioden. Men de, tillsammans med Guds väntande folk, hade begått ett gemensamt misstag i frågan om tid.

Vi tror fullt ut att Gud i sin vishet hade för avsikt att hans folk skulle få möta en besvikelse, som var väl utarbetad för att avslöja hjärtan och utveckla de sanna karaktärerna hos dem som hade påstått sig spana efter och glädjas åt Herrens ankomst. De som tog emot den förste ängelns budskap (se Upp. 14:6, 7) av fruktan för Guds domars vrede, inte för att de älskade sanningen och önskade sig ett arv i himmelriket, visade sig nu i sitt sanna ljus. De var ibland de första att förlöjliga de besvikna som uppriktigt längtade efter och älskade Jesu framträdande. Detta synnerligen rannsakande prov från Gud avslöjade de sanna karaktärerna hos dem som ville undvika ansvar och skamfläckar genom att förneka sin tro i prövningens stund.

De som hade blivit besvikna lämnades inte i mörker; ty då man undersökte de profetiska perioderna under allvarlig bön, upptäcktes felet och spårades den profetiska pennans ord i fördröjningen. I den glädjefulla förväntan på Kristi ankomst hade den uppenbara fördröjningen av visionen inte tagits med i beräkningen, och det var en sorglig och oväntad överraskning. Ändå var just denna prövning högst nödvändig för att utveckla och stärka de uppriktigt troende på sanningen.

Våra förhoppningar centrerades nu på Herrens ankomst 1844. Detta var också tiden för budskapet från den andre ängeln, som flög tvärs över himlen och ropade: "’Fallet, fallet är det stora Babylon". {Uppenbarelseboken 14:8.} Många lämnade kyrkorna i lydnad mot den andre ängelns budskap. Nära dess slut stämdes Midnattsropet upp: "Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom." {Matteusevangeliet 25:6.} I alla delar av landet gavs ljus angående detta budskap, och ropet väckte tusentals. Det gick från stad till stad, från by till by och ut på den avlägsna landsbygden. Det nådde de lärda och begåvade, såväl som de okända och ödmjuka.

Det här var det lyckligaste året i mitt liv. Mitt hjärta var fullt av glada förväntningar. Jag kände stort medlidande med och oro för dem som var missmodiga och inte hyste något hopp om Jesus. Som ett folk förenade vi oss i allvarlig bön om sann inre erfarenhet och det omisskännliga beviset på vår acceptans hos Gud.

Vi behövde gränslöst tålamod, för bespottarna var många. Vi möttes ofta av hånfulla anspelningar på vår tidigare besvikelse. "Ni har inte farit upp än, när förväntar Ni Er att åka upp?" och liknande sarkasmer riktades ofta mot oss av våra världsliga bekanta, och till och med av några bekännande kristna, som accepterade Bibeln men ändå misslyckades med att lära sig dess stora och viktiga sanningar. Deras förblindade ögon verkade bara se en vag och avlägsen mening i den högtidliga varningen att: Gud "har fastställt en dag då han skall döma världen", och att de heliga kommer att ryckas upp tillsammans för att träffa Herren i luften. {Apostlagärningarna 17:31.}

De formella kyrkorna använde alla medel för att hindra tron på Kristi snara ankomst från att spridas. Ingen frihet gavs på deras möten till dem som vågade att nämna ett hopp om Kristi snara ankomst. Bekännande älskare av Jesus avvisade hånfullt beskedet att deras bäste vän snart skulle besöka dem. De blev upphetsade mot och arga på dem som förkunnade nyheten om hans ankomst och gladdes åt att de snart skulle få se honom i hans härlighet.

Varje ögonblick verkade värdefullt och av största vikt för mig. Jag kände att vi verkade för evigheten och att de vårdslösa och ointresserade svävade i den största fara. Min tro var grumlig, och jag tillägnade mig Jesu dyrbara löften åt mig själv. Han hade sagt till sina lärjungar: "Bed och ni skall få". {Matteusevangeliet 7:7.} Jag trodde bestämt att allt jag bad om i enlighet med Guds vilja verkligen skulle beviljas mig. Jag sjönk i ödmjukhet ned vid Jesu fötter med mitt hjärta i samklang med den gudomliga viljan.Jag besökte ofta familjer och engagerade mig i allvarlig bön med dem som var förtryckta av rädsla och förtvivlan. Min tro var så stark att jag aldrig för ett ögonblick tvivlade på att Gud skulle besvara mina böner, och utan ett enda undantag vilade Jesu välsignelse och frid över oss som svar på våra ödmjuka böner, och de förtvivlades hjärtan gladdes av ljus och hopp.

Med flitigt rannsakande av hjärtan och ödmjuka bekännelser nådde vi under bön fram till den förväntade tidpunkten. Varje morgon kände vi att det var vår första sak att säkra beviset på att våra liv var rätta inför Gud. Vi insåg att om vi inte gick framåt i helighet var vi säkra på att vi skulle gå bakåt. Vårt intresse för varandra ökade; vi bad mycket med och för varandra. Vi samlades i fruktträdgårdarna och lundarna för att kommunicera med Gud och frambära våra böner till honom, och vi kände hans närvaro närmare då vi var omgivna av hans naturliga verk. Frälsningens fröjder var mer nödvändiga för oss än vår mat och dryck. Om moln fördunklade våra sinnen vågade vi inte vila eller sova förrän de hade svepts bort av medvetandet om vår acceptans hos Herren.

Min hälsa var väldigt dålig, mina lungor var allvarligt påverkade och min röst svek mig. Guds Ande vilade ofta över mig med stor kraft och min svaga kropp kunde knappt uthärda den härlighets tyngd som översvämmade min själ. Jesu namn fyllde mig med hänryckning, jag verkade andas in himmelens atmosfär. Jag gladdes åt utsikten att snart träffa min Återlösare och leva i ljuset från hans ansikte för evigt.

Guds väntande folk närmade sig den timme då de med glädje hoppades att deras fröjd skulle bli fullständig i och med Frälsarens ankomst. Men tiden gick igen utan något varsel om Jesu ankomst. Dödligheten höll fortfarande sitt grepp om oss, effekterna av förbannelsen fanns runt omkring oss. Det var svårt att ta tag i livets irriterande bekymmer som vi trodde hade lagts undan för alltid. Det var en bitter besvikelse som föll över den lilla flocken vars tro hade varit så stark och vars hopp hade varit så högt. Men vi blev förvånade över att vi kände oss så fria i Herren och blev så starkt uppehållna av hans styrka och nåd.

Erfarenheterna från förra året upprepades dock i större utsträckning. En stor klass avstod från sin tro. Några, som hade varit väldigt självsäkra, blev så djupt sårade i sin stolthet att de kände för att fly från världen. Liksom Jona klagade de över Gud och valde döden snarare än livet. De som hade byggt sin tro på andras bevis och inte på Guds Ord var nu lika redo att byta åsikt igen. Hycklarna, som hade hoppats att kunna lura den Allsmäktige såväl som sig själva, med sin förfalskade ånger och hängivenhet, kände sig nu befriade från överhängande fara och gick i öppen opposition mot den sak som de nyligen hade bekänt sig älska.

De svaga och de onda förenades i att förklara att det inte kunde finnas ytterligare skräck eller förväntningar nu. Tiden hade gått, Herren hade inte kommit, och världen skulle förbli densamma i tusentals år. Detta andra stora prov avslöjade en massa värdelöst skräp som hade dragits in i adventtrons starka ström och förts med den under en tid jämte de sanna troende och allvarliga arbetarna.