The Signs of the Times d. 3. april 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Abraham

Kapitel tio – fortsättning. Abraham/i>. - Av fru E. G. White. - Hela dagen omhuldade han hoppet att få träffa en ängel som skulle komma för att välsigna och trösta honom, eller kanske för att återkalla Guds befallning, men ingen nådens budbärare dök upp. Satan antydde att han måste ha blivit lurad, för Gud hade sagt: "Du skall inte mörda", och det var inte likt Gud att kräva det han en gång hade förbjudit. {Andra Moseboken 20:13.} Den andra långa dagen gick mot sitt slut, ytterligare en sömnlös natt tillbringades i ödmjukhet och bön, och den tredje dagens resa började. Abraham lyfte sina ögon mot bergen, och på ett såg han det utlovade tecknet, ett ljust moln som svävade över toppen på berget Moria. Nu visste han att allt var en fruktansvärd visshet och ingen villfarelse.

Han var ännu långt från berget, men han bad sina tjänare att stanna kvar medan han lade veden på sin sons axlar och själv tog kniven och elden. Abraham rustade sig för det sorgliga arbete han måste utföra. Han knorrade inte mot Gud. Isak hade han fått oväntat; han hade tagit emot honom med tacksamhet och stor glädje, och fastän han var hans ålderdoms son, hans kärleks son, trodde han ändå att samma kraft som gav honom Isak, kunde resa upp honom även ur brännoffrets aska. Han stärkte sin själ genom de bevis han hade fått på Guds godhet och trofasthet. Hade inte Han, som nådigt hade gett honom Isak, fullkomlig rätt att ta tillbaka gåvan?

Isak hade varit en tröst, en solstråle, en välsignelse för Abraham på hans ålderdom, och även om denna Guds gåva verkade så dyrbar, så kär för honom, blev han nu befalld att återlämna den till Givaren. Orden i Guds befallning visade att han till fullo insåg den smärta som Abraham måste känna då han lydde hans krav: "’Tag din son Isak, din ende son, som du älskar". {Första Moseboken 22:2.} Abraham ville inte ha några vittnen. Det räckte att Gud kunde se på och inte bara bli varse det fulla helgandet av hans älskade son Isak, utan läsa hjärtat och fullt ut förstå hur hårt han kände provet. Han önskade att ingen annan än Gud skulle bevittna denna avskedsscen mellan far och son.

Abraham visste inte hur Isak skulle ta emot Guds befallning. Då de närmade sig berget, sade "Isak… till sin far Abraham: ’Far!’ Han svarade: ’Ja, min son?’ Han sade: ’Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?’" {Vers 7.} Detta älskvärda ord: "’Far!’" genomborrade Abrahams tillgivna hjärta, och åter tänkte han: Åh, att jag på min ålderdom skulle dö i stället för Isak! Fortfarande ovillig att avslöja för sin son det sanna syftet med sitt ärende, svarade Abraham: "’Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret". {Vers 8.}

Isak hjälpte sin far att bygga altaret. Tillsammans placerade de därpå träet, och det sista arbetet för att förbereda offret var gjort. Med skälvande läppar och darrande röst avslöjade Abraham för sin son budskapet att Gud hade sänt honom. I lydnad mot det gudomliga budet hade han företagit resan. Allt var klart. Isak var offret, lammet som skulle slaktas. Hade Isak valt att motstå sin fars befallning, kunde han ha gjort det, för han var vuxen man; men han hade blivit så grundligt undervisad i kunskapen om Gud att han hade fullkomlig tro på hans löften och krav.

Patriarken försäkrade Isak att hans tillgivenhet för honom var oförminskad, och att han gärna skulle ge sitt eget liv för att rädda sin sons. Men Gud hade utvalt Isak, och hans krav måste uppfyllas till punkt och pricka. Abraham berättade för sin son att Herren på ett mirakulöst sätt hade gett honom till hans föräldrar, och nu hade han krävt honom tillbaka. Han försäkrade honom att det gudomliga löftet: "det är genom Isak som du skall få din avkomma" skulle uppfyllas; att tvivelsutan skulle Gud väcka honom till liv ur döden igen. {Kapitel 21:12.}

Isak hörde först Guds avsikt med förvåning stegrande sig till skräck. Men han övervägde saken fullt ut. Han var ett mirakulöst barn. Om Gud hade accepterat honom som ett värdigt offer, skulle han glatt underkasta sig. Livet var dyrbart, livet var värdefullt, men Gud hade utsett honom, Isak, att bli ett offer. Han tröstade sin far genom att försäkra honom om att Gud hade skänkt honom ära genom att ta emot honom som ett offer; att han i detta krav inte såg Guds vrede och misshag, utan bestämda tecken på att Herren älskade honom, genom att han krävde att han skulle helgas åt honom i form av offer.

Han uppmuntrade sin fars nästan förlamade händer att binda senorna som begränsade honom till altaret. De sista kärleksfulla orden uttalades av far och son, de sista tillgivna, tårarna som förälder och av vördnad fälldes, den sista omfamningen gavs, och fadern tryckte sin älskade son till sitt åldrade bröst för sista gången. Hans hand var lyft, den grep hårt om dödens redskap, då plötsligt hans arm hejdades. "Då ropade HERRENS ängel till honom från himlen: ’Abraham! Abraham!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade han: ’Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.’ Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där HERREN förser. HERRENS ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: ’Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.’" {Kapitel 22:11-18, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Som bevis på Guds godkännande av Abrahams tro gav han honom namnet "allas vår fader." {Romarbrevet 4:16.} Exemplet med Abraham finns nedtecknat i den heliga historien till förmån för hans troende barn. Denna stora troshandling lär ut läxan om obegränsad tillit till Gud, fullkomlig lydnad för hans krav och ett fullständigt överlämnande till den gudomliga viljan. I exemplet med Abraham får vi lära oss att ingenting vi äger är för dyrbart för att ge till Gud.

Hur många som bekänner sig vara kristna skulle nu följa Abrahams exempel genom att ge upp åt Gud sin älskade Isak? Ändå tillhör vår käraste skatt Gud. En högtidlig plikt vilar på kristna föräldrar att så utbilda och forma sina barns sinnen att de alltid kommer att hysa hög respekt och upphöjd vördnad för Gud och för allt heligt och okränkbart. Sådana kommer att känna att Guds anspråk först måste beaktas, att ingenting är för dyrbart att offra för honom. Sådana kommer, precis som Abraham, att exemplifiera sin tro genom sina gärningar.

Hur många som bekänner att de tror på Gud och utger sig för att kristna, vägrar nu att lyda hans röst när han uppmanar dem att förneka sig själva och ge honom sina kära skatter! De tvekar och håller fast vid jordiska ting. Deras tillgivenhet gäller världen och världens ting; ändå har några av just dessa mest att säga om hur mycket de har offrat för att lyda sanningen. Isak kände att det var ett privilegium att ge sitt liv som ett offer till Gud. Om Herren kunde acceptera honom kände han att han var hedrad.

Mänskligt omdöme må betrakta befallningen som gavs till Abraham som sträng, för omfattande för mänsklig kraft att bära. Abrahams styrka kom från Gud. Han såg inte på det som ses med jordisk syn, utan på det som är evigt. Gud krävde inte mer av Abraham än vad han i gudomlig medkänsla och oändlig kärlek hade gett till människan. Han gav sin enfödde Son att dö, för att den skyldige skulle leva. Abrahams offer av Isak var speciellt utformat av Gud för att förebilda hans Sons offer.

Vid varje steg som Abraham tog fram mot berget Moria följde Herren med honom. All den sorg och vånda som Abraham utstod under de tre dagarna av sin mörka och fruktansvärda prövning, påtvingades honom för att ge oss en lektion i fullkomlig tro och lydnad, och för att vi bättre skulle kunna förstå hur verklig Faderns stora självförnekelse och oändliga offer var genom att ge sin ende Son att dö en skamlig död för det skyldiga släktet. Ingen annan prövning, inget annat lidande eller skärseld, som Abraham skulle ha kunnat utsättas för, skulle ha orsakat sådan mental ångest, sådan själslig plåga, som att lyda Gud då han offrade sin son.

Vår himmelske Fader överlämnade sin älskade Son till korsfästelsens plågor. Legioner av änglar bevittnade Guds Sons förnedring och själsångest, men tilläts inte att ingripa som i fallet med Isak. Ingen röst hördes för att hålla undan offret. Guds käre Son, världens Återlösare, blev förolämpad, hånad, driven med och torterad, tills han böjde sitt huvud i döden. Vilket större bevis kan den Oändlige ge oss på sin gudomliga kärlek och medlidande? "Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” {Romarbrevet 8:32.}

Den klena uppfattning som många har om själens värde, och Guds käre Sons offer för den syndiga människan, visas av deras gärningar. Skulle Gud tala till dem, som han gjorde till Abraham: Offra Dina ägodelar, de timliga förmåner som Jag har lånat Dig för att främja Min sak, skulle de se förvånade ut och tro att Gud inte menade precis vad han sade. Deras rikedomar är lika kära för dem som deras barn; deras världsliga skatt är deras Isak. Att hedra Gud med sina ägodelar, tycker de, är ett alltför stort krav, och de kan inte tro att Gud menar det. Vad har denna klass offrat för Gud?

Människor visar all den tro de har. Om Gud skulle tala till dem och befalla dem att offra ett av sina älskade barn, skulle de tycka att han vore en hård herre. Ändå har han gjort mer än så här för dem. Inget sådant kommando kommer att testa och pröva dem. Gud visste vem han talade till då han gav befallningen till den trofaste Abraham. Patriarken visste att det var Gud som hade befallt, och att hans löften var ofelbara. Hade Herren beordrat honom att offra sitt guld, sitt silver, sina hjordar eller till och med sitt eget liv, skulle han ha gjort det med glädje. Han skulle ha känt att han bara gåve tillbaka till Gud det som tillhörde honom.

Men det finns många som inte vet vad självförnekelse eller uppoffring eller hängivenhet till Gud är. De kan aldrig ha utökade och upphöjda synpunkter på det oändliga offer som Guds Son gjorde för att rädda en förstörd värld, tills de överlämnar allt till honom. Om han skulle tala till dem i en befallning, som han gjorde till Abraham, skulle de inte vara tillräckligt bekanta med hans röst för att förstå att han verkligen krävde något av dem, för att visa sin kärlek och äktheten i sin tro.

Guds anspråk på vår kärlek, tillgivenhet och ägodelar, våra talanger och oss själva är lika stora som det oändliga offer som gjordes genom att ge sin Son att dö för den syndiga människan. De som verkligen uppskattar försoningens verk, de som hyser en hög känsla för det offer som Kristus har gjort för att upphöja dem till sin tron, kommer att betrakta det som en speciell ära att få vara delaktiga med honom i hans självförnekelse, uppoffring och lidande, så att de kan vara medarbetare med honom för att rädda själar.

Det finns många som bekänner sig till sanningen, som inte älskar Gud hälften så mycket som de älskar världen. Gud prövar och utrannsakar dem. Deras kärlek till världen och till rikedomar förmörkar deras sinnen, förvränger deras omdöme och förhärdar deras hjärtan. Gud har, åtminstone för några av dem, uppenbarat sin vilja och uppmanat till att överlämna deras Isak till honom. Men de vägrar att lyda och låter gyllene möjligheter passera. Dyrbar tid övergår i evigheten i form av ett register över plikter som inte har fullgjorts och om avgjord försummelse.

Ingenting vi har är av verkligt värde förrän det blir överlämnat till Gud. Mängden medel som ägnas åt Guds sak och verk är av tio gånger mer värde än om den själviskt behålls för att tillfredsställa vårt eget nöje. De hängivna martyrernas tro var som Abrahams, den var äkta. De värderade den dyrbara sanningen, och i sin tur, även om de föraktades av människor, jagades från plats till plats, förföljdes, plågades och plågades, värderades de av Gud. Det fanns ingen plats för dem på jorden, men dem, säger aposteln, var världen inte värdig. De som höll fast vid sanningen hotade av fängelse, tortyr och död hade en tro som få nu levande besitter.

Många har valt ett makligt och bekvämt liv. De har upphöjt sina jordiska intressen över det andliga och eviga. De försummar att lära sig den svåra läxan om självförnekelse och att överlämna allt till Gud. De räknar inte med något intressant, utom det som lärs ut utan större ansträngning och utan att involvera någon uppoffring av timlig njutning; och det glöms bort så snart de har lärt sig det, eftersom det inte kostade dem någonting.

Den djupaste fattigdom, med Guds välsignelse, är bättre än hus och mark, och vilken mängd jordiska skatter som helst, utan den. Guds välsignelse bestämmer ett värde på allt vi äger; men om vi har hela världen utan hans välsignelse är vi i själva verket lika fattiga som tiggaren, ty vi kan ingenting ta med oss in i nästa värld.

De som bekänner sig spana efter vår Frälsares snara ankomst bör ha Abrahamisk tro; en tro som värderas för att den har kostat dem något; en tro som verkar genom kärlek och renar själen. Exemplet med Abraham finns kvar för oss som har världens slut in på oss. Vi måste tro att Gud menar allvar med oss, och att han inte är att skämta med. Han menar vad han säger, och han kräver av oss obetingad tro och villig lydnad. Då skall han låta sitt ljus lysa omkring oss, och vi skall alla bli strålande sken i Herren.