The Signs of the Times d. 10. april 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Isak

Kapitel elva. Isak. - Av fru E. G. White. - Kanaanéerna var avgudadyrkare, och Herren hade befallt att hans folk inte skulle gifta sig med dem, för att de inte skulle förledas till avgudadyrkan. Abraham var gammal och han förväntade sig att snart dö. Isak var ännu ogift. Abraham var rädd för det fördärvliga inflytande som omgav hans son och var angelägen om att få en hustru utvald åt honom som inte skulle leda honom bort från Gud. Han överlät denna sak till sin trogne, erfarne tjänare som styrde över allt han hade. Abraham krävde att hans tjänare skulle avlägga en högtidlig ed till honom inför Herren, att han inte skulle ta en hustru åt Isak från kanaanéerna, utan att han skulle gå till Abrahams släkt, som trodde på den sanne Guden, och välja en hustru åt den unge mannen. Han befallde honom att inte ta Isak till det land han kom ifrån; för de var nästan alla indragna i avgudadyrkan. Om han inte kunde hitta en hustru åt Isak som ville lämna sin släkt och komma dit han var, då skulle han vara fri från den ed han hade avlagt. Denna viktiga fråga lämnades inte till Isak för hans eget avgörande, oberoende av sin far. Abraham sade till sin tjänare att Gud skulle komma att sända sin ängel före honom för att vägleda honom i hans val.-PC- ST -PT- The Signs of the Times -DT- 04-10-79 -AT- The Great Controversy: Isaac -PR- 02

Tjänaren tog med sig tio kameler och talrika presenter till den tilltänkta hustrun och hennes släktingar, och började sin långa resa upp mot Damaskus och sedan vidare till de bördiga slätterna som gränsade till den stora floden i öster. Betuel, Abrahams brorson, var ägare till stora hjordar, men han bodde i en liten eller stor stad, i vars utkant kvinnorna hade för vana att söka vatten i de där befintliga brunnarna, och som Abrahams tjänare nu närmade sig. Det var en orolig tid för mannen; lyckan för hela familjen i Kanaan berodde på det val han gjorde, och hur skulle han välja klokt ibland dem som var fullständiga främlingar för honom? Han kom ihåg sin herres ord, att Gud skulle sända sin ängel med honom; och han bad uppriktigt om att klara bevis skulle ges honom, så att han inte skulle fela i uppgiften.

Hans bön besvarades. Bland de unga kvinnor som hade samlats vid brunnen lade han särskilt märke till Rebeckas vinnande sätt och artiga uppförande, och han fick det önskade beviset på att det var hon som Gud hade behagat att utse till att bli Isaks hustru. Full av glädje frågade mannen om hennes härkomst och då han fick veta att hon var Betuels dotter, "Då böjde mannen sig ner och tillbad HERREN". {Första Moseboken 24:26.} Den unga kvinnan informerade omedelbart sin bror Laban om vad som hade hänt, och de skyndade sig att bjuda hem tjänaren med hans följeslagare och kamelerna. Innan han skulle äta mat berättade tjänaren sitt ärende, sin bön vid brunnen och svaret, med alla omständigheter som hörde till det. Sedan sade han: "Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det också, så att jag kan vända mig åt annat håll, till höger eller vänster.’" {Vers 49.} Svaret löd: "Detta är från HERREN. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. Se, där står Rebecka framför dig. Tag henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son, som HERREN har sagt.’" {Verserna 50-51.}

Efter att allt hade ordnats och familjens samtycke hade erhållits, rådfrågades Rebecka själv om hon ville följa med Abrahams tjänare en lång sträcka från sin fars hus för att bli Isaks hustru. Hon trodde, utifrån de omständigheter som hade ägt rum, att Guds hand hade valt henne till Isaks hustru, och hon sade: "’Ja.’" {Vers 58.}

Tjänaren, som visste att hans herre skulle glädja sig åt framgången för hans uppdrag, var otålig över att vara borta hemifrån; och de gav sig genast ut på hemfärden. Abraham bodde i Beersheba, och Isak, som hade tagit hand om hjordarna i det angränsande landet, hade återvänt till sin fars tält för att invänta budbärarens ankomst från Haran. "Mot kvällen när han gick och grubblade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen och frågade tjänaren: ’Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?’ Tjänaren svarade: ’Det är min herre.’ Då tog hon sin slöja och dolde sig. Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor." {Verserna 63-67.}

I forntida tider ingicks vanligtvis äktenskapskontrakt av föräldrarna, men inget tvång användes för att få personer att gifta sig med dem som de inte kunde älska. Men barnen hade förtroende för sina föräldrars beslut och följde deras råd och skänkte sin tillgivenhet till dem som deras gudfruktiga, erfarna föräldrar valde åt dem. Det ansågs vara ett brott att följa en kurs som stred mot detta.

Vilken skillnad mot den kurs som nu följs av många barn! I stället för att visa vördnad och vederbörlig ära för sina föräldrar, genom att rådfråga dem, och erhålla fördelarna av deras erfarna omdöme när de väljer partner, ilar de fram i frågan och styrs av fantasi och impulser snarare än av sina föräldrars omdöme och fruktan för Gud. Det är ofta så att det ingås äktenskap utan att ens föräldrarna vet om det. Och i många fall blir föräldrarnas liv förbittrade av deras barns förhastade äktenskap, eftersom svärsonen eller svärdottern inte känner någon skyldighet att göra dem lyckliga.

Abraham såg och förstod det inflytande som en avgudadyrkande hustru skulle utöva på sin man. Han skulle inte låta Isak äventyra sin moraliska och religiösa karaktär genom att få kontakt med en kvinna som inte var bekant med Gud. Hans äldste son hade ingått ett olyckligt äktenskap. Ismaels hem gjordes olyckligt, hans barn var odisciplinerade och deras karaktärer var otrevliga och respektlösa. De fick inte lära sig kunskapen om Gud. Abraham var ovillig att Isak skulle riskera att ta sig en hustru från de hedniska nationerna. Han hade noterat andras olyckliga väg och resultatet av att ha kontakt med följeslagare som inte kände och inte fruktade Gud, från Kains dagar till hans egen tid.

Hur rena och korrekta principerna åt den gudfruktige än är, har samröret med en icke troende följeslagare ett inflytande som leder bort från Gud. Därför var Abraham fast besluten på denna punkt, att Isak skulle gifta sig med en av hans egen nation. Kvinnor från andra nationer var, många av dem, attraktiva på grund av sin skönhet; men de saknade karaktärens skönhet. Abraham visste att sann värdighet, sann upphöjelse endast finns hos dem som älskar och fruktar Gud. Det förekommer en förnedring i hela karaktären hos de gudlösa, som följer sina egna hjärtans fantasi och är fyllda med sina egna tankegångar. Men de som gör Gud till sin förtrogne, som är upphöjda av hans nåd, lydiga mot hans krav, söker hans ära, fruktar hans missnöje, får hans välsignelse. De äger det hopp och mod, den värdighet, lugn och självbehärskning som bara de kan ha som är förbundna med Gud. Abraham hade upprätthållit en vanemässig tillit till Gud. Intrycket från en sådan karaktär återges i dylika personers barn. Ändå såg Abraham att det hos Isak fanns en benägenhet till att ge efter. Han var fast troende på Gud, men om han förbands med en av motsatt karaktär skulle han riskera att förlora sin koppling till det rätta, för att undvika obehagliga konsekvenser.

Onda bekantskaper inkluderar fler än de omoraliska och profana. Förbindelse med en som är känd för att vara oreligiös strider mot Guds order och kan inte undgå att dra själen bort från Honom. De som inte har gudsfruktan framför blicken, som inte försöker att leva i lydnad mot honom, även om de kan vara moraliska, intellektuella, till synes förfinade, moderiktiga, rika, är inte dem som kristna bör bilda äktenskapsallianser med. Hur trevligt umgänget med dem än må vara, hur underhållande deras samtal än må vara, är Guds ord tydligt i sak; den kristne bör inte ansluta sig till dem.

De som går in i äktenskapsförhållandet medan de är icke omvända bör inte efter omvändelsen lämna sina otroende följeslagare. Vad deras religiösa karaktär än må vara, måste de förbli trogna, vänliga och sanna mot dem; ändå bör de erkänna Guds anspråk över alla jordiska relationer och tjäna honom med trohet, även om besvär, prövningar och förföljelser kan uppstå för Kristi och sanningens skull. Denna ihärdiga trohet mot sanning och plikt kan ha ett helgande inflytande på den otroende följeslagaren. Men äktenskap som bildas i medvetandet om icke troendes hållning är förbjudna enligt Guds ord. Frieriet må påkallas av den icke-troende, och böjelsen må begära att det skall accepteras; och böjelsen segrar ofta; men Satan avgår med segern; frestelsen har inte motståtts, och i nio av tio fall går båda parter förlorade för Kristus.

Det förekommer en villig blindhet när det gäller resultatet av mänskligt handlande, vars konsekvens når långt in i en persons framtid. Ett liv av bitterhet och ve väntar dem som vågar att ignorera Guds befallningar; men de går hänsynslöst vidare, avlägger skyndsamt högtidliga löften åt motparten, och den troende förbinder sitt livsintresse med en icke-troende. Hushållsliv och hushållsrelationer skall delas av dessa två, där den ene påstår sig lyda Gud och den andre lever utan hänsyn till hans krav. Hur kan två vandra tillsammans, utan att de har kommit överens om det? {Se Amos 3:3. Övers. anm.} Om en kvinna inte respekterar Guds anspråk, inte bryr sig om de band som binder henne till religionen, hur kan hon då förväntas att vara trogen den lag som binder henne till hennes man?

Unga män och kvinnor visar stundom stort oberoende i ämnet äktenskap, som om Herren inte hade något att göra med dem, eller de med Herren, i den frågan. De tycks tro att det helt och hållet är en angelägenhet för dem själva, som varken Gud eller deras föräldrar på något sätt bör kontrollera, att förmedlandet av deras tillgivenhet är en fråga i vilken jaget ensamt bör rådfrågas. Sådana begår ett allvarligt misstag; och några års erfarenhet av äktenskap lär dem i allmänhet att det har varit ett eländigt misstag. Detta är den stora orsaken till så många olyckliga äktenskap, i vilka det förekommer så litet sann, generös kärlek och så litet utövande av ädelt tålamod mot varandra. Dessa beter sig ofta i sina egna hem mer som småaktiga barn än den värdiga, tillgivna mannen och hustrun.

Isak hade uppövats genom gudsfruktan till ett liv i lydnad. Och då han var fyrtio år gammal, underkastade han sig att låta sin fars gudfruktige, erfarne tjänare välja åt honom. Han trodde att Gud skulle vägleda honom i att skaffa sig en hustru.

Barn nu mellan femton och tjugo år anser sig i allmänhet vara kompetenta att träffa sina egna val utan samtycke från sina föräldrar. Och de skulle se häpna ut, om det skulle föreslås dem att handla i gudsfruktan och göra saken till föremål för bön. Isaks fall är nedtecknat som ett exempel för barn i kommande generationer, särskilt för dem som bekänner sig frukta Gud.

Den kurs som Abraham följde i Isaks utbildning, som fick honom att älska ett liv i ädel lydnad, är nedtecknad till förmån för föräldrar och bör leda dem till att befalla sina hushåll att hålla sig till HERRENS väg. De bör instruera sina barn att ge efter för och respektera deras auktoritet. Och de bör känna att ett ansvar vilar på dem att vägleda deras barns tillgivenhet, så att den kan inriktas på personer som enligt deras bedömning skulle vara lämpliga följeslagare för deras söner och deras döttrar. Det är ett sorgligt faktum att Satan i stor utsträckning kontrollerar de ungas tillgivenhet. Och vissa föräldrar anser att tillgivenheten inte bör vägledas eller begränsas. Den kurs som Abraham följde utgör en tillrättavisning till alla sådana.