The Signs of the Times d. 24. april 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Jakob och Esau

Kapitel tolv, fortsättning Jakob och Esau. - Av fru E. G. White. - En anledning till att Gud inte skänker fler och större välsignelser till sitt folk är att de inte skulle uppskatta dem och ge Gud det som är Guds. Varje kristen bör ofta se över sitt tidigare liv, och aldrig bör han glömma de dyrbara befrielser som Gud har åstadkommit för honom, stöttat honom i prövningar, tröstat honom i lidande, öppnat vägar för honom då allt har verkat mörkt och förbjudande, uppfriskat honom då han har varit redo att ge upp under missmod. Och med tanke på alla dessa otaliga välsignelser borde han vara stilla och dämpad, tacksam och ödmjuk. Han kunde väl utbrista: "Hur skall jag kunna återgälda HERREN alla hans välgärningar mot mig?" {Psaltaren 116:12.} Återgäldandet till Gud sker inte bara i tacksamhetsord, utan i tionde och offer. Den kristne utövar självförnekelse och självuppoffring för att återgälda Gud.

Esaus uppförande då han sålde sin förstfödslorätt representerar de orättfärdigas handlande. Dessa anser att den inlösen som Kristus har köpt dem för är av ringa värde och offrar sin himmelska arvedel för förgängliga skatter. Många styrs av böjelse, och snarare än att förneka en ohälsosam aptit, offrar de höga och värdefulla hänsyn. Om man väljer att ge efter, kommer tillfredsställelsen av en fördärvad aptit – på bekostnad av de höga och himmelska välsignelser som Gud har lovat endast till de självförnekande och gudfruktiga – som i fallet med Esau, att allmänt råda, och för att tillfredsställa självet föraktas praktiskt taget Gud och Himmelen. Till och med bekännande kristna använder te, kaffe, snus, tobak och sprit, som alla dämpar själens finare känslighet. Om man säger till dem att de inte kan ha både Himmelen och dessa skadliga njutningsmedel, och att de skall rena sig från all smuts i köttet och anden, fullkomna helighet i gudsfruktan, blir de förolämpade och drar slutsatsen att om vägen är så spikrak att de inte kan hänge sig åt sin grova aptit, tänker de inte längre vandra där.

Speciellt kommer de fördärvade lidelserna att behärska sinnet hos dem som anser att Himmelen är så litet värd. Hälsan kommer att offras, de mentala förmågorna försvagas, och Himmelen kommer att säljas för dessa nöjen, såsom Esau sålde sin förstfödslorätt. Det här fallet har lämnats kvar som en varning till andra. Esau var en hänsynslös person. Han avlade en högtidlig ed att Jakob skulle få hans förstfödslorätt. Men då han fick reda på att hans bror hade erhållit den välsignelse som skulle ha tillhört honom, om han inte hade sålt den så oövertänkt, blev han svårt bedrövad. Han hade ångrat sin förhastade handling, då det var för sent att åtgärda saken. Så kommer det att vara på Guds dag med syndare, som har bytt bort sin arvedel till Himmelen mot självisk tillfredsställelse och skadliga lustar. De kommer då inte att finna något utrymme för omvändelse, även om de, liksom Esau, må söka den noggrant och med tårar.

Jakob var inte lycklig i sitt äktenskapsförhållande, även om hans fruar var systrar. Han slöt kontraktet med Laban för dennes dotter Rakel, som han älskade, men efter att han hade tjänat sju år för henne, bedrog Laban honom. Han ville behålla Jakobs trogna tjänster en längre tid, och gav honom Lea. Då Jakob insåg det bedrägeri som hade utövats mot honom, och att Lea hade gjort sin del i att bedra honom, kunde han inte älska henne, och han tillrättavisade sin svärfar för att han på så sätt hade struntat i hans tillgivenhet. Laban vädjade till honom att inte förskjuta Lea, för detta ansågs vara en stor skam, inte bara för hustrun utan för hela familjen. Jakob placerades i en allvarligt prövande position; men han bestämde sig ändå för att behålla Lea och även att gifta sig med hennes syster. Ändå var Lea älskad i mycket lägre grad än Rakel.

Laban var självisk i sina göranden med Jakob och tänkte bara på att gynna sig själv genom hans trogna arbete. Jakob skulle ha lämnat den listige Laban långt tidigare, men han var rädd för att möta Esau. Han hörde Labans söners klagomål: "’Jakob har tagit allt vad vår far ägde. Av det som tillhörde vår far har han skaffat sig hela denna rikedom.’ Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut." {Första Moseboken 31:1-2.}

Jakob var väldigt bedrövad. Han visste inte vart han skulle vända sig. Han påtalade sin sak för Gud och gick i bön för vägledning från honom, och Herren svarade barmhärtigt på hans bön. "’Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.’" {Vers 3.} Jakob kallade nu sina två fruar till fältet, där det kunde hållas en hemlig konsultation utan risk att bli hörda, och sade: "’Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont." {Verserna 5-7.} Jakob berättade sedan för dem om den dröm som Gud hade gett honom, att lämna Laban och gå till sin släkt. Rakel och Lea svarade och uttryckte sitt missnöje med sin fars förfarande: "’Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? Var vi inte som främlingar för honom när han sålde oss? Sedan har han också gjort slut på det han fick i betalning för oss. Ja, hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.’" {Verserna 14-16.}

Förr var det brukligt att brudgummen betalade en summa pengar, beroende på sina omständigheter, till sin hustrus far. Om han inte hade några pengar eller något av värde, accepterades hans arbete under en angiven tid innan han kunde få dottern som hustru. Denna sed ansågs vara ett skydd för äktenskapskontraktet. Fäder ansåg inte att det var säkert att förlita sig för sina döttrars lycka på män som inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att ta hand om en familj. Om de inte hade förmåga att sköta affärer, att skaffa boskap eller mark, fruktade man att deras liv skulle bli värdelösa. Men för att de verkligt värdiga inte skulle bli avskräckta, gjordes en bestämmelse för att pröva värdet på dem som inte hade något av värde att betala för en hustru. De fick arbeta för fadern vars dotter de älskade. Deras arbete var tidsbestämt, reglerat av värdet av hemgiften som krävdes för dottern. Genom att göra detta blev äktenskapet inte förhastat, eftersom det fanns möjlighet att testa djupet hos friarens tillgivenhet. Om han var trogen i sina tjänster och i övrigt ansågs värdig, gavs dottern honom till hustru. Och i allmänhet gavs all hemgift fadern hade fått till hans dotter vid hennes äktenskap.

Vilken kontrast till den kurs som nu följs av föräldrar och barn! Det finns många olyckliga äktenskap på grund av så mycket brådska. Två förenar sina intressen vid äktenskapsaltaret, genom de högtidligaste löften inför Gud, utan att först överväga saken och ägna tid åt nykter eftertanke och allvarlig bön. Många rör sig utifrån impuls. De har ingen grundlig bekantskap med varandras läggningar. De inser inte att deras livs lycka står på spel. Om de gör fel i denna fråga, och deras gifta liv visar sig olyckligt, kan skadan inte göras ogjord. Om de upptäcker att de inte är beredda att göra varandra lyckliga, måste de uthärda så gott de kan. I vissa fall visar mannen sig vara för trög för att försörja en familj, och hans fru och barn lider. Om förmågan hos sådana hade prövats, som seden var forntida, före äktenskapet, skulle mycket elände kunna undvikas. I Rakels och Leas fall behöll Laban själviskt hemgiften som skulle ha givits till dem. De hänvisade till detta då de sade: "han sålde oss? Sedan har han också gjort slut på det han fick i betalning för oss." (Fortsättning följer.)