The Signs of the Times d. 1. maj 1879

tillbaka

Den Stora Striden: Jakob och Esau

Kapitel tolv, slut. Jakob och Esau. - Av fru E. G.White. I Labans frånvaro tog Jakob sin familj och allt han hade och drog i väg. Efter att han hade färdats i tre dagar fick Laban veta att han hade lämnat honom, och han blev väldigt arg och förföljde honom, fast besluten att föra tillbaka honom med våld. Men Herren förbarmade sig över sin tjänare, och då Laban skulle komma över honom, drömde han om att inte tala gott eller ont till Jakob. Det vill säga, han skulle inte tvinga honom att återvända, eller uppmana honom genom fagert smicker. Då Laban träffade sin svärson, frågade han varför han hade smitit i väg utan vidare och fört bort hans döttrar som fångar tagna med svärdet. Laban sade till honom: "Det står i min makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt", och så nämnde han varningen i drömmen. {Första Moseboken 31:29.} Jakob påtalade sedan för Laban den föga generösa väg han hade följt mot honom, att han bara hade verkat för sin egen fördel. Han betonade för sin svärfar att hans uppförande hade varit rättskaffens medan han hade varit hos honom: "Inget ihjälrivet djur förde jag till dig. Jag var tvungen att själv ersätta det. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig." {Verserna 39-40.}

En herdes liv var ett liv i vaksamhet. Han måste vakta sina hjordar dag och natt. Vilda djur var vanliga och ofta djärva och skadade får och boskap som inte bevakades av en trogen herde. Även om Jakob hade ett antal tjänare som hjälpte honom att sköta de hjordar som han och Laban ägde, vilade ansvaret för hela saken på honom. Och under vissa delar av året var han skyldig att själv vara med hjordarna, dag och natt, för att ta hand om dem under torrperioden, på det att de inte skulle gå under av törst; under den kallaste delen av året för att rädda dem från att bli nedkylda av den kraftiga nattfrosten. Deras hjordar riskerade också att bli stulna av principlösa herdar.

En herdes liv var ett av ständig omsorg. Han var inte kvalificerad för sin position om han inte var barmhärtig och ägde mod och uthållighet. Jakob var överste herde och hade herdar under sig som kallades för tjänare. Överherden kallade dessa tjänare, till vilka han anförtrott vård av hjorden, till noggrann redovisning, om djuren inte befanns vara i blomstrande skick. Om någon av boskapen saknades, led överherden förlusten.

Kristus, i sin relation till sitt folk, jämförs med en herde. Han såg, efter fallet, sina får i ett ynkligt tillstånd, hotade av oundviklig förstörelse. Han lämnade äran och härligheten i sin Faders hus för att bli herde, för att rädda de eländiga, vandrande fåren, som var färdiga att förgås. Hans vinnande röst hördes kalla dem till sin fålla, en säker och trygg reträtt ur rånarnas hand; likaså ett skydd mot den brännande hettan och ett skydd mot utbrott av kyla. Hans omsorg utövades ständigt för hans fårs bästa. Han stärkte de svaga, gav näring åt de lidande och samlade hjordarnas lamm i sina armar och bar dem i sin barm. Hans får älskar honom. Han går framför dem, och de hör hans röst och följer honom. "Men en främling följer de inte, utan flyr bort ifrån honom, därför att de inte känner igen främlingars röst.’" {Johannesevangeliet 10:5.} Kristus säger: "Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar jorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig." {Verserna 11-14.}

Kristus är den högste herden. Han har anförtrott omsorgen om sin hjord till underherdar. Han kräver att dessa herdar skall ha samma intresse för sina får som han alltid har visat, för att ständigt känna ansvaret för det kall han har anförtrott dem. Förkunnare, som är kallade av Gud att arbeta i ord och lära, är Kristi herdar. Han har utsett dem under sig själv att övervaka och sköta hans hjord. Han har högtidligt befallt dessa att vara trogna herdar, att flitigt utfodra hjorden, att följa hans exempel, att stärka de svaga, ge näring till de vacklande och skydda dem från förtärande djur. Han visar dem på sitt exempel på kärlek till sina får. För att säkra deras befrielse offrade han sitt eget liv. Om de efterliknar hans självförnekande exempel, kommer hjorden att blomstra under deras vård. De kommer att visa ett djupare intresse än Jakob gjorde, som var en trogen herde över Labans får och boskap. De kommer ständigt att arbeta för hjordens välfärd. De kommer inte att bara vara lejda arbetare, som Jesus talar om, som inte har något särskilt intresse för fåren; som i tid av fara för svårighet flyr och lämnar hjorden. En herde som bara arbetar för den lön han får, bryr sig bara om sig själv och ivrar ständigt för sina egna intressen och sin bekvämlighet, i stället för sin hjords välfärd.

Petrus säger: "var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden." {Första Petrusbrevet 5:2-3.} Paulus säger: "Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod." {Apostlagärningarna 20:28.}

Alla de som bekänner sig vara herdar, som tycker att det är en obehaglig uppgift att tjäna i ord och lära samt bära bördorna och hysa den omsorg som varje trogen herde borde hysa, tillrättavisas av aposteln: "inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta." Alla sådana otrogna herdar skulle överste herden villigt slippa. Guds församling är köpt med Kristi blod, och varje herde bör inse att fåren under hans vård kostar en ovärderlig summa. Han bör vara flitig i sitt arbete och uthållig i sina ansträngningar att hålla hjorden i ett friskt, blomstrande tillstånd. Han bör betrakta fåren som anförtrotts i hans vård av högsta värde och inse att han kommer att bli kallad att avlägga en strikt redovisning för sin tjänst. Och om han befinns trogen, kommer han att få en rik belöning. "När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar." {Första Petrusbrevet 5:4.}

Jakob fortsatte och framförde tydligt inför Laban orättvisan hos hans handlande: "I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud som också Isak fruktar – så hade du säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.’" {Första Moseboken 31:41-42.}

Laban försäkrade då Jakob att han hyste intresse för sina döttrar och deras barn, och att han inte tänkte skada dem. "Kom nu", sade han, "och låt oss sluta förbund med varandra. Det skall vara vittne mellan mig och dig.’" {Vers 44.} Till detta samtyckte Jakob, och en stenhög kastades upp som ett synligt tecken på avtalet.

Och Laban sade: "’HERREN skall vara en väktare mellan mig och dig, när vi inte längre ser varandra. Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, skall du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig dig". {Verserna 49-50.} Laban förstod felet med månggifte, även om det var bara genom hans slughet som Jakob hade tagit två fruar. Han visste fullt väl att det var Leas och Rakels avundsjuka som fick dem att ge sina pigor till Jakob, vilket förvirrade familjeförhållandet och ökade hans döttrars olycka. Och nu då de reste till ett avlägset land, och deras angelägenheter skulle komma att vara helt skilda från hans egna, ämnade han skydda deras lycka så långt som möjligt.

Jakob slöt ett högtidligt förbund inför Herren, att han inte skulle ta sig andra hustrur. "Laban sade vidare till Jakob: ’Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. Detta röse skall vara ett vittne, och stoden skall vara ett vittne, att jag inte skall fara till dig förbi detta röse och förbi denna stod med onda avsikter. Abrahams och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, skall vara domare mellan oss.’ Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade." {Verserna 51-53.}