The Signs of the Times d. 24. juni 1880

tillbaka

Helgedomen

Tabernaklet som byggdes av hebréerna i öknen gjordes enligt den gudomliga befallningen. Personer som kallades av Gud för detta ändamål var av honom begåvade med mer än naturliga förmågor att utföra det mest geniala arbete. Ändå ankom det på varken Mose eller dessa arbetare att planera byggnadens form och utförande. Gud själv utarbetade och gav Mose planen för denna heliga struktur, med särskilda anvisningar om dess storlek och form, de material som skulle användas och varje möbel som den skulle innehålla. Han presenterade inför Mose en miniatyrmodell av den himmelska helgedomen och befallde honom att göra allt enligt det mönster som visades för honom på berget. Och Mose skrev alla anvisningarna i en bok och läste dem för de mest inflytelserika av folket.

Då krävde Herren att folket skulle bära fram ett frivilligt offer för att åt honom göra en helgedom, så att han kunde bo ibland dem. "Israels hela menighet gick då bort ifrån Mose. Sedan kom de tillbaka, var och en som manades till det i sitt hjärta, och var och en som hade en villig ande till detta bar fram en gåva åt HERREN till arbetet på uppenbarelsetältet, till tjänsten där och till de heliga kläderna. De kom, både män och kvinnor, och var och en bar med villigt hjärta fram spännen, örhängen, fingerringar och halssmycken, alla slags värdesaker av guld, var och en som kunde offra en gåva av guld åt HERREN.

Var och en som ägde mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade fårskinn och tahasskinn bar fram det. Alla som kunde ge en gåva av silver eller koppar bar fram sin gåva åt HERREN, och var och en som ägde akacieträ för arbetets utförande bar fram det.

Alla konstnärligt begåvade kvinnor spann med sina händer mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn och bar fram vad de spunnit, och alla kvinnor, som manades till det i sitt hjärta och kunde konsten, spann gethår.

Hövdingarna bar fram onyxstenar och infattningsstenar för efoden och bröstskölden, kryddor och olja till ljusstaken, till smörjelseoljan och till den väldoftande rökelsen." {Andra Moseboken 35:21-28.}

Stora och dyra förberedelser var nödvändiga. Dyrbart och kostsamt material måste samlas in, men Herren accepterade endast de frivilliga offren. Hängivenhet för Guds verk och uppoffring från hjärtat krävdes först för att bereda en boning åt den Högste. Och medan byggandet av helgedomen pågick, kom israeliterna, gamla och unga, män, kvinnor och barn, med sina offergåvor, tills de som ansvarade för arbetet beslutade att folket hade tagit med sig tillräckligt, och till och med mer än vad som kunde användas. Och Mose tillkännagav följande i hela lägret: "’Ingen, vare sig man eller kvinna, skall göra något mer för att ge till helgedomen.’ Så hindrades folket från att bära fram fler gåvor." {Kapitel 36:6.}

Israeliternas upprepade knorrande och den gudomliga vredens hemsökelser på grund av deras överträdelser finns nedtecknade i den heliga historien till gagn för Guds folk som sedan skulle komma att leva på jorden; men mer speciellt för att framhäva en varning och förmaning för dem som skulle komma att leva nära tidens slut. Även deras hängivenhetshandlingar, deras energi och frikostighet när det gäller att föra sina frivilliga offergåvor till Mose, är nedtecknade som ett exempel för alla som verkligen älskar tillbedjan av Gud. Om Guds folk uppskattar välsignelsen av hans heliga närvaro, kommer de att visa iver och frikostighet när de förbereder ett hus där han kan träffa dem. Och deras intresse för detta arbete kommer att vara lika mycket större än det som visas för att förbereda bostäder åt sig själva som himmelska välsignelser skattas av högre värde än jordiska bekvämligheter.

Många använder medel fritt för att bygga bekväma och till och med eleganta hus åt sig själva; men när de anmodas att bereda en plats där de kan ta emot den Höge och Heliges närvaro, skänks deras offer motvilligt, och de studerar ständigt på vilket sätt den heliga byggnaden kan göras för att kosta minst, och ändå svara mot syftet som hus för tillbedjan. Vissa visar mer intresse för att bygga ladugårdar åt sin boskap än de gör för att förbereda en plats för tillbedjan av Gud. Sådana personer värdesätter heliga privilegier precis i den proportion som deras verk visar. Och deras välstånd och andliga styrka motsvarar deras gärningar. Gud låter inte sin välsignelse vila på dem som har så litet förståelse för värdet av gudomliga ting. Ovilliga och fördröjda offer accepteras inte av Gud. De som uppenbarar ett allvar att frambringa till Herren behagliga offer, av det allra bästa de har, liksom Israels barn gjorde då de förde sina gåvor till Mose, välsignas i proportion till sin uppskattning av värdet av heliga ting.

Det är av stor vikt att en byggnad som uttryckligen förberetts för gudstjänst bör ordnas med omsorg – göras bekväm, snygg och ändamålsenlig; ty den skall tillägnas Gud; han skall bönfallas att stanna i det huset och göra det heligt genom sin helgade närvaro. Ett belopp som är tillräckligt för att utföra arbetet bör ges fritt, och arbetarna kan då säga: Kom inte med fler offer. Ett hus byggt åt Gud bör aldrig lämnas kvar i skuld, för han skulle därigenom bli vanhedrad. Han är bekant med varje hjärta och lönar alla som fritt återvänder till honom, när han kräver det som han har gett dem. Om någon undanhåller det som tillhör Gud, plågar han dem i deras familjer och förminskar deras ägodelar, helt enligt deras vilja att råna honom.

Tabernaklet var så byggt att det kunde tas isär och bäras av israeliterna på alla deras resor. Ändå var det en struktur av extraordinär storslagenhet. Väggarna bestod av upprättstående brädor kraftigt pläterade med renaste guld. Den heliga byggnaden bestod av två avdelningar, åtskilda av en yppig och vacker gardin eller förhänge. Ett liknande förhänge stängde ingången till den första avdelningen. Dessa förhängen, med gardinen utgörande tabernaklets tak, var av en mängd olika färger, vackert anordnade; dessutom var det i dem ingjutna trådar av guld och silver föreställande keruber, för att representera änglahären, som är förknippad med arbetet i den himmelska helgedomen och som är tjänande änglar åt de heliga på jorden.

I den inre avdelningen fanns arken, som var det heligaste föremålet kopplat till gudstjänstbruket. Arken var en kista av ädelträ, klädd inuti och utanpå med rent guld och med en krona av guld runt toppen. I arken placerades stentavlorna på vilka Gud med sitt eget finger hade graverat de tio budorden. Den gjordes uttryckligen för detta ändamål, och kallades därför för förbundsarken och testamentets ark, eftersom de tio budorden var Guds förbund och grunden för det förbund som slöts mellan Gud och Israel.

Locket till den heliga kistan kallades för nådastolen. Detta var ett kostsamt och magnifikt hantverk. Det var gjort i ett massivt guldstycke, och två keruber danades, en stående på vardera änden, gjorda i samma guldstycke. Deras ansikten var vända mot varandra och tittade vördnadsfullt nedåt mot nådastolen, som representerar alla himmelska änglar som med intresse och vördnad blickar på Guds lag som är placerad i arken i den himmelska helgedomen. Varje ängels ena vinge sträcktes upp i höjden, medan den andra täckte deras gestalter. Den jordiska helgedomens ark var en bild av den sanna arken i Himmelen. Där, bredvid den himmelska arken, står levande änglar, var och en med en vinge som överskuggar nådastolen och sträcker sig upp i höjden, medan de andra vingarna är vikta över deras kroppar som tecken på vördnad och ödmjukhet.

Helgedomens förhänge nådde inte upp till toppen på byggnaden. Guds härlighet, som visade sig ovanför nådastolen, var delvis synlig från den första avdelningen. Direkt framför arken, men åtskild av gardinen, fanns det gyllene rökelsealtaret. Elden på detta altare tändes av Herren själv och vidmakthölls på helgat vis genom att mata den med helig rökelse, som fyllde helgedomen med sitt doftande moln, dag och natt. Dess doft sträckte sig långt runt tabernaklet. Då prästen bar fram rökelsen inför Herren, såg han mot nådastolen. Även om han inte kunde se den, visste han att den fanns där; och då rökelsen steg som ett moln, sänkte Herrens härlighet sig över nådastolen och fyllde det allra heligaste och fyllde ofta båda rummen så att prästen inte kunde tjänstgöra. Såsom prästen i det heliga riktade sin bön i tro mot nådastolen till, som han inte kunde se, riktar Guds folk sina böner till Kristus framför nådastolen i den himmelska helgedomen. De kan inte se sin Medlare med det naturliga ögat, men med trons öga ser de Kristus framför nådastolen och riktar sina böner till honom och gör med förtröstan anspråk på fördelarna från hans medling.

Dessa heliga rum hade inga fönster som släppte in ljus. Ljusstaken, gjord i ett solitt stycke guld, hölls brinnande dag och natt och gav ljus åt båda avdelningarna. De guldpläterade väggarna, som reflekterade ljuset från den gyllene ljusstakens sju lampor, de rikt broderade gardinerna av blått och lila och scharlakansrött, med sina lysande keruber, bordet med skådebröd och rökelsealtaret, glittrande som polerat guld, utgjorde en scen av storhet och härlighet som inga ord kan beskriva.

Inget dödligt öga utom översteprästens fick se på den heliga storheten i den inre avdelningen, den speciella boningsplatsen för Guds synliga härlighet. Endast en gång om året fick översteprästen komma in där, efter den mest noggranna och högtidliga förberedelse. Med bävan gick han in inför Gud, och folket väntade i högtidlig tystnad på hans återkomst, deras hjärtan upphöjda till Gud i allvarlig bön om den gudomliga välsignelsen.

Framför nådastolen samtalade Gud med översteprästen. Om han förblev ovanligt länge i det allra heligaste, blev folket skräckslagna och fruktade att Herrens härlighet hade dödat honom på grund av deras synder eller någon synd från prästen. Men då ljudet av klockornas klingande på hans kläder hördes, blev de starkt lättade. Han gick sedan ut och välsignade folket.

Efter att byggandet av tabernaklet var slutfört, undersökte Mose allt arbete, jämförde det med mönstret, som visades honom på berget och de anvisningar han hade fått av Gud, och hela Israels skara trängde sig i massor runt tabernaklet, beläget på en höjd, för att se det med kritiskt öga. De ansåg att det var perfekt. De såg de gyllene möblerna bäras in, altaret och vattenbäckenet sättas på plats, och medan de med vördnadsfull tillfredsställelse betraktade den fulla verkan härav, drogs plötsligt deras uppmärksamhet till molnpelaren som hade lett deras resor genom vildmarken. Molnet reste sig och svävade över tabernaklet, steg sedan ned och innefattade det. Detta var en uppenbarelse av gudomligt majestät, och den bländande prakten var överväldigande; inte ens Mose kunde komma in i den flammande härligheten som omslöt tabernaklet förrän molnet i viss mån hade dolt den överväldigande glansen, ty varje mänskligt öga hade varit skuggat.

Sålunda visade Herren att han tog emot tabernaklet som hade byggts för hans närvaro; och alltid efter denna uppenbarelse, då Israels barn lägrade sig, vilade molnstoden om dagen direkt över tabernaklet och den ljusa härligheten i eldstoden om natten. Då molnet steg uppåt visste de att detta var signalen för dem att återuppta sin marsch framåt. Då det fortsatte att vila över tabernaklet skulle de vila från sin resa. Då Herren visade att han accepterade deras verk i manifestationen av sin härlighet, betogs människornas hjärtan av vördnad och tacksamhet. Det förekom inga bullriga glädjedemonstrationer, men med uppmjukade hjärtan och rinnande tårar mumlade de låga, men ändå allvarliga, ord av tacksamhet för att Gud hade godkänt deras händers verk och hade nedlåtit sig till att bo mer direkt med dem än någonsin tidigare.

Herren ledde israeliterna på alla deras resor genom öknen. Då det var för hans ära och för folkets bästa att de skulle slå upp sina tält på en viss plats och bo där, gav Gud sin vilja till känna för dem genom att låta molnpelaren vila direkt över tabernaklet. Och där blev den kvar tills Gud ville låta dem resa igen. Då lyfte molnet sig högt över tabernaklet, och de bröt upp igen. På alla sina resor iakttog de perfekt ordning. Varje stam bar ett banér, med tecknet på sin faders hus på, och varje stam fick befallning om att slå upp sina tält enligt sitt eget banér. Och då de reste, marscherade de olika stammarna i ordning, varje stam under sitt eget standar. Då de vilade från sina resor, restes tabernaklet, och de olika stammarna slog upp sina tält i ordning, precis i en sådan position som Gud hade befallt, runt tabernaklet, på visst avstånd därifrån.

Då folket reste bars förbundsarken framför dem. "HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröt upp från sin lägerplats. Och så ofta arken bröt upp, sade Mose: ’Stå upp, HERRE! Låt dina fiender skingras, låt dem som hatar dig fly för ditt ansikte.’ Och när den sattes ner, sade han: ’Vänd åter, Herre, till Israels ätters många tusenden.’" {Fjärde Moseboken 10:34. Skulle sista ”Herren” också tecknas med versaler? Övers. fundering.}