The Signs of the Times d. 18. juli 1878

tillbaka

Händelser på resan till Norra Stilla Havet

Vi lämnade San Francisco den 10. Juni på ångbåten Oregon för Portland. Jag hade varit överansträngd och var svårt sliten och smickrade mig själv med att jag skulle få vila ombord på ångbåten. Dock blåste vinden väldigt starkt rakt emot oss, och jag stannade kvar på däck efter att nästan alla hade övergett det på grund av sjösjuka. Jag njöt av synen av böljorna som tornade upp sig i blått och grönt, och de strålande stänken som reflekterade regnbågens alla färger. Jag kunde inte tröttna på att se den storslagna scenen; och jag reflekterade över hur lätt alla ombord kunde bli uppslukade av det arga vattnet.

Då jag såg på de vitklädda, dånande böljorna, påmindes jag om scenen i Kristi liv, då lärjungarna, i lydnad för Mästarens befallning, for i sina båtar till andra sidan sjön. En fruktansvärd storm bröt ut över dem, deras fartyg lydde inte deras vilja, och de drevs hit och dit tills de förtvivlade lade ned årorna. De förväntade sig att gå under där; men medan stormen och böljorna talade om döden, visade Kristus, som de hade lämnat på andra sidan, sig för dem, lugnt vandrande på de brusande, vittäckta vågorna. De hade blivit förvirrade över det onödiga i sina ansträngningar och den uppenbara hopplösheten i företaget, och hade gett upp allt som förlorat. Då de såg Jesus framför sig på vattnet ökade deras skräck, de tolkade det som ett säkert tecken på deras omedelbara död. De ropade i stor rädsla. Men i stället för att hans framträdande förebådade dödens närvaro, kom han som livets budbärare. Hans röst hördes ovanför elementens dån: "’Det är jag. Var inte förskräckta!’" {Johannesevangeliet 6:20.} Hur snabbt ändrades inte scenen nu från förtvivlans fasa till glädjen i tron och hoppet i den älskade Mästarens närvaro! Lärjungarna kände inte längre oro eller fruktan för döden, för Kristus var med dem.

Jag stannade kvar på däck tills det blev mörkt och gick sedan in i hytten, där jag blev väldigt illamående av båtens ruskande. Det här var i Måndags, och jag kunde inte sitta upp från den tiden till Torsdag morgon och drack bara en gång under den tiden litet klar buljong och åt några kex. Vi hade stark motvind mot oss hela vägen från San Francisco, och vi var alla glada då vi på Torsdagsmorgonen passerade revet och gick in i den lugna floden och lämnade de rastlösa böljorna bakom oss. Det var bara två eller tre passagerare ombord som inte blev sjösjuka.

Kapten Connor på ångbåten Oregon var artig och uppmärksam och gjorde allt i sin makt för att göra vår resa trevlig. Båtvärdinnan var tillmötesgående, ständigt upptagen av att skynda från privat hytt till privat hytt med mat för att fresta aptiten hos dem som var för sjuka för att gå till matsalsbordet. Vi kände oss tacksamma över att se så mycket uppmärksamhet ges på den här båten till dem som led av sjösjuka, vilka behövde så mycken omvårdnad.

Alla ombord gjorde det mesta av den sista dagen på vattnet. De hade då alla återhämtat sin hälsa och aptit, och verkade inte illa anfäktade efter sjösjukan.

Det fanns flera predikanter ombord som, liksom vi, skulle till Oregon för att hålla möten, på begäran. En av dem var äldste Brown med sin familj, som hade talat i San Francisco och Santa Rosa. Jag hade delat ut några av våra publikationer ibland passagerarna. På kvällen låg jag i mitt rum, vars dörr öppnades på övre däck. Jag hörde äldstebrodern säga till ett sällskap med honom att det var omöjligt för någon att hålla Guds lag; att människan aldrig hade hållit den och kan aldrig hålla den. Så sade han: "Ingen människa kommer att komma till himmelen genom att hålla lagen. Fru White är helt lag, lag; hon tror att vi måste bli frälsta genom lagen, och ingen kan bli frälst om den inte håller lagen. Nu tror jag på Kristus. Han är min Frälsare, Kristus ensam kan frälsa oss, och utan honom kan vi inte bli frälsta."

Jag kände orättvisan i anklagelsen mot mig, och kunde inte tillåta att ett sådant uttalande, som gjorts inför en hel samling människor, förblev opåtalat. Jag sade följaktligen: "Det är ett falskt uttalande. Fru White har aldrig intagit den inställningen. Jag vill tala för mig själv och för vårt folk. Vi har alltid intagit ståndpunkten att det inte finns någon makt hos lagen för att rädda en enda överträdare av lagen. Lagen dömer och fördömer syndaren, men det tillhör inte dess uppgifter att förlåta den minsta eller största synd. Om vi syndar, har vi en förespråkare inför Fadern, Jesus Kristus den rättfärdige. Syndaren hamnar i bryderi med Fadern genom överträdelse av hans lag. Kristus, syndarens Advokat, vädjar för hans räkning.

Aposteln Paulus frågar: 'Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte!' {Romarbrevet 6:1-2.} Skall vi missbruka Kristi nåd genom att leva i överträdelse av Guds lag? Paulus förklarar för kyrkans äldste: 'Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.' {Apostlagärningarna 20:20-21.} Omvändelse till Gud på grund av hans överträdda lag och tro på vår Herre Jesus Kristus, som syndarens Förespråkare. Paulus yttrade: 'Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.' {Romarbrevet 7:7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln.} Vidare summerar Paulus saken: 'Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.' {Vers 12.}

Kristus kom inte för att ursäkta synden, inte heller för att rättfärdiga syndaren medan han fortsatte att överträda den lag för vilken Guds Son skulle ge sitt liv för att rättfärdiga och upphöja. Hade det varit möjligt för lagen att upphävas, skulle Kristus inte ha behövt komma till vår jord och dö, den rättfärdige för de orättfärdiga. Gud kunde ha tagit syndaren tillbaka i nåd genom att upphäva lagen. Men detta lät sig icke göra. Lagen håller överträdaren i träldom, men de lydiga är fria. Lagen kan inte rena från synd, den fördömer syndaren. Syndaren kan stå rättfärdig inför Gud endast genom omvändelse till honom och tro på Jesu Kristi förtjänster. Lagen är en stor spegel genom vilken syndaren kan urskilja bristerna i sin moraliska karaktär. Men spegeln kan inte ta bort dessa defekter. Evangeliet pekar på Kristus som den ende som kan ta bort syndens fläckar med sitt blod. Även om lagen inte har någon förlåtande makt, är den det enda sättet att förklara för syndaren vad synd egentligen är. Lagen ger kunskap om synd. Utan lagen säger Paulus att synden är död.

Det är dårskap att be syndaren att komma till Kristus innan han blir överbevisad om sin synd genom att ställas inför Guds lags spegel. Vad skall syndaren omvända sig ifrån? Överträdelse av Guds lag till lydnad för den. Men om han får veta att han inte kan hålla Guds lag och att om han skulle försöka det skulle han hamna i träldom, till vad omvänds han då, lagöverträdelse till fortsättning i överträdelse? Det här är förnuftsvidrigt. Ändå säger bekännande Kristi tjänare till syndaren att han är skuldfri medan han är illojal mot Guds lag. Sådana omvändelser ratificeras inte i himmelen.

Vår Kristus var de gamla värdigas Frälsare lika mycket som han är vår Frälsare. De såg fram emot i tro till en kommande Frälsare. Adam räddades av evangeliet lika mycket som vi blir frälsta genom det i dag. Abraham blev frälst genom tron på Kristus som Guds Lamm som tar bort världens synder. Mose räddades av Kristi förtjänster, som var ängeln som ledde Israels arméer på alla deras resor genom öknen. Gud befallde: 'Var inte upprorisk mot honom. … ty mitt namn är i honom.' {Andra Moseboken 23:21.} Alla som har dött i tro, från den rättfärdige Abel till vår tid, blir frälsta genom Jesu Kristi förtjänster.

Jesus sade: 'Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!' {Matteusevangeliet 7:21-23.} Hur många är det inte som ropar Kristus, Kristus, tro bara på Kristus, när de inte gör Kristi gärningar! Sådana representeras av den klass som vår Frälsare nämner som orättfärdiga medarbetare. De bryter mot Guds lag och lär andra genom föreskrifter och exempel att göra likadant. Formell bekännelse av tro på Kristus kommer inte att rädda en själ; inte heller formell efterlevnad av lagen. Guds lag måste lydas från hjärtat; dess principer måste genomföras i livet; och tron på Jesus Kristus som världens Återlösare måste manifesteras i livet och karaktären, annars förekommer det ingen sann omvändelse.

Guds lag är lika oföränderlig till karaktären som den eviga tronen. Typerna och skuggorna nådde motbilden och substansen, Jesus Kristus. Vid hans död upphörde de att ha någon kraft eller betydelse. Men lagen med de tio budorden, instiftad i Eden, då världens grund lades, då morgonstjärnorna sjöng tillsammans och Guds söner ropade av glädje, skulle vara lika bestående som himmelen och jorden. Kristus uttalade sin välsignelse över alla som håller Guds lag helig: 'Saliga är de som håller hans bud, för att de skall få rätt till livets träd och få gå in genom portarna i staden.' {Uppenbarelseboken 22:14, Reformations-Bibeln.}

Äldste Brown, vänligen fäll aldrig mer det felaktiga uttalandet att vi inte litar på Jesus Kristus för frälsning, utan litar på lagen för att bli frälsta. Vi har aldrig skrivit ett ord om det, och inte heller lärt ut en sådan teori på något sätt. Vi tror att ingen syndare kan bli frälst i sina synder (och synd är överträdelse av lagen), medan Ni lär att syndaren kan bli frälst samtidigt som han medvetet bryter mot Guds lag."