The Signs of the Times d. 5. augusti 1889

tillbaka

Evangeliet för både judar och hedningar.

”Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.” ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.” (Rom. 1: 1- 6, 16- 18)

Paulus förklarar, att han var kallad som apostel till att utföra ett särskilt uppdrag. Sanningen hade uppenbarats för honom, så att han kunde predika evangeliet inte bara för judarna, utan också för hedningarna. Han saknade inte (som de falska profeterna) gudomlig fullmakt till att utföra detta uppdrag, att predika Jesus och Honom som korsfäst. Kristus hade själv kallat honom till detta verk, genom att Han uppenbarade Sig för honom från himlen.

Han skulle dra människornas uppmärksamhet till evangeliet, som Gud hade lovat genom profeternas ord. Han skulle ställa Det gamla Testamentets gudomliga uppenbarelser i ett klart ljus för dem och visa, hur evangeliet lyste för dem under det gamla förbundets tid. Han skulle visa på den sanningen, att både profeterna och apostlarna var vittnen för Kristus om att Han var Messias. På grund av Hans gudomliga natur förklarades Han vara Guds Son, men fariséerna stred alltid mot Kristi gudomlighet. Det stora bevis, som bekräftade Jesu gudomlighet, var Hans uppståndelse från de döda. Det fanns överväldigande bevis för dem, som trodde, ty Han hade blivit sedd ibland dem. De, som inte trodde alla dessa kraftiga vittnesbörd, skulle inte ha blivit överbevisade av aldrig så många vittnesbörd.

Frälsningens glada budskap blev först förkunnat för de förlorade fåren av Israels hus. De förkastade emellertid Guds dyrbara gåva. Paulus sade: ”Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.” (Apg. 13:46) Både judar och hedningar var utan Kristus och befann sig i mörkret. Det var en mycket obehaglig tanke för judarna, att de behövde frälsning. De hade varit Guds egendomsfolk och hade sett på hedningarna med förakt. Kristus presenterades inte bara som Israels hopp och härlighet, utan också som ett ljus som skulle lysa för hedningarna. Detta stred helt mot deras fördomar.

Guds rättfärdighet uppenbarades i evangeliet. Genom detta klargjordes också på vilket sätt människan skulle bli försonad med Gud. Trots Guds rättfärdighet och skulden hos dem som överträtt Hans lag, så gjordes en plan upp genom vilken lagen kunde bli förverkligad genom Guds Sons stora offer. Offren under det gamla förbundet var förebilder, som hänvisade människorna till Guds Lamm, som skulle dö på Golgata kors. Där mötte förebilden sin motbild i Guds dyrbare Sons död. Från Adams tid pekade under de följande generationerna slaktoffren fram till Kristus, och människornas tro inriktades mot ett offer av evigt värde. Genom tron litade patriarkerna och profeterna på Gud, som talade till dem genom Kristus.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Han älskade världen så högt, att Han var villig att ge den rättfärdige för den orättfärdige. Han uppenbarade Sin stora och djupa kärlek för Paulus, för att han skulle göra den känd för alla nationer. Frälsningsplanen uppenbarades för honom, och han predikade såväl offentligt som från hus till hus omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus. Lagen fördömer, men den kan aldrig förlåta överträdaren. Den botfärdige, troende själen riktar inte blicken mot lagen för att bli gjord rättfärdig, utan mot Jesus, det försonande offer, som kan förmedla Sin rättfärdighet till syndaren och göra hans strävanden godtagbara inför Gud. När vi tar emot Kristus som vår Frälsare, så kan vi bli lydiga barn och hålla alla Guds bud.

Genom tron inympas vi i det sanna, levande vinträdet. Den tro, som förlitar sig på Kristus, får kraft från Honom, liksom grenarna hämtar sin näring från stammen. Profeten säger: ”Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.” (Hab. 2:4) Denna sanning bör ingå i varje kristens andliga erfarenhet och bör vara det som den rättfärdige lever genom. Den sanna tron växer och blir större och starkare. Den är uthållig i sin verksamhet. Aposteln säger: ”Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro.” (Rom. 1:17)

Hedningarna hade inte någon kunskap om Guds lag och hade inte sökt rättfärdighet, utan de, som trodde på Kristus, nådde fram till rättfärdighet genom tron på Honom. De tog emot Guds lag som regeln för karaktären. De icke- troende judarna hade inte uppfyllt lagens rättfärdiga krav, eftersom de förkastade det enda medel, som kunde hjälpa dem att bli rättfärdiga och godtagbara inför Gud. ”De känner inte rättfärdigheten från Gud, utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom. 10:3-4) Kristus är lagens slut eller mening. Lagen fördömer syndaren och driver honom därigenom till Kristus för rättfärdighet.

Judarna bekände sig till att tro profeterna och att erkänna Guds lags auktoritet. Men hos den största delen av denna nation handlade det bara om en tro till namnet. Jesus sade till de judiska lärarna: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh. 5:46) De, som verkligen trodde Lagen och Profeterna, vägleddes genom denna tro till att ta emot Jesus från Nasaret som människornas Frälsare. Hedningarna däremot måste först omvända sig från sin avgudadyrkan till att tro på Kristus, och genom Honom fick de kunskap om Lagen och Profeterna.

Först måste människan se lagens rättfärdighet eftersom den fördömer synden, därefter måste hon se Guds rättfärdighet genom Kristi förtjänst, genom vilken man kan få syndernas förlåtelse. ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.” (Rom. 1:18) Människorna kan ha kunskap om sanningen och ändå inte bli helgade genom sanningen.
( Sammanfattas nästa vecka))