The Signs of the Times d. 12. augusti 1889

tillbaka

Evangeliet för både judar och hedningar. (sammanfattning)

Israels folk hade förts bort från avguderi för att bevara den heliga sanning, som lever för evigt. Kunskapen om den ende sanne Guden gavs till dem. De blev rikt välsignade med gudomliga uppenbarelser, skyddade i symboler och ceremonier, tills förebilden mötte sin motbild i Kristi död. Allting såväl i deras privata som i deras offentliga liv hörde ihop med en uppenbarad religion. Guds lag gavs genom Kristus och framhävde så tydligt både det privata, det sociala och det offentliga livets plikter, att ingen behövde missta sig. En Gud, Skaparen av himmel och jord, framhölls i sabbatsbudet, och Hans vilja skulle vara deras vilja. De, som tillbad den ende sanne Guden, stärktes i andlig kraft och utvecklade en stark och harmonisk karaktär, medan de som tillbad andra gudar förnedrades allt mer, eftersom de upphöjde de mänskliga lidelserna och godkände lasten i sin gudstjänst.

Israels religion var ett levande ljus från Himlen, vilket sände sina strålar ut över alla livets olika förhållanden. Psalmisten säger: ”Han förkunnar sitt ord för Jakob, sina lagar och bud för Israel. Det har han inte gjort för något annat folk”. De undervisades inte bara om att Herren skulle tillbes och att Hans heliga lag skulle åtlydas och att dess principer skulle leda dem både i deras privata och offentliga liv, utan också om att deras gudstjänster ägde rum i väntan på en bättre tjänst. Deras tro riktades mot Honom, som skulle komma. I tro väntade de på den stora motbilden. De såg ständigt fram mot Messias´ ankomst, som var förutsagd i profetian.

Satan var inte overksam under det mosaiska förvaltarskapet. Han frestade hela tiden Guds folk och förförde dem till avguderi. Vid foten av själva det berg, där Herrens härlighet hade uppenbarats i vidunderligt majestät, förde han dem till att tillbe guldkalven, och de föll ständigt på nytt i det grövsta avguderi, därför att de i sina hjärtan hyste otro. Högmod och lust till prakt och nöjen, - allt detta utövade ett kontrollerande inflytande över dem.

När Kristus kom till världen, hade Satan alltså fyllt människorna med felaktiga föreställningar rörande syftet med Hans ankomst, så att de inte kände igen Guds Son, den gudomlige Frälsaren, trots att de hade blivit så grundligt undervisade om den länge utlovade Messias. Han kom inte på ett sådant sätt, som de i sina stolta hjärtan hade inbillat sig att Han skulle komma. Deras överlägsenhet över andra folkslag bestod av det ljus, som Herren hade gett dem, men när de vägrade att vandra i det, var de inte bättre, utan snarare värre än andra. Deras själviska äregirighet och ringaktning för Guds bud berövade dem de andliga förmåner, som Gud hade gett dem. De visade avund, svartsjuka och hat mot allt, som var rent och heligt. De föraktade Guds Son, som stod mitt ibland dem, och som var mäktig att frälsa eller i grund förstöra. Men deras överträdelse hade nått sin höjdpunkt, när Jesus blev förkastad och korsfäst.

Under Pauli dagar fanns det män, som bekände sanningen och trots detta levde i orättfärdighet. Det fanns somliga, som gav sig ut för att hålla lagen samtidigt som de överträdde Guds bud. På det sättet omintetgjorde de Himlens heliga bud genom sina bud och exempel. Aposteln visar, hur orättfärdiga dessa människor var, som föraktade hedningarna, för att dessa inte kände lagen, samtidigt som de själva var ogudaktiga och okänsliga för Guds nåd, trots att de hade blivit välsignade med så mycket ljus. De avvek från lagens föreskrifter, som de kände till, men deras fåfängliga hjärtan var så förmörkade genom sin orättfärdiga vandel, att de inte insåg sin egen självmotsägelse. De gjorde anspråk på att vara visa, men blev dårar. Deras hjärtan var så fördärvade, att Gud överämnade dem till deras egna fåfängliga inbillningar.

De, som känner Guds lag och är högmodiga på grund av denna kunskap, så att de föraktar andra, som är mer okunniga, är inte lagens görare. Aposteln medger, att hedningarna var så förmörkade och syndiga som judarna framställde dem, men Han påminner samtidigt judarna om bristerna i deras egen karaktär. Han säger: ”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så.” De, som bekände sig till Gud och fördömde hedningarnas gärningar, fördömde därigenom sig själva, eftersom de var skyldiga till liknande gärningar. Han ställer frågan: ”Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så. Och själv gör på samma sätt? Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse?” (Rom. 2:1- 2, 3- 5)

Hedningarna kommer att bli dömda efter det ljus, som har getts dem, efter de intryck, som de i naturen har tagit emot av sin Skapare. De har tankeförmåga och kan urskilja Gud i Hans skapelse. Gud talar till alla människor genom Sin försyn i naturen. Han uppenbarar för alla, att Han är den levande Guden. Hedningarna kan sluta sig till, att det som är skapat, inte kan ha fallit på plats och gett upphov till något som har en viss avsikt utan en Gud, som har gett upphov till allting. De kunde genom att tänka på orsak och verkan inse, att det måste ha funnits en första orsak, en vis Grundläggare, som inte kan vara någon annan än den evige Guden. Guds ljus i naturen lyser oupphörligt i hedendomens mörker, men många, som ser detta ljus, ärar inte Herren som Gud. De tillåter inte, att förnuftet leder dem till att erkänna sin Skapare. De förnekar Herren och ställer fram stumma avgudar för att tillbe dem. De gör skurna bilder, som föreställer Gud, och tillber Hans skapade verk som ett delvis erkännande av Honom, men de vanärar Honom i sina hjärtan.

Herren tilldelar dem nåd och välsignelse oupphörligt. De tar del av Himlens rika överflöd, och ändå är de inte tacksamma för de nådegåvor och välsignelser, som talar till dem om Gud. De värdesätter inte sin himmelske Faders kunskap, nåd och tålamod. De försöker inte bli befästa i sanningen, och deras syndiga inbillningar leder dem bort på mörkrets stigar. När man försummar sanningen, fylls sinnet med villfarelse. Män, som själva gör anspråk på att vara visa samtidigt som de inte känner Gud, blir dårar och tillber bilder av djur, krypande saker och sina egna händers verk.