The Signs of the Times d. 27. september 1899

tillbaka

Utgjutandet av Anden, Nr. 2

I två utgåvor. Nr. 2
Löftet om den helige Ande var det klarast lysande hopp och den rikaste tröst som Jesus kunde ge sina lärjungar när han steg upp till himmelen. Guds ords sanningar hade begravts under vantolkningarnas bråte. Människors visdomsord, dödliga människors uttalanden, hade upphöjts över den levande Gudens Ord. Genom den helige Andes upplysande kraft hade lärjungarna skilt sanning från falska teorier och de gav människorna livets ord.

Den helige Ande förkastas ofta, eftersom han kommer på ett oväntat sätt. De judiska prästerna och ledarna hade fått bevis på bevis att apostlarna handlade under gudomlig inspiration, men de motstod fortfarande beslutsamt sanningens budskap. Kristus hade inte kommit på det sätt som de väntade sig och fastän de ibland var övertygade om att han var Guds Son, kvävde de övertygelsen. På det sättet blev de ännu mer förblindade och förhärdade än tidigare. De korsfäste Jesus. Ändå gav han dem i sin nåd ytterligare bevis genom det arbete som utfördes av apostlarna. Han sände sina tjänare för att berätta för dem vad de hade gjort, och till och med genom den fruktansvärda beskyllningen att de hade dödat Livets Furste, gav han dem ännu ett kall till ånger. Eftersom de kände sig säkra i sin egen rättfärdighet, var inte de judiska lärarna beredda att medge, att de män som hade förebrått dem för att ha korsfäst Kristus talade ledda av den helige Ande.

Varje gång, som man kämpar emot, blir det sedan svårare att ge med sig. I egenskap av folkets ledare, kände prästerna och styresmännen det som sin plikt, att rättfärdiga sitt motstånd. Då de slagit in på en trotsets väg gentemot Kristus, blev varje spjärntag mot honom ytterligare en orsak till samma bemötande även fortsättningsvis. De betraktade sina gjorda andliga erfarenheter som något de skulle svartsjukt vaka över, och det hat och den elakhet, som ingav deras handlingar mot Frälsaren, riktade de även mot lärjungarna.

Guds Ande inspirerade Hans tjänare, som, oavsett omgivningens reaktion, tillkännagav de sanningar, som hade anförtrotts åt dem. Och tack vare Andens överbevisande kraft, kunde judarna inte annat än inse sin skuld i, att förkasta de bevis, som Gud hade sänt. Likväl vägrade de att avbryta sin halsstarrighet. De blev mer och mer obstinata, varigenom de förlorade sina själar. Det var inte så, att de ej kunde ge med sig; det kunde de

Guds vrede uttalas inte över människor enbart på grund av de synder de har begått, utan på grund av att de väljer att stå emot och förhärda sig, eftersom de upprepar synder från det förflutna trots det ljus och de bevis som de har fått. Om de judiska ledarna hade böjt sig, skulle de ha fått förlåtelse, men de var beslutna att inte ge vika. På samma sätt förflyttar sig den syndare, som fortsätter att stå emot Guds kall, till en position där han inte vet av något annat än motstånd.

Hur var det med de upproriska invånarna i världen före syndafloden? – Efter att ha förkastat budskapet från Noa, övergick de till att synda som aldrig förr, dubblerande det oerhörda hos sina fördärvande ovanor. Straffdomarna från Gud över syndaflodens värld tillkännagav, att den var obotfärdig. Sodoms ödeläggelse visade, att bebyggarna i världens vackraste stad var ett med sin synd. De, som vägrar att ta emot Kristus och därigenom bättra sig, finner ingen väg till bättring i synden. I sinnet har de bestämt sig för, att fullborda sin revolt, och de blir inte, och kommer aldrig att bli, tvingade till underkastelse. I dag, liksom fordom, finns risken att den Helige Ande kommer att förkastas, eftersom den inte visar sig såsom människor skulle vänta sig. Eftersom den kommer för att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och stundande dom – inte för att prisa människorna, eller underbygga deras felaktiga teorier – vänder många sig bort ifrån den. De är inte villiga till, att byta sin egen rättfärdighet (som egentligen är orättfärdighet) mot Kristi rättfärdighet, som är ren, ofördärvad sanning. Den Helige Ande smickrar ingen, ej heller verkar den i enlighet med mänsklig planering; och om den inställer sig som tillrättavisare, åligger det människan i fråga att lyssna till och lyda dess röst.

Vi behöver be att den helige Ande skall ges som botemedel för själar som är sjuka av synden. De sanningar som finns i uppenbarelsens ytskikt har gjorts enkla och lätta att förstå och de har tagits emot av många som det som fyller alla väsentliga behov. Den helige Ande verkar emellertid i sinnet och väcker en innerlig längtan efter sanning som inte har fördärvats av villfarelse. Den som verkligen längtar efter att veta vad som är sant kan inte förbli okunnig, eftersom den flitige sökaren får dyrbara sanningar i belöning. Vi behöver känna omvändelsekraften i Guds nåd och jag uppmanar alla som stängt sina hjärtan för Guds Ande att öppna dörren och innerligt vädja: ”Bli kvar hos mig.” Varför skulle vi inte falla ned framför Guds nådatron och be att Guds Ande måtte utgjutas över oss som han utgöts över lärjungarna? Hans närvaro kommer att mjuka upp våra hårda hjärtan och fylla oss med glädje och jubel och förvandla oss till välsignelsens kanaler.

Herren skulle önska att vart och ett av hans barn vore rikt i tron och denna tro är frukten av den helige Andes verkan på sinnet. Han är hos varje själ som vill ta emot honom och talar varningens ord till den obotfärdige. Han pekar på Jesus, Guds Lamm, som tar bort världens synder. Han låter ljuset lysa in i deras sinnen som vill samarbeta med Gud och ger dem effektivitet och visdom att utföra hans verk.

Den helige Ande lämnar aldrig en själ som ser på Jesus utan hjälp. Han tar av det som tillhör Jesus och visar det för sökaren. Och om ögat låter blicken fixera på Jesus upphör inte Andens verk förrän själen blivit hans avbild. Genom Andens nåderika verk förändras syndarens sinnelag och syften tills han blir ett med Jesus. Hans hängivenhet för Gud ökar. Han hungrar och törstar efter rättfärdighet och genom att se på Jesus förvandlas han från härlighet till härlighet, från en karaktär till en annan, och blir mer och mer lik sin Mästare.
Fru E. G. White.