The Signs of the Times d. 19. oktober 1876

tillbaka

Begivenheter vid tältmötet i Michigan

Detta är den största sammankomsten av Sabbatshållare som vi hittills har sett. Även om det har funnits en hel del uppgifter att utföra, har de gjorts med effektivitet och skyndsamhet, inga obehagliga hinder har förekommit för att hindra skeendet. Väldigt många utmärkta tal har hållits som har presenterat för folket de sanningar som är så viktiga för denna tid.

På Torsdagen, efter att ha talat utifrån Malakis tredje och fjärde kapitel, bjöd vi in dem som inte hade gjort något bekännelse och dem som var avfälliga och hade förlorat sina bevis på Guds kärlek till dem, att komma fram och söka Herren genom bekännelse och omvändelse. Cirka tre hundra tackade ja till inbjudan. Möjlighet gavs dem att uttrycka sina känslor och önskningar. Många vittnesmål i form av bekännelse gjordes med djup känsla. Fäder och mödrar erkände försummelse av sina plikter mot sina barn genom att inte ha gett dem den omsorg och undervisning som det hade varit deras plikt att ge. Det rörde mitt hjärta att höra de många vittnesbörden från läpparna på dem som var unga i sanningen. Vissa hade bara hållit en enda Sabbat, medan andra hade hållit två, fyra eller sex. De gladde sig över sanningen, men var inte nöjda med sina nuvarande prestationer och uttryckte en beslutsamhet att nå en högre standard.

Mitt modershjärta blev rört då jag såg barnen vara angelägna om att få avlägga sina vittnesbörd, varvid många lyfte korset för första gången. En av dessa var en pojke i tioårsåldern, och jag har aldrig sett personer i mogen ålder visa djupare själskonflikt än detta kära barn. Hans ansikte var dödsblekt och antydde den djupaste känsla; han hade aldrig förut talat vid ett sådant tillfälle och kunde bara säga några få ord; han ville vara kristen och bli frälst i Himmelen.

Med vilket nöje måste Guds änglar ha betraktat de ansträngningar som har gjorts och de segrar som dessa små har vunnit över naturlig stolthet och skygghet. Med vilken öm omsorg kommer de inte att vakta dessa lamm i hjorden!

Det var en högtidlig syn att skåda hundratals söka Herren med uppriktig beslutsamhet. De här människorna rörde sig inte nyckfullt, utan lugnt och förstående. Det fanns en total frånvaro av fanatism och spänning; inga skrik och nervösa, spastiska rörelser. Men Herrens Ande vilade över folket, och högtidlig, allvarlig bön framfördes till Gud till förmån för dem som sökte honom.

Efter mötets slut tog en syster mig hjärtligt i handen och uttryckte stor glädje över att träffa syster White igen. Hon frågade om jag kom ihåg att jag hade besökt ett timmerhus i skogen tjugotvå år tidigare. Hon gav oss förfriskningar och jag lämnade en liten bok med dem, "Experience and Views" {”Erfarenhet och Åsikter”}. Hon uppgav att hon hade lånat ut den lilla boken till sina grannar, allt eftersom nya familjer hade bosatt sig runt henne, tills det återstod föga av den; och hon uttryckte en stor önskan om att få ytterligare ett exemplar av verket. Hennes grannar var djupt intresserade av det och ville träffa författaren. Hon sade att då jag besökte henne talade jag med henne om Jesus och Himmelens skönhet, och att orden uttalades med sådan glöd att hon blev förtrollad och aldrig hade glömt dem. Sedan den tiden hade Herren sänt predikanter för att förkunna sanningen för dem, och nu var det en hel del som höll Sabbaten. Inflytandet från den där lilla boken, som nu var utsliten av allt läsande, hade sträckt sig från den ene till den andre och utfört sitt tysta arbete, tills jorden var redo för sanningens frön.

Jag minns väl den långa resa vi gjorde för tjugotvå år sedan, i Michigan. Vi var på väg att hålla ett möte i Vergennes. Vi befann oss 24 kilometer från vår destination. Vår kusk hade passerat sträckan upprepade gånger och var väl förtrogen med den, men var tvungen att erkänna att han hade tappat bort vägen. Vi reste sex kilometer den dagen, genom skogen, över stockar och nedfallna träd, där det knappt fanns ett spår av väg. Jag var svag och svimmade två gånger på vägen. Vi hade ingen mat. Brodern som körde hästspannet försökte att hitta litet vatten; men det fanns inget lämpligt att använda. Han ansträngde sig för att få litet mjölk från korna vi mötte på vägen; men de var för vilda för att låta sig röras av en främling.

Då jag höll på att svimma av törst, tänkte jag på resenärer som hade omkommit i öknen. Svala vattenströmmar tycktes ligga rakt framför mig; men då vi fortsatte visade de sig bara vara en illusion. En bägare vatten verkade precis finnas inom räckhåll för mig. Jag sträckte ivrigt ut handen för att ta den, men den var borta. Min man bad för mig att jag skulle få stöd på den trista resan. Vi kunde inte förstå varför vi skulle utelämnas till denna unika vandring i vildmarken.

Vi har aldrig varit mer nöjda än då vi siktade en liten glänta vari låg en timmerstuga, där vi hittade systern som jag har nämnt. Hon välkomnade oss vänligt till sitt hem och försåg oss med förfriskningar som togs emot med tacksamhet. Då vi vilade pratade jag med familjen och lämnade den lilla boken till dem. Hon tog gärna emot den och har bevarat den sedan dess.

I tjugotvå år har våra vandringar på denna resa verkligen förefallit mystiska för oss, men här träffade vi en hel del sällskap som nu tror på sanningen och som har känt sin första erfarenhet av påverkan från den lilla boken. Systern som så vänligt tog hand om våra behov gläds nu, tillsammans med många av sina grannar, åt ljuset från den nuvarande sanningen och familjen har arbetat upp sig från fattigdom till en kompetens i timliga ting. Vi var ledsna över att vi var tvungna att vägra systerns och hennes vänners uppriktiga bön att besöka dem och tala till folket.

Det var intressant för oss att träffa ett stort antal personer som hade omvänts till sanningen genom att besöka Health Institute som patienter. Institutet erbjuder ett brett fält för missionsarbete som vi befarar att få uppskattar. Sanna, allvarliga, trogna arbetare i denna gren av saken kommer att uppnå stora resultat.

En syster som befann sig på fältet hade varit bunden vid sin säng i flera år, utan att kunna ta ansvar för sin familj. Hon hade förbrukat mycket medel, lidit svårt trots läkares insatser, men snarare blivit sämre än bättre. Familjen hade gjort ekonomiskt avbräck på grund av de nödvändiga utgifterna beroende på lång tids sjukdom. Slutligen besökte hon hälsoinstitutet och fick stor nytta. Även om hon till en början var kraftigt fördomsfull mot Sjundedags-adventistsamfundet, resulterade hennes koppling till vårt folk, en mer intim bekantskap med dem och en mer grundlig kunskap om deras åsikter i att hon anammade sanningen. Hon har återvunnit hälsan och har fått möjlighet att ta hand om sin familj och bemästra stora prövningar. Sanningens strålar som hon fick har upplyst hennes sinne och påverkat hennes förstånd, tills hon kan säga med psalmisten: "Vad jag älskar din lag!" {Psaltaren 119:97, Bibel 2000.} Det ljus som hon och hennes man har fått, låter de lysa på andra. Den nytta hon har fått av behandlingen vid hälsoinstitutet har kommit många andra att besöka den institutionen, av vilka ett stort antal har fåtts att anamma sanningen genom de influenser som har omgett dem där.

Så går arbetet vidare. Många liknande fall kan nämnas. Endast domen kommer att avslöja det stora goda som har åstadkommits genom denna gren av verket. Den kan vara ett kraftfullt redskap i Guds händer för att leda många själar till kunskap om sanningen, om arbetarna som är kopplade till institutionen är helgade åt Gud.

Från första början var konferensmötena bra. Det förekom en beredskap att engagera sig i andaktsövningar, och vittnesmålen präglades av glöd och en uppriktig beslutsamhet att gå vidare i arbetet med att övervinna. På Sabbatens förmiddag delades folket in i tre grupper, var och en med en utsedd ledare, och tre möten i samkvämsform hölls samtidigt. Alla var intressanta och givande.

På Sabbatseftermiddagen talade vi om ämnet Kristi ritt in i Jerusalem. Ordet verkade nå åhörarnas hjärtan, och efter att vi hade avslutat talet bjöd vi in dem till att komma fram som kände att de var syndare, och dem som kände att deras liv var som det pretentiösa fikonträdet, täckta av löv, men utan frukt. Fyrahundra hörsammade inbjudan. E. G. White.