Den stora Adventrörelsen,
dess uppkomst och utveckling
Den stora Adventrörelsen,
| |
Många goda böcker hafva blifvit utgifna, och min ursäkt för att öka detta antal och lägga en annan till den långa listan är, att jag på dessa blad framhåller många ting angående adventisterna, och i synnerhet sjundedags adventisterne, hvilka aldrig förr blifvit framhållna i denna form. Dessutom hafva många, som mottagit budskapet på senare tiden men hvilka aldrig haft tillfälle att lära känna de ting, som blifvit nämnda, enträget begärt en beskrifning på dessa händelser och erfarenheter af dem, som deltagit i budskapets tidigare stadier. Enär jag varit känd med adventrörelsen alltsedan 1843 och 1844, och sedan den 2 jan, 1849 förkunnat denna lära först såsom adventist och sedan 1852 såsom sjundedags adventist, anser jag det för en stor tillfredsställelse att "omtala, hvad jag har sett och hört"
Jag har framhållit något om adventrörelsen, hvilket från 1831 till 1844 utbreddes till alla civiliserade nationer i världen.
I stället för att framhålla de olika samfund af adventister, hvilka sedan 1845 hafva predikat om Kristi snara ankomst, har det varit min afsikt att följa sjundedags adventisternas uppkomst och utveckling, särskildt påpekande de medel, som Gud funnit för godt att använda i detta budskaps utveckling under fattigdom och ringhet, ett folk, hvarom, fastän de ej räkna mer än omkring ett hundra tusen medlemmar, många af deras motståndare gifvit det vittnesbördet, att de utföra lika mycket som om de utgjorde två millioner.
Äfven de, som hafva endast ringa kännedom om sjundedags adventisternas historia, veta, att sedan 1845 har Ellen G White haft en framstående plats i förbindelse med rörelsen både som talarinna och författarinna. De veta äfven, att särskild Andens gåfvor stått i förening med hennes arbete. Jag har haft förmånen att vara ögonvittne omkring femtio gånger till dessa gåfvors verkan. Å dessa blad har jag framhållit omkring tjugu af de profetior, som Herren uppenbarat genom syster White och som blifvit bokstafligen uppfyllda.
Förutom mina egna iakttagelser har jag äfven återgifvit, hvad andra ögonvittnen hafva sagt. Dessa fakta äro af större betydelse för den uppriktige läsaren än uttryck, som gifvits endast af sådana, som aldrig varit med vid dylika tillfällen.
Jag öfverlämnar detta arbete till läsaren i hopp om att, med Guds välsignelse, dessa blad må blifva medel till Guds saks främjande i många hjärtan, och hoppas, att alla, som läsa detta, komma ihåg apostelns ord till tessalonikerna: "Pröfven allt och behållen det goda."
J. N. LOUGHBOROUGH.
- - - -
FÖRSTA KAPITLET. Översikt
"Och han sade till mig: Gif akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på änderts tid. Dan. 8: 17.
"Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid, många komma att rannsaka den, och insikten skäll så växa till." Dan. 12:4.
Att uttrycket "ändens tid" i dessa texter icke har afseende på tidens slut, framgår af den omständigheten, att profetian i så fall ej skulle blifvit till någon nytta. Men enär "det uppenbarade är för oss" (5 Mos. 29:29), måste denna skrift tillhöra någon viss tid. Därför måste uttrycket "ändens tid" harva afseende på en tidsperiod strax före tidens slut, då Daniels profetia skulle förstås.
Utan tvifvel åt detta samma tid, som Nahum åsyftar med "rustningens dag." Innan profeten talar om Nineves förstöring, fästes hans uppmärksamhet vid en mycket större förskräckelse, som skall komma öfver jorden, när "bergen bäfva för honom, och höjderna försmälta af ångest" och när jordens krets och alla, som bo därpå, uppröras inför Guds ansikte. Då han skall göra ände på anslagen mot Herren, säges det, att hemsökelsen ej behöfver drabba två gånger. (Se Nah. 1:5-9.)
Vidare säger profeten: "Hans hjältars sköldar äro färgade röda, stridsmännen gå klädda i scharlakan; vagnarna gnistra af eld, när han gör dem redo till strid; och man skakar lansar af cypressträ. På vägarna storma vagnarna fram, de köra om hvarandra på fälten; såsom bloss äro de att skåda, lika ljungeldar fara de åstad." Nah. 2:3, 4.
Hvilken fullständig beskrifning är icke detta på vår tids snälltåg och fortskaffningsmedel!
Denna ändens tid är äfven omtalad af profeten Sefanja i följande ordalag: "Besinna dig och kom till sans, du folk utan blygsel, innan ännu rådslutet är fullgånget - den dagen hastar fram, såsom agnar fara! - och innan Herrens vredes glöd kommer öfver eder, ja, innan Herrens vredes dag kommer öfver eder. Söken Herren, alla I saktmodiga i landet, som hållen hans lag. Söken rättfärdighet, sök en saktmod; kanhända skolen I så blifva beskärmade på Herrens vredes dag." Sef. 2:1-3.
För att få det ännu mera klart, hvad som menas med uttrycket "ändens tid" och när den började, skola vi lägga märke till ett annat fall, hvar samma uttryck brukas. I Dan. 11:35 omtalas en förföljelsemakt, som skulle äga bestånd till ändens tid: "Hemsökelsen skall träffa somliga af de förståndiga, på det att en luttring må ske bland dem, så att de varda renade och tvagna till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda tiden."
Protestantiska bibeltolkare i allmänhet öfverensstämma uti att denna makt och det lilla hornet i Dan. 7:de kap. är den romersk katolska kyrkan, hvilken hade den borgerliga makten till ändens tid. Nämnda makt fikk sitt öfvervälde år 538 och behöll detsamma intill 1798 e. Kr. Vid sistnämnda tid blef den civila makten tagen från det lilla hornet, och förföljelsen mot Guds folk upphörde. Alltså se vi att 1798 utgör början af den i profetian omtalade "ändens tid."
Året 1798 afslutade äfven de 1,260 åren, under hvilka de två vittnena, som äro gamla och nya testamentet, skulle profetera, klädda i säckar. En fullständig utläggning öfver dessa två vittnen finnes i Upp. 11 :7-9: "Och när de hafva slutat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, föra krig med dem och öfvervinna dem och döda dem. Och deras lik skola ligga på gatan i den stora staden, som i andelig mening kallas Sodom och Egypten, hvarest ock deras Herre vardt korsfäst. Och de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola se deras lik i tre och en half dagar, och de skola icke tillstädja, att deras lik läggas i graf var.”
Dessa vittnens dödande skedde under skräckregeringen i Frankrike 1792-1795. Fastän den franska revolutionen varade sex eller sju år, så var det likväl endast under de sista 3½ åren, som man sökte helt omintetgöra Guds ord.
I ett arbete: "Tankar öfver Daniels bok och, Uppenbarelsen," (nya upplagan) sid. 523, läsa vi härom följande:
"År 1793 utgaf den franska nationalförsamlingen ett påbud för Bibelns undertryckande, och jämt tre år därefter framlades i den församlingen ett förslag om att upphäfva detta påbup och gifva Bibeln full fördragsamhet. Detta förslag låg på bordet sex månader och blef sedan upptaget till behandling och antogs enhälligt såsom lag. Efter jämt tre och ett halft år stodo alltså vittnena på sina fötter, och en stor fruktan föll öfver dem, som sågo dem.
Skriften förseglad till 1798.
Till svar på Daniels fråga: "Min Herre, hvad blifver slutet på allt detta?" blef han tillsagd, att "dessa ord skola förblifva gömda och förseglade till änderis tid." Hvad som synnerligen. besvärade Daniel var uttrycken: "när?" "hur länge?" och "hvad blifver slutet?" Det var dessa tankar, som oroade profeten; och endast detta skulle blifva gömdt och försegladt till "ändens tid," och icke hela Daniels bok, såsom somliga haiva tänkt. Redan före 1798 hade bibelforskare insikt i profetian rörande de sjuttio veckorna och förstodo, att dessa började 457 f. Kr. Kristi offentliga verksamhet, hans död o. s. v. inträffade i full harmoni med utläggningen af de sextionio och sjuttio veckorna från ofvannämnda dato. Denna uppfyllelse af. Frälsarens mission (i harmoni med denna tolkning) hade gifvit forskaren i profetian ett kraftigt bevis för att han var den sanne Messias och att tiden för de sjuttio veckornas början var orubbligt fastställd. Det faktum, att de, som ägnade denna profetia tillbörlig uppmärksamhet, ej märkte att de sjuttio veckorna utgjorde första delen af de 2,300 dygnen, lämnade detta, enligt förutsägelsen, försegladt till efter 1798. Det må äfven erkännas, att intill 1798 visste de, som forskade i profetian, ingenting om, när de 2,300 dygnen skulle sluta. De kunde förstå bildstoden och vilddjuren i Daniels bok men kunde icke säga, när de 2,300 dygnen skulle sluta, ty de förstodo icke, når de började. Till bevis härför anföra vi ur Midnight Cry, en adventisttidning, som utgafs i New York och daterad den 15 juni 1842: "Det är i sanning intressant att finna författare, oberoende af hvarandra; hvilka hafva sedan 1798 sett hvad de förut icke kunde fatta:- att de sjuttio veckorna utgjorde själfva nyckeln till de 2,300 dygnen.
Lika visst som att denna kunskap var förseglad till "ändens tid," blef den uppenbarad, när nämnda tid kom, om hvilken tid det säges, att "många komma att rannsaka, . . . och insikten skall så växa till."
I Midnight Cry för den 15 juni 1842 läsa vi angående detta forskande efter kunskap rörande sådant, som intill 1798 var försegladt:
"Är det icke en förunderlig omständighet, att så många författare kommo till samma slutsats vid samma tid och det utan att känna till hvarandra?"
Vi återgifva härmed namnen på tjugu personer, som uppfattade sanningen rörande slutet af de 2,300 dygnen. Dessa korresponderade ej med hvarandra, utan deras slutsats var ett omedelbart resultat af allvarlig bibelforskning och ledningen af Guds Ande: William Miller, New York stat; A. J. Krupp, Philadelphia, Pa.; David McGregor, Falmo,uth, Maine; Edward Irving från England; Archibald Mason från Skottland; W. E. Davis, S. Carolina; Joseph Wolff, söm verkade på olika platser i Asien; Alexander Campbell; Kapten A. Landers, Liverpool, England; Leonard Heinrich Kelber, Stuttgart, Tyskland; Laucunza från Spanien; Hentzepeter från Holland; D:r Capadose, Amsterdam, Holland; Rau från Bavaria; präster från Tartariet, 1821; bibelstudenter vid Yemen i deras bok "Seera"; Hengstenberg på en annan plats i Berlin, Tyskland; ryssar vid Kaspiska hafvet; moluker vid Medelhafvets stränder m. fl.
I samma nummer af Midnight Cry säger redaktören följande: "Davids bok måste ha blifvit skrifven omkring 1810." Angående argumenteringen i densamma säger han vidare: "Läsaren må skatta sig själf lycklig att få läsa det som författats af Miller, Litch, Store eller Hale, men vi tro ej, att någon af dem, som nu skrifva om Kristi andra ankomst, visste någonting om att denna bok fanns till förliden vecka." Redaktören för Midnight Cry hade aldrig hört något om den förut. Davids ståndpunkt med afseende på tidräkningen, intygadt af Mason, var, att de 2,300 dygnen skulle sluta med det judiska året 1843, hvilket är lika med 1844 enligt vår kristna tidräkning.
I samma tidning för den 31 augusti 1843 läsa vi, att år 1822 utgaf Joseph Wolff af England en bok med titeln: "Människosonen skall komma igen i himmelens skyar." Och vidare: "Är 1826 hade tjugu personer af alla ortodoxa öfvertygelser möte med Joseph Wolff i London för att studera Bibeln. De kommo enhälligt till samma slutsats. De lade 45 år till de 1,260 åren." Läggande 45 år till de 1,260 åren, hvilka slutade 1798, förer till slutet af 1843 af det judiska året, hvilket blef 1844 enligt vår tidräkning.
I samma nummer af nämnda tidning visades, att Alexander Campbell påstod i år 1829, att de 2,300 dygnen skulle sluta 1843, enligt judisk tidräkning, eller i verkligheten 1844 e. Kr.
I Review and Herald för den 17 maj 1892 förekommer en artikel från L. R. Conradi, Hamburg, Tyskland, i denna artikel säger han, att en ledande forskare vid namn Leonard Heinrich Kelber utgaf sin första pamflett 1824. Namnet på densamma var "Ändens närhet" och innehöll en utläggning öfver Matt. 24:de och 25:te kap. Denna var tryckt i Bayern. Men en större pamflett med samma titel utgafs i Stuttgart 1835. Denna omfattade 126 sidor, och såsom titelbladet antydde vederlade pamfletten först de vanliga fördomarna, visande på ett tydligt sätt förbindelsen mellan de 2,300 dygnen, i Dan. 8:de kap. och de sjuttio veckorna i Dan. 9:de kap. och förlägger slutet af dessa till 1844. Sedan visas genom tidens tecken, att Kristi tillkommelse måste vara nära.
Det faktum, att åtskilliga upplagor utgåfvos, är i och för sig själftbevis på det intresse pamfletten väckte. Broder Schäche, som nu bor i Australien, såg den annonserad. i det långt aflägsna Silicien, och sedan han skaffat sig ett exemplar, läste han det inom låsta dörrar med stort intresse. Man kan icke finna något spår i hela pamfletten af att författaren visste något om en liknande rörelse i världen, och likväl kom han genom Andens ledning till samma slutsatser.
Är 1842 skref han en ännu större pamflett på 286 sidor öfver "Väsentliga och skriftenliga tankar angående skapelsen och världens bestånd,'" eller ett grundligt svar på frågan: "Hvarför Gud skapat världen på sex efter hvarandra följande dagar - nära förestående dom öfver antikrist - den stora och härliga händelsen af 1843."
Omkring 1812 utgaf Laucunza från Spanien en bok med namnet "Messias' ankomst i majestät och härlighet" Författaren, som begagnade signaturen: "Ben Ezra," antages ha varit en omvänd jude. Hans bok blef sedan öfversatt till engelska.
Det är visserligen intressant att efter flera års förlopp sammanföra olika bibelforskares slutsatser, hvilka från början af 1800-talet ned till 1840 räknade ut de 2,300 dygnen samt påstodo, att de sjuttio veckorna utgjorde den första delen af nämnda tidsperiod. Alla kommo öfverens om, att de slutade 1844.
Med alla dessa vittnesbörd framför oss kunna vi vara förvissade om, att de 2,300 dygnen slutade 1844. Ty lika visst som en falsk uppfyllelse af en profetia icke kan komma i stället för den sanna uppfyllelsen på den rätta tiden, lika säkert måste vi komma till den oundvikliga slutsatsen, att de 2,300 dygnen slutade 1844. Gud, som förseglat denna kunskap till 1798 och sade, att ljuset då skulle lysa, ledde dem med sin Ande, dem, som allvarligt sökte honom for att finna en rätt uppfattning af denna tid. Hans tid hade kommit, då "insikten" i detta ämne skulle "växa till," och han lät det sanna ljuset lysa.
Det var vid slutet af denna tidsperiod, som den undersökande domen för Guds folk började. Härom läsa vi i Upp. 14:6,7: "Och jag såg en annan ängel flyga midt på himmelen, som hade ett evigt evangelium, hvilket han skulle förkunna för dem, som bo på jorden, och för alla folkslag och stammar och tungomåloch folk, och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den, som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor."
Ett sådant budskap kunde icke gifvas, förrän tiden inträffade; då den dom, som var framställd i Guds ord, skulle afkunnas.
En bild af denna undersökande dom finna vi uti försoningsdagen och den jordiska helgedomens rening, hvilken händelse ännu betraktas bland judarna som en årlig domedag. Den inträffade nämligen den tionde dagen i sjunde månaden.
Härom säger Isidor Myer, som var rabbin för en stor församling af judar i San Francisco, Cal., 1902, följande:
"När vi stiga öfver tidens tröskel från ett år till ett annat, blef israeliten kraftigt påmind om, skapelsen och Skaparens universella suveränitet samt uppmanas att liksom fira årsdagen af tidens födelse och den store Konungens kröning. Han är äfven. under basunljud anmodad att kritiskt pröfva sina handlingar under det flydda året jnför den evige Domarens allseende öga, medan denne sitter på domstolen."
Såsom den jordiska helgedomen renades en gång om året, må det ha sett ut för Daniel som att helgedomensrening vid slutet af de 2,300 dygnen måste ha afseende på något annat än den årliga tjänsten. Herren hade allaredan upplyst sitt folk om, att när symbolisk tid brukas i profetian, skall en dag räknas för ett år. (Se 4 Mos. 14:34; Hes. 4:6.) Alltså föra de 2,300 dygnen oss ned till slutet af Kristi öfversteprästerliga tjänst i den himmelska helgedomen - till den undersökande domen för dem, hvilkas sak har genom bekännelse blifvit införd i den himmelska helgedomen.
När tiden hade kommit för kungörelsen af budskapet om, att stunden för Guds dom hade kommit, beredde Herren sina tjänare att proklamera det samt röjde vägen därför, hvilket vi skola se i följande kapitel.
ANDRA KAPITLET. Översikt
"Men af fikonträdet lären en liknelse. När dess kvist redan har blifvit mjuk, och löfven hafva spruckit ut, då veten I, att sommaren är nära. Likaså äfven I, när I sen allt detta, så veten, att det är nära för dörren. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta har skett. Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås." Matt. 24:32-35.
I detta skriftställe fästes vår uppmärksamhet vidden tid, då man kan förstå, att Kristi tillkommelse "är för dörren," lika visst, som vi kunna veta, att sommaren är nära, då löfven spricka ut. Det har blifvit veterligt, att vi ha kommit tiIl den generation, som ej skall lämna skådebanan, förrän Kristus uppenbaras. När tiden kom, att denna liknelse skulle förstås, var det äfven nödvändigt, att Herren skulle framställa män för att upplysa människorna om den samma. Hvad aposteln säger i Rom. 10:14,15 är lika tillämpligt här: "Huru skola de höra, utan att någon predikar? Och huru skola de predika, om de icke varda sända?"
I föregående kapitel hafva vi sett, hur kunskap meddelades rörande de 2,300 dygnen,och att dessa räckte till "stunden för hans dom." Denna liknelse för oss till tiden, då detta domsbudskap skall blifva förkunnadt för världen. Efter det Herren talat om den stora vedermödan, säger han vidare: "Men strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen icke gifva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva. Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och då skola alla jordens folk jämra sig, och de skola se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet." Matt. 24:29,30.
De händelser, som här äro beskrifna, och på hvilka vi kunna grunda vår tro, äro tecknen i solen, månen och stjärnorna. De andra händelserna, som följa, inträffa i förening med Jesu ankomst i himmelens skyar. Strax efter tecknet i stjärnorna skulle Herren uppväcka lärare att undervisa om att Kristus "är nära för dörren." Beträffande dessa tecken skulle solen förmörkas strax efter den stora vedermödan. Markus framhåller detta mera bestämdt, då han säger: "Men i de dagatna, efter den vedermödan, skall solen förmörkas." Mark. 13:24. Det torde ej vara nödvändigt att här framhålla många bevis för att den här omtalade vedermödan åsyftar den långa tidsperioden på 1,260 år af påfligt öfvervälde. Förföljelsens låga brann så högt, att det säges: "Om de dagarna icke hade blifvit förkortade, så skulle intet kött hafva blifvit frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade." Dessa dagars förkortning skedde på så sätt, att ett toleransedikt utgafs Maria Theresia 1773 hvilket förorsakade, att förföljelsen upphörde omkring denna tid, fastän det påfliga öfver väldet ej upphörde förrän 1798. Enilgt Jesu egna ord skulle alltså det första tecknet inträffa mellan 1773 och 1798. Detta blef äfven bokstafligen uppfylldt i den så mycket omtalade mörka dagen den 19 maj 1780. Tecknet i månen intraffade den följande natten. Stjärnfallet, som var det tredje af dessa tecken, inträffade den 13 november 1833 och har blifvit beskrifvet såsom det mest storartade fyrverkeri, som världen någonsin skådat.
Såsom en uppfyllelse af den ofvannämnda profetjan i Matt. 24:32-35 uppväckte Herren budbärare eller predikanter redan år 1833 i olika delar af vädden, hvilka från nämnda år till 1844 förkunnade budskapet om att Kristi ankomst var nära för dörren; och dessa undervisade folket rörande liknelsen om fikonträdet, hänvisande till dessa tecken på hans ankomst, såsom han hade förutsagt, att de skulle inträffa. Antingen genom den nitiske predikanten eller genom tryckalster blef detta budskap sändt till hvarje missionsstation och hamnstad i världen.
Budskapets utsträckning har tydligen blifvit omtalad af redaktören för tidningen The Voice of Truth (Sanningens röst) för januari 1845:
"Det eviga evangeliet, såsom beskrifvet i Upp. 14:6, 7, har blifvit predikadt för alla folkslag och stammar och tungomål och folk, af ängeln, som sade med i hög röst: 'Frukten Gud och gifven honom ära; ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den, som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor.' Ingenting äger fastare stöd, att detta budskap har blifvit förkunnadt i hela världen, än just genom, predikan om Kristi ankomst 1844, eller att den vore nära. Medels föredrag och tryckalster) har ljudet därom gått ut öfver hela jorden, ja, budskapet har nått till alla land.
De människor, som ej känt det verkliga förhållandet, ha betraktat adventrörelsen såsom varande begränsad till en viss trakt och ett verk, som utfördes af William Miller och några hundra predikanter med honom, såsom förekommande endast i den norra delen af Förenta Staterna. Det torde blifva öfverraskande för sådana att höra, det rörelsen i Amerika, för hvilken Miller och Himes voro framstående ledare, var som vi redan sett, blott en liten del af en stor rörelse, hvilken sträckte sig till världens ändar.
Herrens tid kom för budskapets förkunnande i världen, och på mer än tjugu olika platser på jorden började män att samtidigt predika budskapet utan att veta om hvarandra. De, som nämndes i föregående kapitel, och hvilka mottogo upplysning om slutet på de 2,300 dygnen vora, med undantag af A. Campbell, påverkade att deltaga i att proklamera den första ängelns budskap af Upp. 14. Detta skedde genom Guds Andes ledning utan andras medverkan.
Om vi tillämpa samma regel på denna rörelse, som D'Aubigne gjorde på sextonde århundradets reformation, så måste vi erkänna det vara Herrens budskap på hans egen tid. Om reformationen i sin helhet säger historien:
"Schweiz erhöll icke sanningen från Tyskland, ej heller erhöll Frankrike sanningen från Schweiz, lika litet som England erhöll sanningen från Frankrike. Alla dessa länder mottogo sanningen af Gud, liksom himmelens ljus icke föres från den ena världsdelen till den andra, utan hela jorden ehårller det omedelbart från samma lysande eldklot. Kristus, uppgången från höjden och oändeligen högre än alla människor, var vid reformationen, liksom vid kristendomens första införande, den gudomliga sol, från hvilken världens nya lif utströmmade. En och samma lära trängde i sextonde århundradet på en gång till de mest olika och från hvarandra aflägsna folks hem och tempel; samma Ande var öfverallt tillstädes och verkade öfvetalIt samma tro.
Schweiz' och Tysklands reformationer bekräfta denna sanning. Zwingli stod ej i gemenskap med Luther. Väl fanns emellan dessa båda män ett samband, men detta måste sökas i himmelen. Densamme, som för Luther uppenbarade sanningen, uppenbarade den äfven för Zwingli. I Gud hade de sin föreningspunkt. 'Jag började,' säger Zwingti, 'redan 1516, det vill säga på en tid, då Luthers namn ännu var okändt i vårt land, att predika evangelium. Jag har icke lärt den kristna läran af Luther utan af Guds ord. Då Luther predikar Kristus, gör han hvad jag gör.' "
Angående Farrels och Lefevres verk i Frankrike säger historieskrifvaren vidare:
"Reformationen är således i Frankrike icke en från utlandet införd vara; den har uppspirat på fransk mark, ja, i själfva Paris, och skjutit sina första rötter just i den högskola, som under medeltiden näst påfven var kristenhetens högsta myndighet. Liksom den schweiziska reformationen var oberoende af den tyska, så var äfven den franska oberoende af såväl den schweiziska som den tyska. Verket begynte i dessa tre länder på samma tid och utan inbördes meddelanden. Tiden var fullbordad; folken voro förberedda, och Gud började öfverallt på en gång sin kyrkas pånyttfödelse. Dylika drag bevisa, att sextonde århundradets stora omhvälfning var ett Guds verk".
Förkunnandet af adventbudskapet började på ett liknande sätt, som det här anförda i reformationen. I mer än fyra gånger så många delar af världen påverkades män att samtidigt och utan att veta det minsta om hvarandra, predika de samma sanningar, icke blott i några få nationer utan öfver hera den civiliserade världen.
Det torde vara på sin plats att här påpeka några fakta rörande adventbudskapets utbredande från 1830-1844:
”D:r Joseph Wolff sändes som missionär från England 1831 för att verka bland judarna i Palestina. Enligt en af honom själf utgifven tidning hade han ned till 1845 predikat om Jesu snara ankomst i Palestina, Egypten, utmed Röda hafvets stränder, Mesopotamien, Krim, Persien, Georgien, öfver hela det ottomanska väldet, i Grekland, Arabien, Turkiet, Bokhara; Afghanistan, Tibet, Kasmerien, Hindostan, i Holland, Skottland, Irland, Konstantinopel, Jerusalem, St. Helena, äfven ombord på fartygen i Medelhafvet och till alla kyrkosamfund i New York. Han påstår, att han predikat för både hedningar och kristna, konungar och drottningar såväl som lägre folkklasser." Se "Voice of the Church" (Kyrkans röst), sid. 343.
Häraf se vi, att Joseph Wolff förkunnade budskapet om Kristi ankomst till ett tjugutal olika nationer.
I Tyskland samt på åtskilliga platser i Ryssland och Sibirien förkunnades budskapet. I en engelsk skrift, kallad "The Millenium," påstås det, att "sju hundra predikanter inom .engelska kyrkan proklamerade budskapet om Frälsarens återkomst." Bland dem som förkunnade dessa sanningar i England 1840-1844 voro några af den tidens mest begåfvade predikanter.
I Holland predikades budskapet om Kristi andra ankomst af Hentzepeter, hvilken lär ha varit den förnämsta predikanten i landet. Konungen hade utnämnt honom till uppsyningsman för det kungliga museet i Haag. I ett bref till redaktören för Midnight Cry säger han, att hans uppmärksamhet blef först fästad därpå genom en gripande dröm: Hän undersökte Bibeln angående ämnet, och 1830 skref han en pamflett öfver detsamma. År 1841 utgaf han en annan pamflett om världens ände. Han säger vidare i samma bref, att den första upplysning, han fick om Miller och andra, som offentligt predikade om Kristi snara ankomst, var 1842 genom att samtala med en man, som kom från Holland till Amerika.
Redan 1821 predikades och troddes läran om Kristi andra ankomst i Tartariet. En irländsk missionär blef vid denna tid sänd till nämnda land och blef då tillfrågad af en infödd präst, när Kristus skulle komma igen. När denne svarade, att han ej visste någonting därom, uttryckte prästen sin förvåning öfver ett sådant svar från en missionär, som hade kommit för att undervisa dem om Bibelns sanningar samt tillade, att enligt hans tanke borde alla, som hade en Bibel, veta detta. Prästen uttalade därpå sin åsikt, nämligen att han trodde Kristus skulle komma omkring 1844 e. Kr. - Se Irish Magazine för 1821.
Från "Advent Tracts," band II, sid. 135, säger Mourant Brock 1844 följande: "Det är icke blott i England, man väntar Frälsarens återkomst och hvarest varningsrop höjes, utan äfven i Amerika, Indien samt på Europas fastland. I Amerika predika omkring tre hundra ordets förkunnare ’evangelium om riket,' under det att omkring sju hundra af den engelska kyrkan höjde samma varningsrop."
En baptistpredikant från Seneca Falls, N. Y., som uppoffrade sig helt åt adventbudskapets förkunnan de, säger i sin "Exposition of Matthew 24," sid. 8, 9, följande:
"Redan 1842 hade traktater om Kristi andra ankomst blifvit utsända till hvarje missionsstation i Europa, Asien, Afrika och Amerika Våra sjökaptener och seglare säga oss, att de ej kunna lägga till vid en. enda hamn, hvar detta budskap icke gått före dem, och ofta göres förfrågningar rörande detsamma."
"I ett samtal, som författaren hade med pastor G. W. Mitchell, Zanesville, Ohio, den 8 augusti 1894, omtalade han för mig, att William Miller i ett samtal med honom i september 1844 sade, att han hade "namnen och adresserna på tre tusen predikanter i olika delar af världen, hvilka förkunnade budskapet: 'Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit.' De flesta af dessa voro i Nordamerika och Britannien."
År 1837 sändes R. Hutchinson som wesleyansk missionär till Kanada. Han bosatte sig slutligen i Montreal. Denne hade en vidsträckt bekantskap utomlands. År 1843-44 utgaf han en tidning med titeln The Vioce of Elijah (Elias röst), hvari han skref om Kristi andra ankomst. Enär han hade tillfälle att besöka fartygen, som gingo till olika delar af världen och emedan han fick tillåtelse att sända stora försändelser af sin tidning fritt genom posten, sände han stora kvantiteter till olika delar af jorden. Han säger själf, att han obehindradt sände tidningar till Nova Scotia, New Brunswick, New Foundland, England, Irland, Skottland, Wales, Frankrike, Tyskland, Konstantinopel, Rom och till hvarje plats, där England hade några besittningar.
I Midnight Cry (Midnattsanskriet) för den 12 oktober 1843 var ett bref infördt från fru O. S. Burnham, Sandwich-öarna. Hon och hennes man, som undervisade i skolor därstädes, antogo och förkunnade adventbudskapet med det resultat, att en grupp troende förenade sig med dem i deras gudstjänst.
Sålunda hafva vi sett, att adventbudskapet blef proklameradt vidsträckt och fullständigt nog att uppfylla hvad Skriften förutsagt. Den af Gud bestämda, tiden, då liknelsen om fikonträdet skulle gå i fullbordan, hade kommit, och då förkunnade Herrens tjänare detta för alla stammar, tungomål och folk.
TREDJE KAPITLET. Översikt
Adventisternas proklamation var ej blott, hvad Paulus sagde til Felix, ”om rättfärdighet och kyskhet och den tilkommande domen”; ej heller var det, hvad Luther lär hafva ytrat strax före sin död: ”Jag är öfvertyg om, att domen icke åar långt borta, ja att Herren ej kan dröja mer än omkring tre hundra år längre.” Det var ej heller John Wesleys ord, när han sade, at han tänkte det usenåriga riket kunnek omma omkring ett hundra år från hans tid. Adventisterna föregöfvo, att de förkunnade budskapet i Upp. 14, 6,7: ” Stunden för Guds dom har kommit” och ropet i Upp. 10:6: ”Ingen tid skall vara mer.” En sådan profetia kunde ej fullbordas genom att blot säga, at den skulle komma, att den skullle komma hvarken ”tre hundra” eller ”ett hundra” år i framtiden, utan en bestämt tid ”har kommit.” Ett sådant budskap med en sådan bestämthet, som profetiorna har fordra, utbasunades öfver hela världen af adventisterna.
När detta budkap först predikades, trodde hvarje kyrkosamfund, at domen skullle hollas vid Kristi andra ankomst. Därför var det nödvändigt för dem, som predikade om at stunden för Guds dom hade kommit, at också förkunna lären om Kristi andre ankomst. Det var egentligen förkunnat af en bestämd tid, som gjorde, att budskapet åstadkom en så mäktig rörelse bland folket. Först påstodo de, att världens ände skulle komma någon gang under det judiska året 1843 och att detta år omfattar tiden mellan den 21 mars 1843 och den 21 mars 1844. Sedan denna tid förlupit, så finna vi, enligt Midnight Cry för 1844, att en bestämd dag blef satt, när den profetiska tiden upphörde. Detta var den tionde dagen i sjunde månaden, judisk räkning, hvilket motsvarar den 22 oktober 1844.
De 2,300 dygnen utgjorde själva grundvalen för den åsikten att Kristus skulle komma år 1843. Det påstods, att alldenstund dessa dygn stodo i förbindelse med profetiska symboler, hvilka representera riken, måste äfven dygnen brukas symboliskt för att representera år enligt 4 Mos.14:34 och Hes. 4:5,6. Att de sjuttio veckorna eller 490 åren i Dan. 9 utgjorde den första delen af de 2,300 dygnen och att de två perioderna följaktligen började samtidigt, Enligt Dan. 9 skulle denna tid börja, när befallningen utgick att återuppbygga Jerusalem. Denna befallning utfärdades af Artaxerxes Longimanus 457 f. Kr., hvilket vi finna i Esra 7:de kapitel.
Att detta var den rätta, tiden att börja räkningen af de sjuttio veckorna, bevisades genom det faktum, att jämt 69 veckor eller 483 bokstafliga år från 457 f. Kr. eller 27 e. Kr., var det år, som Jesus blef döpt af Johannes, hvarefter han beträdde sin offentliga verksamhet, sägande: "Tiden är fullbordad" o. s. v.
Sedan verkade han i tre och et halft år, hvilket för oss til midten af den sjuttionde veckan, tre och en half profetisk dag, lika med tre och et halft bokstafliga år. Detta för oss alltså ned til år 31. 3. Kr., då ”den smorde Fursten blef dödad utan sak” (äldre öfvers.). Den andra halfva veckan, profetisk tid, sträcker sig till år 34 e. Kr., hvilket årtal utmärkte tiden för de sjuttio veckornas slut.
Äfven vid denna tid uträknade adventisterna denna tidsperiod sålunda: "Från 2,300 tag 457, så är det 1843 kvar". Men emedan de 457 åren voro före Kristus, så föra de 2,300 dygnen oss till slutet af 1843.
Äfven adventisternas bittraste motståndare på den tiden erkände, att de hade rätt med afseende på tidräkningen.
Hr. N. Colver, som predikade mot adventisterna 1842, säger:
"Om dessa dagar äro år, så inträffar världens ände år 1843; hvarje skolgosse kan förstå det. Ty om de 490 åren slutade med Kristi död, så upphörde de 2,300 åren 1843 och världen måste taga slut, såvida man ej kan finna någon annan händelse, som skall inträffa, hvilket jag icke kan förstå, hur det kan ske."
Professor Stuart sade ungefär vid samma tid: "Det är ett egendomligt faktum, att den stora mängden af både engelska och amerikanska bibelforskare ha i flera år förstått dygnen i Daniel? bok och i Uppenbarelsen såsom symboler af år. Jag har funnit det vara vanskligt att finna ursprunget till denna nästan allmänna sed."
Professor Bush sade: "Hvemhelst som angriper hr. Miller med afseende på hans tidräkning anfaller honom på hans mest fasta punkt. Hans tidräkning är rätt, men han tar fel i fråga om hvad som skall inträffa." Bush trodde, att hela världen skulle blifva omvänd före Kristi tillkommelse. Hans teori var, att det tusenåriga riket skulle taga, sin början 1844.
Efter att ha ordat så mycket om budskapet skola vi nu. fästa uppmärksamheten vid några ledande män, som sökte utbreda detsamma.
Den första, vi skola omtala, är William Miller, som är så oskiljaktigt förenad med adventrörelsen i Amerika, att hos många är denna rörelse känd som "Millerism."
William Miller föddes i Pittsfield, Mass., 1782. Hans tidiga barndom utmärktes af mer än vanlig själsstyrka och verksamhet. Under några år gjorde sig dessa drag ännu mera märkbara. Han ägde en stark fysik, en oantastlig moralisk karaktär med harmoniskt väl utvecklade själsförmögenheter. Han åtnjöt en begränsad skolunderbyggnad i en vanlig distriktskola, men om några få år var han mer försigkommen än de lärare, som vanligen anställdes.
Miller ingick år 1802 i äktenskap och bosatte sig i Poultney, Vt. Dem som han här umgicks med voro i hög grad behäftade med skeptiska principer och teorier; De voro inga omoraliska människor utan goda medborgare, allvarliga, vänliga och hjälpsamma. Likväl förkastade dessa Bibeln som religionens grundval och brukade sådana hjälpkällor, som Voltaire, Hume, Volney, Paine; Ethan Allen och andra hade att erbjuda. Miller studerade deras skrifter noga och blef själlen deist, hvilka åsikter han hyste i tolf år.
År 1810 ingick han som kapten i armen. Hemkommen från armen, flyttade han till Low Hampton, hvar han 1812 började med landtbruk. Som jordbrukare hade han bättre tillfälle att läsa. Han insåg snart, att hans deistiska åsikter ej tillförsäkrade honom någon lycka efter detta lifvet. På andra sidan grafven tycktes allt vara mörkt och dystert. Själf sade han: "Tanken på tillintetgörelse var frånstötande, och läran om den personliga ansvarigheten inför Gud innebar oundviklig tillintetgörelse för alla. Himmelen var som koppar öfver mitt hufvud, och jorden var som järn under mina fötter. Evigheten - hvad var den? Och döden - hvarför hade den kommit? Ju mer jag begrundade saken, desto mindre klar syntes den för mig. Ju mer jag tänkte, desto mer förvirrade blefvo mina slutsatser. Jag sökte upphöra med att tänka men kunde icke behärska mina tankar. Jag var sannerligen eländig men förstod icke orsaken därtill. Jag knotade och klagade men visste icke, hvem som skulle bära skulden Plötsligen blef Frälsarens karaktär lefvande för min själ. Det syntes för mig, att det möjligen kunde finnas ett väsen, som var så fullt af kärlek och medlidsamhet, att det skulle göra försoning för våra öfverträdelser och därigenom frälsa oss från att lida syndens straff. Jag kände ögonblickligen, huru ett sådant väsen måste vara i hög grad älskvärdt och föreställde mig, att jag kunde kasta mig uti dess armar och förlita mig på dess barmhärtighet."
Miller säger vidare: "Jag såg, att Bibeln framhöll just en sådan Frälsare, som jag behöfde; och jag kunde icke förstå, huru en bok, som var skrifven af människor, kunde uppenbara grundsatser, hvilka passade så utmärkt väl för en fallen världs behof. Jag blef tvtingen att medgifva, att Skriften måste vara en uppenbarelse från Gud. Då blef den mitt hjärtas glädje, och jag fann en vän i Jesus. . . . Bibeln blef nu den bok, jag studerade mest, och jag kan i sanning säga, att jag läste den med stor glädje. Jag fann, att jag aldrig hade hört hälften af det goda, som fanns i den. Jag var förvånad öfver, att jag icke sett dess skönhet och härlighet samt kunde icke förstå, huru jag någonsin kunde harva förkastat den. "
Bemödande sig att bortlägga alla sina förutfattade meningar och afstående från bruket af kommentarier, jämförde han med tillhjälp af hänvisningar och konkordans skriftställe med skriftställe. Han fortsatte med sina granskningar på ett regelbundet och systematiskt sätt. Närhelst han fann något, som var dunkeit brukade han jämföra det med alla andra skriftställen, som tycktes harva någon hänsyftning på det, han betraktade. Han blef fullt öfvertygad om att Bibeln är sin egen tolk.
Han tog det sätt, hvarpå profetiorna i den förflutna tiden hade blifvit uppfyllda, till ett rättesnöre; detta vägledde honom till att förstå, huru de ännu ouppfyllda profetiorna skulle gå i fullbordan. Sålunda blef han öfvertygad om, att den populara aslkten om Kristi andliga regering - ett jordiskt rike före världens ände - icke hade stöd i Guds ord. Miller fann att Kristi verkliga, personliga återkomst var tydligt framställd i Skriften. Genom sitt forskande däri allena kom Miller oundvikligen till den slutsatsen, att tiden för jordens närvarande tillstånd nalkades sitt slut.
Miller säger själf: "Jag trodde.; och strax kom plikten att offentliggöra dessa sanningar, som blifvit uppenbarade för mitt sinne, på det att världen måtte tro och bereda sig för sin domares och brudgummes ankomst. Jag behöfver icke här framhålla mina långa och stora pröfningar. Det kan vara nog att nämna, att efter flera års förlopp nödgades jag af Guds Ande, sanningens kraf och af kärlek för själars frälsning att taga upp mitt kors och förkunna dessa sanningar till en döende värld."
Han lät trycka sina uppfattningar i en baptistitdning, Vermont Telegraph, som utgafs i Brandon, Vt. Detta var år 1831. Den första gång, han predikade offentligt öfver ämnet, var 1832. Om detta möte säger han: "Herren utgöt sin nåd öfver församlingen, och många trodde till sina själars frälsning."
År 1836 trycktes hans föredrag i de dagliga tidningarna. År 1837-38 utgåfvos de i pamflett form. 1838 utgafs en annan pamflett på 204 sidor. Häri säger Millar, att den ottomanska makten torde gå under 1839 eller 1840. Den första gång, han höll föredrag i någon af de större städerna, var 1836. Då talade han i städerna Randolph, Lowell, Graton och Lynn, Mass.
Intill år 1840 var Miller nästan ensam som offentlig talare öfver detta ämne, men i nämnda år förenade sig hundratals med honom i att förkunna budskapet. När Miller höll en serie föredrag i Exeter, N. H., på vintern 1839-40, blef han först bekant med J. V. Himes, som då kom till tron och från samma stund stod denne vid Millers sida såsom förkunnare af budskapet både genom pressen och från talarestolen.
För att lämna några Upplysningar angående denne allvarlige arbetare i denna stora rörelse kunna vi ej göra något bättre än att anföra något från hans biografi:
"Josuq. V. Himes föddes i Wickford, R. L, den 19 maj 1805. Hans fader var handlande och en framstående medlem af St. Pauls Episkopalkyrka i Wickford. Hans moder var en mycket foglig kvinna samt älskade sin Frälsare, hvilket hon äfven sökte lära sin son.
År 1825 blef han af en konferens, som hölls af de kristna församlingarna i södra Massachusetts, anställd som missionär. 'Det fanns ingen plan eller några medel för missionärers underhåll,' sade Himes, och jag beslöt att ordna en affär för mitt underhåll samt predika, när jag kunde.'
År 1828 lämnade han New Bedford.. . . och kom till Plymouth, hvar han predikade i skolhus och hade möten, hvarhelst man kunde få åhörare. 1829 började han samma slags verksamhet vid Fall River och fortsatte till 1830, då han" flyttade till Boston, där han antagit kallelse att vara pastor för två församlingar. Här stannade han trettiotre år. År 1839 blef han omvänd till adventismen såsom förkunnad af William Miller. Han deltog i förkunnandet af den nya läran med entusiasm. 1840 började han utgifva Signs of the Times (Tidens Tecken), hvarmed han sökte befrämja den sanning, åt hvilken han öfverlämnat sig. Hans penningar och arbete uppoffrades i detta verk, och tusenden blefvo omvända."
Från 1840 till hösten 1844 verkade Miller och Himes tillsammans, i det de reste från stad till stad. Om sommaren predikade de i ett ofantligt stort tält och om vintern i kyrkor eller allmänna lokaler. Himes var i besittning af en stark kroppsbyggnad och lefde tills han nått sitt nittio andra år. 1894 predikade han med lif och värma till omkring tre tusen adventister på ett lägermöte i Lansing, Mich.
Det torde blifva af intresse att nämna några af de ledande, som hjälpte Miller och Himes i den tidiga rörelsen.
Den första vi nämna är Charles Fitch, Cleveland, Ohio, hvilken 1842 framkom med ideen att hafva kartor för att illustrera de syner, som finnas i Daniels bok och Uppenbarelsen. Detta grundades på Habackuk 2: 2, 3. Denne man dog den 10 okt. 1844.
D:r Josia Litch från Philadelphia blef, som vi senare skola se, sedermera påverkad att proklamera adventbudskapet.
Elon Galusha från Lockport, N. Y., var en framstående baptistpredikant, och hans predikningar och skrifter om Kristi andra ankomst åstadkommo en stor rörelse inom hans samfund.
E. R. Pinney från Seneca Falls, N. Y. Geo. Starrs från New York City, Stockman från Portland, Maine, och andra voro alla skickliga arbetare i förkunnandet af budskapet.
FJÂRDE KAPITLET. Översikt
"Och jag såg en annan stark ängel nedstiga från himmelen, och han var klädd i en sky, och regnbågen var öfver hans hufvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans fötter såsom eldpelare. Och han hade i sin hand en liten öppen bok, och han satte sin högra fot på hafvet och den vänstra på jorden. Och han ropade med hög röst, såsom ett lejon ryter, och då han ropade talade de sju tordönen med sina röster. Och då de sju tordönen hade talat, ämnade jag skrifva; och jag hörde en röst från himmelen säga: Försegla hvad de sju tordönen hafva talat, och skrif det icke. Och den ängeln, som jag såg stå på hafvet och på jorden, upplyfte sin hand mot himmelen och svor vid den som lefver i evigheters evighet, hvilken har skapat himmelen och det som är i den och jorden och det som är på den och hafvet och det som är däri, att ingen tid skall vara mer, utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när han skall basuna, är Guds hemlighet fullbordad, enligt det glada budskap, som han har gifvit sina tjänare, profeterna." Upp. 10: 1-7.
Evangelii förkunnande har anförtrotts åt människors barn, och Herren har lofvat att vara med sina redskap intill "världens ände" (Matt. 28: 19, 20). Därför måste ängeln, som framställes såsom förkunnande detta budskap, symbolisera ett budskap angående tid, ett budskap, som skulle predikas till jordens invånare. Budskapet förkuqnas, från, en "öppen" bok, hvilket tydligt visar, att den förut varit tillsluten. En "båge," hvilken är ett tecken på Guds förbund, är öfver den, och han står klädd i skenet af Guds härlighet samt förkunnar budskapet i hans namn, som har skapat allting. Detta visar, att de, som förkunna detta budskap, åtnjuta Guds ynnest. Hvad som här förkunnas är ett budskap rörande tid, som en gång var fördold (ej känd, förstådd) men som nu är proklamerad från en öppen bok.
I föregående kapitel har det visats, att Herren utmärkt tiden, når det ljus skulle lysa, som har afseende på de 2,300 dygnen, hvilka föra oss till tiden för den undersökande domen. Lika visst är tiden bestämd, när detta budskap skulle förkunnas med "hög röst." Det infaller mellan den sjette och sjunde basunen.
De första fyra basunerna uppfylldes i västromerska rikets delning i tio delar. Den femte basunen representerar mohammedanismens uppkomst med sin sky af villfarelse, men särskildt de fem månaderna eller ett hundra femtio bokstafliga åren, från den tid, de "hade en konung öfver sig." Ottoman, grundläggaren af det ottomanska väldet, höll sitt intåg i Nikomedien den 27 juli 1299. Från den tiden "plågade" ottomanerna det östromerska riket till den 27 juli, 1449, hvilket utgör de ett hundra femtio åren för den femte basunen. Vid den tiden kommo turkarna med sin krigsstyrka mot själfva Konstantinopel. Det dröjde ej länge, förrän det gestaltade sig så, att den ottomanska dynastien kom i besittning ej blott af Konstantinopel utan äfven af hela östromerska riket. Sålunda kan man, politiskt taladt, säga, att de dödade det välde, de förut hade plågat. De skulle" döda" det under "en timme, en dag, en månad och ett år." Emedan detta var profetisk tid, motsvarar det 391 bokstafliga år och 15 dagar. Lägger man denna tid till den 25 juli 1449, komma vi ned till den 11 augusti, 1840, när den turkiska själfständigheten upphörde, såsom är framhållet under den sjette basunen.
År 1838 intog Josiah Litcp en orubblig ståndpunkt med afseende på att den sjette basunen skulle upphöra att ljuda och att den ottomanska makten skulle falla den 11 augusti 1840 och att det komme att afgöra, om en dag i profetian verkligen vore lika med ett bokstafligt år. Hans påståenden utkommo äfven i tryck, och tidningarna spridde dem vidt och bredt. Många sade: "Här en nian, som vågar något, och om det slår in, som han säger, så stadfäster det oemotsägligt hans anspråk på att en dag i profetian symboliserar ett år och att 2,300 dygn äro soå många år samt att de komma att sluta 1844." Hundratals sade: "Om det går, som doktorn har sagt, stadfäster det årsdags-principen vid tolkningen af symbolisk tid, och vi skola blifva adventister."
D:r Litchs profetia gick i bokstaflig uppfyllelse på den förutsagda tiden. Ofördelaktiga förvecklingar mellan den turkiske sultanen och Mehemed Ali af Egypten blefvo orsaken till att de europeiska makterna, England, Ryssland, Österrike och Preussen beslutade att träda emellan för att bilägga den uppkomna tvisten, ty det var uppenbart, att om ingen trädde emellan, skulle Mehemed snart harva blifvit herre öfver sultanens tron.
"Sultanen antog denna förmedling af stormakterna och öfverlämnade sålunda frågan frivilligt i deras händer. . . . Ett ultimatum affattades slutligen.
Det är klart, att så snart sultanen öfverlämnade detta ultimatum till Mehemed Ali, förlorade han äfven kontroll öfver detta bestyr, och ledningen af hans angelägenheter skulle från det ögonblicket ligga i de utländska makternas händer. Sultanen afsände Rifat Bey på ett regerings ångfartyg till Alexandria för att öfverlämna detta ultimatum till paschan. Denne emottog det den 11 augusti 1840. På samma dag ställde sultanen till de fyra makternas sändebud en not, efterfrågande hvilken plan skulle följas, om paschan vägrade att foga sig efter bestämmelserna i detta ultimatum. I svaret, som de afgåfvo, försäkrades han, att anordningar härför hade redan blifvit vidtagna och att han icke behöfde oroa sig öfver de tillfälliga möjligheter, som kunde uppstå. Den period af tre hundra nittioett år och femton dagar, under hvilken det osmanska riket skulle bestå, upphörde på denna dag. Hvad hade då blifvit af sultanens oberoende? - Det var försvunnet!" - "Tankar öfver Daniel och Uppenbarelsen," sid. 504, 505.
Denna uppfyllelse af profetian hade en förunderlig verkan på folket. Många blefvo omvända till Gud, och en del af dessa blefvo skickliga predikanter i förbindelse med den stora adventrörelsen, Några sade till d:r Litch: "Vi hafva påstått, att de som tolka profetiorna hänvisa till historien som bevis för profetians uppfyllelse, men i detta fall hafva vi talande fakta inför våra ögon."
Vi gifva här ett exempel på hur budskapet började förkunnas med hög röst.
E. C. Williams, en tält- och segelmakare från Rochester, N. Y., antog budskapet 1840. Han inbjöd Miller och Himes att komma till Rochester för att predika för de tusenden, som voro där. De svarade, att de saknade nödvändiga medel att hyra en lokal, som var stor nog att rymma åhörarna. Han svarade: "Jag har ett rundt tält, som är 120 fot i diameter. Jag skall sätta upp och tillse detsamma fritt. Kommen bara och förkunnen budskapet!" Han sade till mig: "Folket kom, och tältet kunde icke rymma hälften af åhörarna, som infunno sig, hvarför jag tillökte tältet med 40 fot, så att det blef 120 fot bredt och 160 fot långt. Detta tält var fylldt med åhörare under mötena hvarje dag, och hundratalsstodo utanför, alla angelägna att höra ordet."
För att fylla behofven brukade man under sommaren hålla stora tältmöten. En del af de större kyrkorna och samlingslokalerna användes under vintern, och alla voro fullpackade med intresserade åhörare. I stället för att Miller vat nästan ensam under året 1840, voro nu omkring tre hundra förenade med honom i att förkunna om slutet af de 2,300 dygnen och att höja ropet: "Ingen tid skall vara mer" och "stunden för hans dom har kommit."
Sålunda se vi, att när tiden kom för budskapet, påverkade Herren milliontals att lyssna till detsamma. Detta var förhållandet i både Amerika och andra länder.
FEMTE KAPITLET. Översikt
"En man tillredde en stor måltid och bjöd många. Och han sände ut sin tjänare, när måltids timmen var inne, att han skulle säga till de bjudna: Kommen; ty allt är nu redo." Luk. 14: 16, 17.
"Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid." Upp. 19: 9.
Inbjudningen i ofvannämnda liknelse har tvifvelsutan afseende på "Lammets bröllopsmåltid.'! En välsignelse är uttalad öfver dem som äro kallade till denna måltid. Bröllopsmåltiden kommer efter vigselakten. Lammets bröllop inträffar, innan han kommer, ty när Jesus kommer, "kommer han från bröllopet."
Denna kallelse till bröllopsmåltiden måste vara detsamma som den första ängelns budskap i Upp. 14: de kap. och den redan omtalade tiden i det tionde kapitlet. Enligt Lukas gick tjänaren först till dem som redan vara bjudna. Hvilka voro dessa? - De som hade hört och antagit Kristi evangelium. De föregåfvo sig tro på Kristus och älska hans tillkommelse såsom kärnan af deras hopp. Hvarför skulle ej bud.skapet först förkunnas för dem? Likasom evangeliet blef först förkunnadt för judarna, hvilka hade skrifterna och, föregåfvo sig vänta Messias, så blef budskapet om Kristi andra ankomst först framhållet för dem, som sade sig älska hans uppenbarelse.
Detta visar, att tjänaren gick först till församlingarna. Nu är det ett faktum, att budskapet om Kristi andra ankomst blef förkunnadt från år 1833 till fram på våren 1844 i församlingarna, och ganska allmänt understöddes af prästerskapet. Det första, som William Miller skref om sina åsikter rörande Kristi anara ankomst; var i en baptisttidning, utgifven i Brandon, Vt. Hans egen och hans medarbetares verksamhet utfördes före april 1844 i kyrkor eller lokaler, som församlingarna själfva anskaffat.
Himes skrifver angående Millers verksamhet intill tiden på våren 1844 följande: "Han (Miller) verkade bland aha partier och sekter utän att bry sig om deras organisation och disciplin, menande, att medlemmarna kunde stå kvar i församlingarna och likväl bereda sig för sin Konungs ankomst."
Himes säger vidare: "De flesta predikanterna och församlingarna öppnade sina dörrar för oss och våra bröder, som proklamerade adventläran, och samverkade med oss till sista året - året 1844."
Angående sin verksamhet och dess beskaffenhet sade Wm. Miller: "Dörrar ha öppnats för mig att förkunna läran om Kristi andra ankomst bland alla samfund, så att jag ej har varit i stånd att fylla mer än en liten del af de kallelser och inbjudningar, som kommit. . . . Hvarhelst jag varit, omfatta de frommaste, de Gud mest hängifna och lifligaste medlemmarna dessa åsikter, under det att de världsliga bekännarna, fariseerna, egoisterna, de högfärdiga, stolta och själfviska håna läran om Kristi andra ankomst"
Beträffande adventbudskapet kunna D' Aubignes ord om reformationen tillämpas: "Det utfördes i en andlig princips namn. Det hade för sin lärare Guds ord; för frälsning, tro; för vapen, den Helige Ande; och genom dessa medel förkastades allt världsligt."
Angående väckelsen i förbindelse med adventbudskapet säger L. D. Fleming, pastor af en framstå:ende församling i Portland, Maine, följande:
"Den väckelse, som uppstått på grund af hans [William Millers] föredrag, är den största men likväl den anständigaste och allvarsammaste, jag någonsin sett. Den tycks särskildt gripa männen i samhället. Hvad som åstadkommer en dylik verkan är detta: Broder Miller tager helt enkelt Andens svärd, och utan skonsamhet vänder han den skarpa eggen mot det blottade hjärtat, och det skär. Det är allt. Inför detta vapen faller fritänkeriet, och universalismen falnar. Falska grundsatser försvinna, och Babels köpmän stå undrande. För mig ser det ut som vore detta mera likt en apostolisk väckelse, än vår tid någonsin bevittnat."
Som ett bevis på de väckelser, som predikandet af adventbudskapet åstadkom, skola vi anföra följande från en, som tog en verksam del i denna rörelse. Han säger angående ett kvartalsmöte i Richmond, Me., hvar trettio fribaptistförsamlingar voro representerade: "
"När jag kom in i möteslokalen, sade pastor Rollins, hvilken satt vid sidan om pulpeten: 'Broder White, sitt här vid min sida.' Efter predikans slut gafs tillfälle för anmärkningar, och jag talade fritt med afseende på det kristna lifvet och" de rättfärdigas triumf vid Kristi tillkommelse. Många sade med hög röst: 'Amen! Amen!' och de flesta i församlingen gräto Efter mötet sade" Rollins med min tillåtelse: 'Broder" White kommer att tala i Ruds möteslokal i afton öfver Kristi andra ankomst. Kommen bröder, och hören för eder själfva. Vi ha nog plats för eder alla. Kommen bröder, det skadar eder icke att höra detta ämne' . . . Han visste väl, att de flesta af hans bröder skulle lämna sitt möte i staden ocl;t gå tre mil för att höra mig och att deras utsatta affärsmöte skulle bli uppskjutet. Och så blef det. "Tre fjärdedelar af predikanterna och de flesta delegaterna lämnade och kommo till vår möteslokal, som redan tidigt blef till trängsel fylld. Mitt ämne var Matt. 24: de kap. Guds Ande bistod mig, och intresset var underbart.
Under det jag slutade med en uppmaning till de kristna att vara redo och till syndare att söka Herren och bereda sig för Människosonens ankomst, kom Guds kraft öfver mig till den grad, att jag måste hålla mig med båda händerna i pulpeten. Det var en allvarlig stund. Under det jag tänkte på syndares ställning utan Kristus, uppmanade jag dem under tårar: 'Kom till Kristus, syndare, och bli f frälst, när han kommer i härlighet. Kom syndare, innan det skall blifva för sent. Kom, syndare, arma syndare, kom!'
Det var en öfvermåttan allvarlig stämning i rummet. Predikanter gräto högljudt tillika med de andra åhörarna. Efter hvarje uppmaning till syndare hördes en allmän suckan genom hela församlingen. Jag hade stått på mina fötter två timmar, förklarande kapitlet och nödgat syndare att komma till Herren, så att jag började blifva hes. Jag slutade tala och grät öfver folkets ställning, öfverväldigad af en sådan känsla, som endast den förstår, som Gud har kallat att förkunna sanningen för syndare. Klockan var redan nio; och att nu hafva gifvit tillfälle för andra att tala skulle ha förlängt mötet till midnatt. Det var bäst att sluta under dessa känslor, dock ej förrän alla haft tillfälle att gifva tillkänna, att de stodo på Herrens sida. Då gaf jag en uppmaning till alla, som ville förena sig med mig i bön, och till dem, som önskade blifva ihågkomna vid nådens tron för att blifva redo att möta Jesus med glädje vid hans uppenbarelse, att stå upp. Jag blef sedan underrättad om, att hvarende en i den stora församlingen stod upp. Efter en kort bönestund upplöstes mötet. Nästa morgon gick jag tillsammans med minst sju åtton dedelar af dem, som vara med på fribaptisternas kvartalsmöte, tillbaka till staden. Alla talade om hvilket härligt möte, de bevistade kvällen förut.
Predikanter och ombud inbjödo mig att vara med och arrangera för möten i olika kyrkor tillhörande de församlingar, som där vara representerade. Detta var i midten af februari Tolf af de viktigaste platserna blefvo utvalda för min verkssamhet under sex veckor. Jag skulle hålla tio föredrag på hvarje plats, hvilket gjorde det nödvändigt för mig att tala tjugu gånger i veckan. Detta gaf mig endast en halt dags frihet hvarje vecka; denna tid måste jag använda för att resa den femton till tjugu mil långa vägen till nästa plats, där möten skulle hållas," - "Life Sketches of James and Ellen G. White," sid. 61-64.
Väckelser, under hvilka hundratals blefvo omvända, blefvo följden öfverallt, där budskapet predikades. Detta vår synnerligen fallet mot slutet af det judiska året 1843 (d. 21 mars 1844). Det var under denna vinter, som författaren i sin födelse by, Victor. N. Y., först erhöll kännedom som detta budskap, och fastän endast tolf år gammal, antog, så långt han förstod, tron på Kristi andra ankomst. Såsom en följd af väckelsen på nämnda plats blefvo fem hundra omvända.
Beträffande denna rörelse läsa vi i "Methodist year Book," att "under de fyra åren från 1840 till 1844 blefvo 256,000 omvända i Amerika." Hvad som tilldrog sig i Amerika ägde äfven rum i andra länder, hvar budskapet förkunnades. "En väldig kraft åtföljde predikan, och själar blefvo omvända allestädes." Antingen budskapet förkunnades genom predikan, eller att bönemöten höllos och sånger sjöngas i "adventmelodier" åtföljdes det af Guds Andes kraftiga verkningar.
De ropande rösterna.
Vi taga oss friheten att här orda något utförligare om denna rörelse i Sverige. Budskapet om domen och Kristi snara återkomst har knappt i något annat land förkunnats på så underbart sätt som i Sverige. På några platser, hvarest prästerskapet sökte förbjuda predikandet af detta budskap, behagade det Gud att genom barn förkunna det. Emedan de voro omyndiga, kunde de lättare få predika utan hinder. På detta sätt ljöd varningsropet om den nära förestående domen. Barnens predikande kallades "de ropande rösterna."
Detta predikande fortfor i nio månader. Myndigheterna påstodo, att det - inflytande, som hade en sådan makt öfver barnen, var en sjukdom, och därför fördes några af dem till sjukhusen. Men detta oaktadt upphörde ej barnen med predikandet, utan de höllo på därmed, så länge Gud behagade använda dem såsom vittnen.
Denna rörelse tog sin början under senare delen af år 1842 och fortsattes under vintern af år 1843. Ett ögonvittne af detta verk och dess följder har meddelat följande berättelse därom:
"Väderleken var gynnsam den vintern. Vi brukade hafva mycket snö, men denna vinter var det endast kallt nog att frysa upp kärr, mossar, sjöar och floder, så att de vora farbara som en landsväg, och man kunde obehindradt köra och gå. Folket kom också dels i slädar, dels gående till fots i stora skaror för att höra dessa predikanter-. Talarne voro för det mesta fattiga, som bodde endast i backstugor.
Efter en liten tid hade förlupit och detta förunderliga predikande började blifva mycket omtaladt, sade min hustru till mig, att vi måste gå och höra, hvad detta skulle betyda. Jag svarade, att jag kunde icke gärna förlora någon tid, ty vi finge då icke nog att lefva på. 'Jag vet det väl,' blef svaret, 'men om vi nu stanna hemma och domen kommeröfver oss när Herren har behagat att förkunna det förut.' Jag svarade, att domen har Gud förkunnat för oss i Bibeln, men om tiden har han sagt: 'Den dagen och den stunden vet ingen. Jag tänker den är förborgad. Men vill du gå, så skall jag gå med dig.'
Det var då en flicka omkring sex eller åtta år, som talade i en backstuga under Ljunga by. Vi hade endast omkring två fjärdingsväg att gå. Jag sade till mm hustru: Jag skall snart säga, om det är öfverensstämmande med Bibeln eller icke.' När vi kommo fram till den lilla backstugan, var den full med folk; den lilla flickan gick omkring ibland dem, och de talade med henne och gjorde frågor, hvilka hon besvarade, som barn vanligtvis bruka göra. Flera människor kommo till stället fortfarande, tills en stor folkskara stöd utanför huset.
När de sista hade anländt, begynte hon att förändra uppförande i både djärfhet och rörelser, hvilket tydligt visade, att hon styrdes af en osynlig makt, en annan än den hon ägde af naturen. Hon började nu tala med en röst helt olik den vanliga, och sade: 'Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit." Upp. 14: 7. Sedan fortfor hon att bestraffa dryckenskap, stöld, otukt, svärjande och baktalande samt kyrkogångare, som besökte kyrkan mera för världsliga ändamål än för att höra Guds ord och rätta sitt lefverne därefter. Hennes röst och ord gåfvo ett djupt intryck. Jag själf blef djupt gripen, och många blefvo rörda till tårar. Det förkunnades för alla, att de skulle få tid att afstå från sina synder och göra bättring men måste göra det genast och icke uppskjuta. Många, som voro verkliga drinkare, blefvo nyktra män; många bura tillbaka hvad de hade stulit och:h gjorde bekännelse; afböner gjordes för förolämpningar af mångahanda slag. Sålunda började en stor väckelse ibland folkmassorna, som icke någon predikant med hög lärdom och stora gåfvor skulle - hafva kunnat åstadkomma.
Vi gingo hem med slagna och bäfvande hjärtan. Jag måste taga till Bibeln, om hvilken jag trodde, när jag gick, att jag hade tillräcklig kannedom, jag måste nu djupare rannsaka den. Jag kunde icke arbeta för en veckas tid efteråt. Mina tankar voro beständigt riktade på Guds ord, hvilka gåfvos af en liten flicka, hvilken troligen icke hade lärt att läsa." - Se "Svensk Advent Härold," första årg., sid. 211.
När författaren till "The Great Second Advent Movement" år 1896 höll möten på 17 olika platser i Sverige, reste han igenom åtskilliga platser, hvar barnen hade predikat 1843 samt hade tillfälle att samtala med dem, som hörde predikningarna såväl som med män, hvilka hade predikat, när de voro barn. Jag frågade en af dem: "Predikade ni adventbudskapet, när ni var gosse?" Han svarade: "Predikade! Ja, jag kunde icke annat. En kraft kom öfver mig, och jag talade, hvad den makten tvingade mig att säga."
Folket upplyste mig om, att de som sålunda voro föremål för denna himmelska kraft voro helt skilda från allting omkring dem. De hade verkliga uppenbarelser från Herren, och de talade med en kraftig öfverbevisning. De sade, att under det dessa barn voro under denna inflytelse, talade de såsom fullvuxna m.än och kvinnor. De som hörde dem kommo till den slutsatsen, att det var Herren, som använde dem för att förkunna dessa allvarliga sanningar.
Medan jag var i Örebro, omtalade en herre för mig hvad som hände i Karlskoga, medan han bodde där 1843. Han sade:
"En liten gosse, endast åtta år gammal och som aldrig lärt sig bokstäfverna, började predika budskapet och upprepade många skriftställen. Folket sade: 'Den gossen har sitt hjärta fullt med bibelställen.' Detta hände efter det konung Oscar hade tagit dem i försvar som förföljdes för sin religiösa tro, så att prästen på platsen kunde ej företaga något mot gossen för att på ett lagligt sätt hindra verket; men han bad folket bringa gossen inför sig,' så skulle han blottställa denne och visa dem hans okunnighet i Bibeln.
Prästen öppnade sin psalmbok inför folkmassan och bad gossen läsa. Denne svarade: 'Jag kan icke läsa,' men vände prästen ryggen och sjöng psalmen utan att stappla; under det att prästen med förvåning få följde med i boken. Prästen sade till gossen: 'Det ser ut, som om du visste allting.' Gossen svarade: 'Nej, vi hafva icke alltid lof att tala om allt hvad vi veta.'
Sedan slog prästen upp sitt nya testamente och sade till gossen: 'Läs för mig ur detta.' 'Gossen svarade: 'Jag kan icke läsa.' Då frågade prästen: 'Hvad vet du om Bibeln?' Han svarade: 'Jag vet, hvar det finns en text, där ordet och förekommer fjorton gånger.' Prästen sade: 'Nej! En sådan text finnes icke i Bibeln.' Då sade gossen: 'Vill ni vara god och läsa för mig Upp. 18: 13?' (Ordet ”och" förekommer fjorton gånger i denna text.) 'Ja,' sade prästen. Under det han läste, räknade folket, och verkligt nog förekom ordet där jämt fjorton gånger. Då utbrast folket: 'Där ’Där! gossen vet mer om Bibeln än prästen.' Mycket nedslagen lämnade prästen ämnet och lät folket sedan vara i fred.
Förföltelse för budskapets skull.
När det första budskapet förkunnades i Sverige, väckte det mycket motstånd. Det blef öfverfördt dit från England. Inom Örebro län förkunnades budskapet år 1843 af några lekmannapredikanter, hvilka kallades "ropare." De predikade med stort allvar, att "stunden för hans [Guds] dom har kommit," och detta uppväckte stort intresse på många ställen inom landet.
På hösten ofvannämnda år blefvo två unge män påverkade af detta budskap, och de började att förkunna detsamma. Åhörare församlades i stora skaror för att lyssna till deras predikningar. De höllo möten både natt och dag, ibland i enskilda hus och ibland i skogen. Många uppväcktes ur sin köttsliga säkerhet. De bekände sina synder samt sökte nåd och förlåtelse i Jesu namn. Men motstånd och förföljelse tilltogo i samma mån som intresset tilltog. Några sade, att predikanterna hade mistat förståndet. Statskyrkans präster gjorde flera försök att hindra deras predikande, men förgäfves. Slutligen befalldes polisen att häkta dem, men den sökte förgäfves efter dem i skogen under sex veckor. Slutligen blefvo de likväl genom prästernas outtröttliga bemödanden häktade. En af dessa predikanter reste sedan till Amerika och bosatte sig i staten Indiana. Han har aflagt följande vittnesbörd om huru de blefvo behandlade:
"Slutligen blefvo vi kallade af pastorn i församljugen att infinna oss i prästgården, hvilket vi också gjorde. Vi voro nära 40 i sällskap, af hvilka större delen voro ynglingar och jungfrur. Sedan han ställt åtskilliga frågor till oss, hvilka vi besvarade, undersökte han vår puls för att utröna, om vi hade någon slags sjukdom. Vi förklarade för honom, att vi voro fullkomligt friska. Han blef då vred och befallde oss att gifva skäl för vårt beteende, hvilket vi gjorde med Skriftens ord. Då vi slutat, märkte vi, att alla de närvarande hade fällt tårar.
Alla, utom Erik Walbom och jag själf, fingo återvända till sina hem. Följande morgon infann sig lansmannen. Han häktade oss och förde oss till Örebro länsfängelse, hvar vi blefvo insatta i cellen n:r 14 bland tjufvarna.' Dagen därefter blefvo vi inställda för landshöfdingen, hvilken uppläste en lång anklagelse emot oss. Därpå frågade han, om Gud eller djäfvulen sändt oss att profetera. Vi hänvisade honom till Joel 2:dra kap. och Upp. 14 :6-8. Vi förklarade för honom, att Guds kraft var oss öfvermäktig, att vi icke kunde emotstå den. Han. framställde flera andra frågor till oss. Till sist blef han vred och sade: 'Jag skall bota eder för edra dåraktigheter.' Han framtog en stor läderpiska, hvarmed han slog oss, tills han tröttnade, då han öfverlämnade den åt sin skrifvare, som på hans befallning fortsatte. Vi fördes åter in bland - tjufvarna, hvilka ömkade sig öfver oss, då desågo svullnaderna och hörde vår jämmer. Dagen därefter fördes vi till samma rum och behandlades på samma sätt. Han afslutade då med att säga: 'Om I icke upphören med att profetera, så skall jag innesluta eder, hvar sol eller måne aldrig mer skola lysa på eder.'
Sedan fördes vi till lasarettet för att undersökas af doktorerna. Två doktorer, två präster och en kammarherre mötte oss där. De uppfordrade oss att aflägga våra vittnesbörd och 'profetera.' Vi tillfredsställde dem så godt vi kunde. Kammarherren lämnade rummet, under det tårarna rullade ned för hans kinder. Prästerna och en af doktorerna gingo ut strax efter utan att säga ett ord. Den andra doktorn, hvilken kvarstannade, sände efter sin betjänt, hvilken han befallde raka våra hufvuden men att korsvis lämna litet hår. Då han slutat, rann blodet från våra hufvuden; ty han hade skurit oss här och där.
Den följande dagen fördes vi till dårhuset och inspärrades i ett högst osundt och osnyggt rum. Nästa morgon tog vaktmästaren oss in i en tambur, hvar vi ställdes under en stark vattenstråle. Vi sökte att skydda våra hufvud genom att betäcka dem med händerna; men bakom stod en man, som slog oss på hufvudet, då vi lyfte upp händerna. Slutligen svimmade Erik Walbom och föll ned på golfvet, och hans krycka (han var ofärdig) slog mig hård t i sidan. Jag föll också ned på golfvet af vanmakt. Vi flöto i vattnet, tills våra krafter kommo åter. Så snart vi kunde stå på fötterna, måste vi undergå samma behandling.
Några kvinnor voro närvarande, och under tårar bådo de för oss, att man icke skulle döda oss. Kort därefter fördes vi åter till doktorn. Han frågade oss, hur vi tyckte om badet samt om vi fröso. Han såg, att vi darrade af matthet och köld. Han sade: 'Jag skall strax värma eder.' Därpå framtog han en stor knippa hasselspön, hvarmed han slog oss, tills han tröttnade.
Följande dag blefvo vi åter inställda till förhör, och det blef oss tillsagdt, att man skulle slå oss, till dess vi tvingats att banna och svärja. Efter någon öfverläggning upprepade vi de f6rbannelser, hvilka Gud uttalade öfver dem som icke lydde hans ords röst, och hvilka återfinnas i 5 Mos. 28: 15-20. Genom vaktmästarens medlidande blefvo vi nu förda till landshöfdingen och rekommenderade att kunna banna och svärja, hvarpå vi sattes i frihet." - "Svensk Advent Härold," 2:dra årg., sid. 83.
Dessa ynglingar tillätos nu att återvända hem. Men den grymma behandling, de undergått, ådrog dem en svår sjukdom, och för någon tid fruktade man, att den skulle medföra döden. De återvunno likväl sin hälsa och började snart åter predika med större kraft än någonsin förut. Hundratals människor kommo till deras sammankomster, och väckelsen utbredde sig vida omkring i trakten, där de uppehöllo sig. Många ogudaktiga och förhärdade människor började att söka Gud, och många bekände sina hemliga synder och brott.
Länsmannen sökte åter häkta dem, men några af deras vänner skrefvo en ansökan till konungen för dem. Han utfärdade en befallning, att ingen kunde störa dem utan laga ansvar och vid vite. Därefter blefvo de ej mer antastade i sin verksamhet.
I midten af januari 1844 inträdde en förändring hos dem. De sanningar, de framhållit, tycktes vara lika tydliga och kraftiga som förut; men varningen var nu förkunnad, och de erforo ej längre den särskilda inflytelsen af Andens kraft, som gifvits dem för budskapets förkunnande.
Boqvists systers vittnesbörd.
Den 22 sept. 1896 bevistade en syster till Boqvist vårt möte i Örebro och omtalade sin broders erfarenhet; ty hon hade bevittnat hans hudstrykning, fängelse och när han blef frigifven. Fastän sjuttiotvå år gammal sjöng hon likväl för oss samma sång, som Boqvist och Walbom sjöngo, när de lämnade fängelset. Den samma kraft, som besjälade adventrörelsen i 1843, tycktes äfven nu medfölja vittnesbördet och sången.
Vi återgifva den här nedan:
"Ingen hinner fram till den eviga ron, Hindren äro många, gör motstånd, min själ! Härlighetens himmel är värd all din flit, Aldrig blir du insläppt i himmelens land Herren hela världen nu bjuder och ber:
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
hvarpå var salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är fri liksom ditt val;
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
eljes är himlen förlorad.
Satan dig nåden ej unnar;
träng dig framom allt, som vill hindra ditt väl,
lämna de världsliga. brunnar.
Lyd ej världens röst, som ropar: följ 'med oss!
Ty, min kära själ, du måste då förgås!
Nej, för Kisti kärlek jag gifver det råd:
Strid i Guds kraft för din krona.
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit;
kronan förtjänar din trängtan;
därför, vakna upp och se dig flitigt om,
laga dig tillreds för Herrens stora dom;
bröllopskläder fordras af hvar och en själ,
som in i staden vill komma.
- Skriften det tydligen säger
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om icke troslif du äger.
Tron skall rädda dig, så framt du räddas skall,
därför, käre, hör och res dig från ditt fall;
bättra dig och tro Jesu ljufliga ord:
Detta, ja, detta är vägen.
Kämpa för sällhetens krona!
Han dig alltför gärna den skatten ock ger;
aldrig för kampen dig skona!
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ;
Hela Herrens nåd är ställd uti ditt val.
Nådens Helge Ande vill störa din sömn:
Salig ät du, om du vaknar."
Det var icke blott i Sverige, som Herren i förbindelse med adventrörelsen talade till sitt folk genom sin Andes gåfva. I Skottland, England och äfven i Amerika har Herren undervisat sitt folk genom särskilda uppenbarelser.
År 1842 bodde en ganska lärd man i Boston, Mass., vid namn William Foy. Han var en god talare och tillhörde baptisterna men stod i begrepp att blifva predikant i episkopalförsamlingen. Herren gaf honom två syner 1842, den ena den 18 januari och den andra den 4 februari.
Herr Foys syner hade afseende på Kristi snara ankomst, Guds folks vandring till den himmelska staden, den nya jorden och de återlöstas härlighet. Enär han hade ett godt utförande och besatt stora naturliga förmågor, uppväckte han folkets känslor, hvarhelst han färdades. På inbjudning reste han från stad till stad och omtalade, hvilka förunderliga ting han hade sett. För att få rum för de ofantliga skaror, som samlades för att höra honom, anskaffades stora lokaler, hvar han omtalade det som visats honom om himmelriket, det nya Jerusalems härlighet samt änglaskaran.
Han fortsatte sin verksamhet tills 1844, näraslutet på de 2,300 dygnen. Då behagade Herren gifva honom en tredje syn, hvilken han dock ej kunde förstå. I denna syn visades han vägen till den himmelska staden. Han såg en stor plattform, på hvilken en stor, folkskara hade samlats. Nu och då föll en igenom denna plattform och försvann, och om en sådan sades det, att han "affallit." Sedan' såg han folket stiga upp på en högre plattform, och några föllo igenom äfven denna och blefvo osynliga. Slutligen sågs en tredje plattform, som räckte ända upp till den himmelska stadens portar: Ett stort sällskap förenade sig också med dem som gått fram till denna plattform. Emedan herr Foy väntade, att Jesus skulle komma inom kort, fattade han icke, att ett tredje budskap skulle följa efter det första och andra i Upp. 14. Därför var synen oförklarlig för honom, och hari slutade att tala offentligt. Efter den profetiska tidsperiodens slut hörde han 1845 en annan berätta samma syn med den förklaringen, att "det första och andra budskapet hade förkunnats och att ett tredje skulle följa." Herr Foy sjuknade och dog strax därpå.
Sådana bevis på Guds kraft i förening med för förkunnandet af budskapet, att Kristus är "nära för dörren," samt de tusentals lyckliga; själar, som började tjäna Herren och förvänta Jesus ibland sig, förorsakade, att Guds folk blef ännu mer förvissadt om, att, detta var Herrens budskap till världen. Men den 21 mars 1844 kom och gick, och Herren kom ej. De som voro gudfruktiga och omtänksamma voro likväl öfvertygade om, att de handlat i öfverensstämmelse med Guds vilja och att allt skulle blifva klart.
SJETTE KAPITLET. Översikt
"Då skall himmelriket vara likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut att möta brudgummen. Men fem af dem vara visa och fem fåvitska. De fåvitska togo sina lampor och toga ingen olja med sig; men de visa toga olja i sina käril tillika med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga och somnade." Matt. 25: 1-5.
Kristus är brudgummen i denna liknelse. Att gå ut för att möta brudgummen måste därför ha afseende på en rörelse bland Guds folk att möta Kristus vid hans ankomst, ty ämnet för betraktelse i Matt. 24:de och 25:te kap. är Kristi andra ankomst. Guds ord är en lykta. Ps. 119: 105. Alla jungfrurna toga sina lampor. Fåvitskheten hos en del af dessa bestod däri, att de endast toga sanningens teori utan att vara Gud så hängifna, att Andens gnvor kunde utvecklas i hjärtat. Detta verk är i liknelse'n representeradt med "olja i lamporna." Brudgummens dröjande måste ha afseende på en missräkning från deras sida, som gingo pt för att möta sin Herre.
Ordet "då," med hvilket liknelsen börjar, gifver oss en nyckel till tiden för dess uppfyllelse. Det står i nära förbindelse med hvad som omtalats i föregående kapitel, icke efter Kristi ankomst utan efter att liknelsen om fikonträdet förkunnats, framhållande, att Jesus var nära för dörren och att det släktet hade "kommit, som skulle se Jesus komma i himmelens skyar. Det tillämpas på en tid, då några af Guds tjänare, som hafva förkunnat budskapet, börja säga i sitt hjärta: "Min Herre dröjer och börja äta och dricka med de druckna."
Dessa hafva varit "medtjänare," och i enhet förkunnat samma budskap, men nu hafva en del af dem uppgifvit hvad de förut lärt och "slå" sina medtjänare, hvilka gifva "mat i rätt tid," i det de påyrka en skyndsam beredelse att möta Herrren. De "slå" på samma sätt som man ämnade slå Jeremia - med tungan. Jer. 18: 18. Så började dessa tjänare verka påett sätt, som hindrade de trogna tjänarnes verk. Dessa äro tilltalade på följande sätt: "Kom därför ihåg, huru du har fått och hört, och håll det och bättra dig. Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfveLdig såsom en tjuf, och du skall icke veta, hvilken stund jag skall komma öfver dig." Upp. 3: 3.
Frågan uppstår nu: Hvad var det i adventrörelsen, som motsvarade dessa uttryck? De, som förkunnade budskapet till april 1844, verkade bland församlingarna, och predikanterna i olika samfund förenade sig med dem i verksamheten. Sålunda voro dessa "medtjänare."
De, som predikade budskapet, menade, att de 2,300 dygnen skulle upphöra med det judiska året 1843, hvilket skulle motsvara vårt år 1844. De påstodo, att stunden för Guds dom skulle komma vid slutet af nämnda period. Vid den tiden trodde hvarje samfund i landet, att doms timmen skulle komma samtidigt med Kristi tillkommelse. Hvarför det är lätt förstådt, att adventisterna menade, att Herren skulle komma vid slutet af den profetiska tidperioden. De sade: "Denna tid torde sluta den 21 mars 1844, den siste af det judiska året 1843." Därför sågo de framåt till slutet af mars eller början af april som den tid, då Kristus torde komma.
Sedan den siste mars var förliden, och, Herren icke kom, började de, som hade varit med Herrens budbärare men som själfva aldrig mottagit budskapet i sitt hjärta, sätta sig emot det samt gjorde allt i deras makt att hindra dem, som ännu höllo på med att predika om Kristi snara ankomst och budskapet om doms timmen. I sina hjärtan sade de: "Herren dröjer." De började lära, att hela världen skulle blifva omvänd och att judarna skulle återvända till Palestina, innan Messias skulle komma. De påstodo äfven, att Kristi ankomst var att fatta i andlig betydelse och inträffade vid människans omvändelse eller när någon troende dör.
Under det att dessa senare satte sig emot sina medtjänare, sammankallade de, som ännu höllo fast vid tron, de troende och gåfvo dem "mat i rätt tid," visande, att tidens tecken och profetians uppfyllelse voro lika säkra nu som före missräkningen, samt att Kristi ankomst var nära för dörren.
Det var vid denna tid de började med sina festligheter i kyrkorna, som förut varit främmande för de kristna församlingarna men hvilka nu äro ganska allmänna. Adventisterna blefvo ofta föremål för de andras hån och skämt, men de funno tröst och uppmuntran af sådana skriftställen som Matt. 25:56 och Hab. 2:1-3, hvar de sågo, att det skulle vara en fördröjningstid.
Angående deras uppfattning i denna fråga på våren 1844 taga vi följande från The Midnight Cry för den 9 maj 1844:
"Vi tro oss hafva uppnått den tid, som Frälsaren åsyftar, när han säger, att brudgummen dröjde (Matt. 25: 5) - och hvarvid himmelriket skulle liknas - när den onde tjänaren [det hade synbarligen varit ett misstag på tiden] skall säga 'i sitt hjärta: min Herre dröjer, och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med de druckna,' och Herren skulle komma 'den dag han icke väntar och den stund han icke vet.'
Vi tro, att vi nu kommit till den tid, som Petrus åsyftar i 2 Pet. 2: 1, 3. Likasom det sades i Israels land: 'Tiden går, och af alla profetsynerna blifva intet,' så måste det vara en tid, när det skulle sett ut som att tiden hade förflutit och att bespottarna i 2 Pet. 3: 4 skulle fråga: 'Hvar är nu löftet om hans tillkommelse?' och skryta af att 'allt förblifver såsom det varit från skapelsens begynnelse.'
Vi tro, att det var på grund af ett dylikt fördröjande af synen, som aposteln Jakob säger: 'Varen nu tåliga, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. . . . Styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära. . .. Se, domaren står för dörren..
Vi tro, att när den efterlängtade tiden förgick, förmanade vår Frälsare oss i Luk. 12: 35, 36 med dessa ord: 'Edra länder vare omgjordade och edra ljus brinnande. Och varen I lika människor, som vänta sin Herre, när han skall komma hem från bröllopet, att, när han kommer och klappar, de strax må låta upp för honom.'. Att vänta förutsätter att en tid. är förliden, ty före den tiden vänta vi icke. Därför tillägger Herren: 'Saliga äro de tfänarne, hvilka herren finner vakande, när han kommer.'
Om Gud vill, skola vi fortsätta att förkunna: 'Se, brudgummen kommer; gån ut att möta honom,' och 'stunden för hans dom har kommit.' Och vi hoppas att fortsatta med ått ropa högt, till dess världen och -församlingen uppvakna från sina säkerhetsvisor och lyssna till Guds nådiga melodier. . 'Vi ämna fortsätta med att vaka och vänta på Herrens tillkommelse i tron på att denna händelse är mycket nära."
Man kan få ett tydligt begrepp om hur adventisterna betraktade sitt verk före och strax efter den 21 mars 1844 genom att läsa följande från en artikel ur Advent Herald för den 13 nov. 1844 och utgifven af J. V. Himes, S. Bliss och A. Hale:
"Vi fattade icke våra åsikter i ett förhastande. Vi tro, att vi uppriktigt sökte efter sanningen. Vi åtlydde vår Frälsares befallning att rannsaka Skrifterna. Vi litade icke på vår egen' vishet, utan vi bådo Gud om vägledning och sökte uppoffra oss själfva i hopp om att han skulle ledsaga våra steg rätt. Vi undersökte hvarje argument, som utslungades emot oss, med en uppriktig önskan att känna sanningen och blifva bevarade från villfarelse, och vi kunna säga, att våra motståndares många och olika ståndpunkter endast styrkte oss i våra åsikter. Vi sågo, att antingen vi hade rätt eller ej, så kunde icke våra motståndare halva rätt, ty de kunde icke vara eniga bland sig själfva. Deras argument vara så svaga, att de blott omintetgjorde, hvad de själfva hade utfört; och huru de än betraktade vår ståndpunkt, hade de likväl intet förtroende för sina egna motsägande åsikter.
Det var ej heller en enda grundsanning i vår ståndpunkt, som ej understöddes af en eller flera af dem, som motverkade läran om Kristi andra ankomst. Under det att vi understöddes af Skriftens bokstafliga bttydelse, sökte våra motståndare fåfängt bevisa, att Skriften ej skall förstås bokstafligt, oaktadt hvarje uppfylld profetia blifvit fullbordad på ett bokstafligt sätt i alla dess detaljer.
Men tiden kom, utan att vi fingo se Konungen i sin glans. Häruti blefvo vi missräknade. Alla som motverkade oss, trodde uppriktigt, att vi misstagit oss i alla våra åsikter och att vi såsom uppriktiga män skulle helt öfvergifva vår ståndpunkt. Därför var det öfverraskande för dem, att vi höllo fast vid vårt hopp och förväntade vår Konung.
"Vi sågo likväl ingen orsak för missmod, fastän vi voro missräknade. Vi sågo, att Skriften framställde en antydan om en fördröjnings tid och att om synen dröjde, skulle vi förbida den."
En kortfattad historik af adventrörelsen efter den 21 mars 1843 finna vi i Signs of the Times för den 31 oktober 1844:
"Sedan 1843 [judisk tid] tillhörde det flydda, hyste mängden af adventisterna den uppfattningen, att från nämnda. tid kunde man ej räkna någon bestämd tid. De trodde, att vi kommit så långt som kronologien utvisar, nämligen till slutet på all profetisk tid, då vi kunna forvänta Kristi tillkommelse, och fastän vår kronologi torde skilja sig från Guds tidräkning, så trodde de likväl, att vi ej mera kunde få någon lösning på någon besetämd tid. De hade alla tagit sina lampor för att gå ut och möta brudgummen, men han hade dröjt öfver tiden [1843], då de väntade honom. Det tycktes vara afgörande, att medan uppfyllelsen af uppenbarelsen dröjde, skulle de vänta på den i förhoppning, att den ej kunde dröja mycket längre utan kunde komma hvilket ögonblick som helst. Det uppenbarades dock snart, att många började lägga sådana planer för framtiden, som de icke skulle hafva gjort, om de trott, att Kristus skulle komma det året: Det visades, att de inslumrat, hvad läran om Kristi snara tillkommelse angick. Med andra ord, de trodde att han torde komma hvilken dag som helst eller han kunde dröja ännu en lång tid, under hvilken tid de lika gärna kunde åtnjuta en vederkvickande slummer. Detta var just hvad Jesus sade skulle inträffa; 'Medan brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga och sofvo.'
Redan i tnaj 1843 fäste broder Miller vår uppmärksamhet vid den sjunde månaden af det judiska året såsom den förebildliga tiden för Kristi andra ankomst, och sistlidne höst sågo vi framåt till den tiden med stort intresse. Från den tiden hyste broder S. S. Snow den tanken, att enligt förebilderna skulle Kristi ankomst inträffa den tionde dagen i sjunde månaden, men var ej viss om på hvilket år. Sedan såg han, att den profetiska tidsperioden ej slutade förrän 1844. Han intog då en bestämd ståndpunkt, nämligen att vi skulle få bevittna vår Herres ankomst den 22 okt. 1844. Detta motsvarar den tIonde dagen i sjunde månaden, judisk tid.
En del af våra bröder i norra delen af New Hampshire voro så starkt påverkade af tron på att Jesus skulle komma innan en annan vinter, att de ej besådde sina åkrar. Omkring midten af juli blefvo andra, hvilka hade sått sina fält, så gripna af samma tanke, att de ej kunde vara konsekventa, om de inbärgade sin skörd. Några gingo ut för att slå sitt gräs men kände sig oförmögna att fortsätta, och i sin öfvertygelse lämnade de skörden på åkern för att visa sin tro med gärningarna och därigenom döma världen. Detta spred sig hastigt öfver norra New England.
Omkring midten af juli började Guds välsignelse på ett märkbart sätt att göra sig gällande i förbindelse med förkunnandet af tiden, i det att många affällingar åter började vakna upp, såsom det var förut sagdt. 'Men vid midnattstid vardt. ett anskri: Se, brudgummen! Gån ut att möta honom! Då stodo alla dessa jungfrur upp och tillredde sina lampor.' Från juli uppstodo dessa rörelser i olika delar af New England staterna och alldeles skilda från hvarandra. Men alla åtnjöto Guds välsignelse i det att Gud återvann många, hvilkas lampor voro nära att slockna. På Exeter lägermöte kommo alla dessa tillsamman och en stor andlig rörelse blef följden, och den spred sig hastigt bland alla adventister i landet."
SJUNDE KAPITLET. Översikt
"Men vid midnattstid vardt ett anskri; Se, brudgummen ! Gån ut att möta honom. Då stodo alla dessa jungfrur upp och tillredde sina lampor." Matt. 25: 6, 7.
I Cry för den 3 oktober, 1844, var en artikel skrifven af George Storrs, hvari han säger:
Hur lång är fördröjningstiden? - Ett halft år. Hur vet du det? - Emedan Herren säger vid 'midnatt,' medan brudgummen dröjde. Synen var om 2,300 aftnar och morgnar eller dygn. En natt utgör halfva tiden af det profetiska dygnet eller sex månader. Detta är hela fördröjningstiden. Det nuvarande starka ropet om tid började omkring midten af juli och har blifvit utbredt med stor hastighet och kraft och Guds Ande har varit med och verkat på ett sätt, som jag aldrig förr bevittnat. Det är nu ett bokstafligt: 'Gån ut att möta honom.' Det är ett sådant öfvergifvande af allt, som jag aldrig förr kunnat drömma om. När detta rop får fast grepp på hjärtat, lämnar åkerbrukaren både gård och skörd. Det är ett mäktigt rop under tårar, och ett sådant helt öfverlämnande åt Gud, som jag aldrig förr skådat. Det är en sådan grad af tillit till denna sanning, som vi ej förnummo i det förra ropet, och en sådan öfversvinnelig härlighet, som inga andra kunna fatta, än de, som förnummit det.
För denna sanning vågar jag genom Guds nåd allt och vågar ej hysa något tvifvel, ty det skulle vara att förtörna Gud och bringa ett hastigt fördärf öfver mig själf. Jag är öfvertygad om, att den som nu söker att undandraga sig, under det han hört varningen samt hyser den tanken, att det förväntade icke skall inträffa, så att han ej kan lita på denna sanning, skall förfela sitt lif. Det fordras samma tro, som kom Abraham att offra Isak, Noa att bygga arken, Lot att lämna Sodom, Israels barn att hela natten stå väntande att lämna Egypten, för Daniel att gå i lejongropen och de tre ebreerna i den brinnande ugnen. Vi hade smickrat oss med den tanken, att vi kunde gå till himmelen utan en sådan trospröfning, men jag är viss på, att vi ej slippa undan så lätt. Låt mig säga ännu en gång: 'Fly för ditt lif.' 'Se dig ej tillbaka.' 'Kom ihåg Lots hustru.' "
I Midnight Cry för den 10 okt. 1844 förekom en artikel från George Storrs penna, i hvilken han brukar en träffande illustration på den tro, som fordras för att vara redo, när dagen kommer. Han säger:
"Jag kan icke bättre illustrera hvad jag menar, än att vi skulle antaga, att det är en stor jämn klippa midt i Oceanen. En stor och mäktig furste lofvar att vid en gifven tid sända en ståtlig ångare att föra alla, som han finner där, och hvilka ha visat, att de lita på hans ord, till ett härligt land. Många våga sig ut på klippan. Några kapa repen på sina båtar, när de kommit väl upp på klippan, och deras båt drifves ut på hafvet, utan att de fästa sig därvid, men de hålla ett vaket öga på den utlofvade ångaren. De lita så säkert på löftet, att de våga allt. Andra tycka det är väl; att de kommit till klippan, men de vilja vara 'förståndiga och ej riskera för mycket.'
Redan innan fartyget väntades anlända, hade orden blifvit uttalade: 'Ske dig efter din tro.' Dagen kommer. Måhända de försiktiga ämna kapa linorna till sina båtar och låta dem flyta bort, om de se skeppet komma. Det börjar synas, men nu är det för sent att släppa sina båtar utan att blifva upptäckta, och deras försiktighet leder dem än mer att ej lossa båtarna, förrän de äro förvissade om, att de ej bedragit sig med afseende på det annalkande fartyget. Nu kommer det så nära, att det är omöjligt att lösgöra båtarna utan att blifva upptäckta.
Ångaren lägger intill vid klippan. 'Hur bevisar du din fulla tillit till löftet om ångarens ankomst? Våra båtslinor äro kapade, och båtarna hafva drifvit ifrån oss, så att vi omöjligen kunnat komma i land, utan måste hafva förgåtts, om ej ångaren kommit, ty detta är en klippa, hvar någon annan båt aldrig lägger till. 'Det är nog,' ropar kaptenen på ångaren; stigen ombord ; sådan tro skall ej komma på skam.'
De, som fästat sina båtar vid klippan, tränga sig nu fram och söka komma ombord på ångaren. Då frågar kaptenen: 'Hvad betyda de där båtarna, som äro fastgjorda vid stenarna därborta eller hvilkas linor blifvit kapade, sedan jag kom inom synhåll? De svarade: 'Vi ville vara försiktiga; ifall icke ångaren hade kommit, så hade vi haft något medel att komma i land.' 'I haden alltså omsorg för köttet och tvifladen på mina ord,' sade kaptenen. Ske dig efter din tro. Bevisen äro emot eder. I gjorden beräkning på att återvända, och nu fån I skörda frukten af eder otro.' O, hemska förtviflan!
Kapa repen nu, bröder, och låten båtarna drifva ur sikte; ja, skynden eder, innan 'Människosonens tecken. synes.' Då är det för sent. Vågen nu och och vågen allt. Mitt hjärta ömmar för eder. Dröjen icke. Skjut ut båten eller gån förlorade; ty den som vill frälsa sitt lif, han skall mista det, sade Jesus, vår Herre och domare. Åter beder jag edet att skynda. Låten hvarje båt fara, som I hafven gjort beräkning på att föra eder i land, om ej någon annan räddning komme. Detta om ruinerar eder. Det är nu den sista pröfningen. Gören som Herren gjorde med satans sista frestelse - 'Gå bort, satan,' sade han. 'Då lämnade satan honom, och se, änglar gingo fram och tjänade honom.' Så skall det gå för eder, när I segren.
Med afseende på budskapets hastiga utbredning, så tycktes det vara en öfvernaturlig makt, som medföljde detsamma. Det stormade fram öfver landet med en tornados hastighet, och det fattade hjärtan nästan samtidigt på långt åtskilda platser och på ett sätt, som endast kan tillskrifvas Herren. Allestädes åstadkom det en djup hjärterannsakning, och själar ödmjukade sig inför den Högste. Det förorsakade skilsmässa från jordiska ting, bilade skiljaktigheter och fiendskap, åstadkom bekännelse af orätta handlingar, förkrossade hjärtat inför lefvande Gud och ledde botfärdiga hjärtan att anropa Herren om förlåtelse. Här kan tillämpas hvad Sakarja säger om Guds folk, nämligen att öfver dem skall utgjutas nådens och bönens ande-, så att de se upp till honom, som de hafva genomborrat. Och de höllo dödsklagan och bittert sörjde honom, såsom man sörjer sin förstfödde. Hvarje släkt för sig och dess kvinnor för sig; och de som väntade på Herren ödmjukade sig.
Då adventläran förkunnades, sålde många sina ägodelar och använde medlen för sakens befrämjande och för att hjälpa de behöfvande. Därmed vittnade de inför världen, att de uppriktigt trodde, hvad de lärde. Andra däremot höllo fast vid sina jordiska skatter och gjorde ingen särskild uppoffring för sakens befrämjande, hvarför de otroende utmärkte dem såsom sådana, hvilka ej med sin vandel visade, att de fattat en fast tillit till sin bekännelse. Såsom bevis härpå skola vi nämna ett par tilldragelser:
En troende broder, som bodde i New Ipswich, N. H., vid namn Hastings, hade ett stort stycke land, planteradt med potatis, hvilka han lämnade i jorden. Hans grannar erbjödo sig att taga upp dem och föra dem i hans källare, "ty," sade de, "du torde behöfva dem." "Nej," svarade han, "jag skall låta den potatisåkern predika min tro på Jesu snara ankomst."
Den hösten ruttnade potatisen nästan allmänt, men emedan vädret var mildt, så togo hans potatis, hvilka voro i jorden, ingen skada. Han tog ej upp dem förrän i november, och han fick en rik skörd, stor nog för både honom själf och hans mindre väl lottade grannar, hvilka varit så måna om hans välfärd föregående oktober, och nu voro de villiga att betala honom ett stort pris för utsädespotatis nästa vår. Evad dessa fruktade skulle blifva till så stor förlust för Hastings, vände Gud till lekamlig välsignelse för både honom och hans grannar.
Ett annat fall af motsatt beskaffenhet inträffade på den plats; hvar jag själf bodde. Det var en församlingsmedlem, som hade mycket att säga om Kristi tillkommelse på hösten 1844. Han hade mycken egen dom, och bland annat en stor mängd svin, just passande att, sedan de blifvit gödda under vintern, säljas nästa vår. Min onkel, som ej bekände sig till någon religion och som var kreaturshandlare, gick till nämnde adventist för att köpa hans svin, men han blef underrättad om, att denne ej ville sälja dem förrän den kommande våren. Min onkel omtalade sedermera detta samt tillade: "Den mannen tror icke själf hvad han föregifver sig tro, ty han säger, att Jesus skall komma i höst, men han vill behålla sina svin till nästa vår. Han behöfver ej säga mig, att han 'tror ett enda ord af det."
Somliga höllo fast vid sina skatter, till dess det blef för sent. De framlade dem då för de ledande bröderna och ville att de skulle brukas i verksamheten eller för de fattiga, men de fingo till svar, att det var för sent. De hade redan all litteratur, de kunde använda, innan Kristus kom, och de fattiga hade ocksåblifvit försedda med hvad de behöfde. I förtviflan togo dessa sina penningar tillbaka, emedan de ej voro behöfliga, hvaremot de förut kunde ha brukats till stor välsignelse.
Den ogudaktige bespottaren såväl som den världsligt sinnade bekännaren beslutade likväl att göra slut på denna verksamhet och att spridningen af adventistskrifter skulle upphöra. De påstodo, att dessa män gingo från hus till hus öfver hela häradet med sina skrifter samt antogo att deras familjer ej blefvo omhuldade. De beslutade därför att tillsätta förmyndare öfver dem. Likväl har jag aldrig träffat mer än två, som fingo förmyndare.
Den ena af dessa var en man, som antog advent budskapet och hvilken ägde omkring $100,000. Han gaf omkring hälften af denna summa till sin hustru och sina barn, hvilka ej trodde som han. Det öfriga använde' han efter behag, och då en del användes för sakens befrämjande, satte sig hans barn däremot och gingo till en domare för att få en förmyndare tillsatt öfver sin fader. Sedan domaren förklarat för dem en förmyndares plikter och rättigheter i att förestå egendomen, funno de ingen, som var bättre passande darför an deras egen fader, hvarför de utnämnde honom till sin egen förmyndare. Därpå vande domaren sig till mannen och sade: "Herr . . . edra barn hafva. valt eder såsom den rätta personen att omhandhafva eder egendom. Bdra affäre'r stå alldeles som de stodo 'innan ni togs inför rätten."
Den andre var Stockbridge Howiand från Topsham, Me. Han var en af de skickligaste mekaniker på den trakten och en mästare i brobygge. Under detta midnattsanskri red Howiand vidt omkring och utdelade adventisttidningar och skrifter. Detta förbittrade motståndarne och bespottarne till den grad, att de anmärkte att genom denna litteraturspridning försummade han sin egen affar. Därför föranstaltade de strax, !ltt en förmyndare blef utnämnd för honom, hvilken fann mera att göra än han hade förvantat. Till honom sände Howiand dem, som uppburo skatter, och för 'öfrigt alla, som kommo till honom med någon räkning att betalas, "ty," sade han, "jag är ej ansedd nog kompetent att göra någon affär." Kort därpå skulle det uppföras en bro öfver Kennebec-floden. De sökte få Howiand att förestå detta arbete, men han svarade ironiskt: "Mina herrar, I måsten gå till min förmyndare. I veten väl, att jag anses ej vara kompetent att sköta mina egna affärer, och hur kan det passa, att ni kommer till mig för brobygge?" Situationen var för löjlig för insiktsfulla människor, och förmyndareskapet upphörde snart. Slutligen kommo hans förföljare och ödmjukt erkände sin orättvisa och sitt onödiga handlingssätt.
ÅTTONDE KAPITLET. Översikt
Angående den andra ängelns budskap taga vi ur The Midnight Cry för den 12 sept. 1844 följande från J. V. Hirhes' penna:
"När vi började verksamheten i förening med broder Miller år 1840, hade han redan predikat i nio år. Under den tiden var han nästan allena. Men hans föredrag hade förmått många religionsbekännare att vakna upp med afseende på, Guds folks sanna hopp och den nödvändiga förberedelsen för Kristi tillkommelse. 'De omvända uppskakades äfven till ett medvetande om sitt eget förlorade tillstånd och behofvet af att skyndsamt göra bättring och omvända sig till Gud och göra en nödvändig förberedelse för att möta brudgummen i frid vid hans ankomst. Detta var Millers stora åndamål med verksamheten. Han gjorde inga försök att söka få någon omvänd till något visst parti eller någon sekt.
När vi genom sanningen blefvo öfverbevisade om, att. Kristi ankomst var för handen, mottogo vi öppet denna lära; vi hyllade samma åsikter och fölfde samma riktning bland de olika sekter, hvar vi blefvo kallade att verka. Vi sade till predikanterna, att det icke var vår afsikt att sönderrifva eller splittra församlingarna eller taga medlemmar därifrån. Vi hade ett bestämdt mål i sikte, och det var att höja varningsropet om att domen stod för dörren och att nödga våra medmänniskor att göra sig redo för denna händelse. . . . Predikanter och medlemmar, hvilka drogo fördel af vår verksamhet men ej helt omfattade läran, insågo snart, att de måste antingen följa med och predika den eller ock få besvär med de medlemmar, som trodde budskapet. Därför beslutade de sig för att undertrycka denna lära. Detta försatte, våra bröder och systrar i den mest pröfvande ställning. De flesta af dem älskade sina församlingar och hade ingen tanke på att lämna dem. Men då de blefvo föraktade, undertryckta och på olika sätt afskurna från sina forna förmåner, och när de icke fingo 'mat i rätt tid' utan alltid fingo lyssna till de söfvande frids- och säkerhetstonerna, reste de sig i all sin styrka och kastade oket från sig samt började ropa: 'Gån ut från henne, I mitt folk.'
Detta var för oss en mycket pröfvande ställning; men vi ansågo oss förbundna att i Guds kraft försvara sanningen och Guds förtryckta folk. ,För detta hade vi äfven apostlarnes exempel:
'Och han gick in i synagogan och talade frimodigt under tre månader, samtalande med dem och öfvertygande dem om det, som hör till Guds rike. Och när några förhärdade sig och icke trodde utan talade illa inför menigheten om denna väg, gick han från dem och af skilde lärjungarna och samtalade med dem dagligen i Tyranni skola.' Apg. 19: 8, 9.
Det var icke förrän några förhärdade sig och talade illa om den vägen till menigheten våra bröder blefvo påverkade att utgå och skilja sig från samfunden. De kunde icke uthärda att höra den onde tjänar en tala illa, och de församlingar, som kunde undertrycka och tala illa om dem, som längtade efter det saliga hoppet, betraktades som Babylons döttrar, och så ställde sig dessa under evangelii frihet. Och änskönt vi måhända ej voro eniga om hvad som utgör Babylon, så kommo vi slutligen öfverens att skilja oss helt från alla, som motsatte sig läran om att Guds rike var för handen. Vi tro, att detta är en sak på lif och död. Det menas död att tillhöra dem, som tala lättsinnigt om eller motsätta sig Herrens tillkommelse. Det innebär lif att skilja sig från alla mänskliga traditioner och förlita sig helt på Guds ord samt dagligen vänta Herren. Därför säga vi till alla, som äro under något träldomsok: 'Gån ut ifrån dem och skiljens från dem, säger Herren, och kommen icke vid det orent är; och jag skall mottaga eder och vara eder en fader, och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den allsvåldige.'" 2 Kor. 6: 17, 18.
William Miller säger angående striden mellan samfunden och adventisterna på den tiden följande:
"Det är det mest onaturliga och oförklarliga, att kristna församlingar förkasta denna lära och utesluta vissa medlemmar, emedan de omfattat detta saliga hopp. Jag vet, att några baptistförsamlingar föregifva, att de icke utesluta dessa för deras tro utan för deras förbindelse med adventisterna. Om denna uteslutning icke sker för deras tro på Frälsarens ankomst, hvarför får jag då icke tillträde till deras predikstolar? jag har aldrig tagit del i brödsbrytelsen med några andra än baptisterna. Det är en falsk ursäkt. Men detta kan icke vara metodisternas och presbyterianernas ursäkt, ty de tro ej på sluten kommunion. Hvad är orsaken till, att dessa uteslutas från församlingarna, nämligen de, som mottaga budskapet om Kristi snara ankomst? Jag hörde, att några blifvif uteslutna, emedan de sjöngo' adventistsånger, andra därför att de voro från förståndet, fastän det enda fel, som kunde upptäckas hos dem, var, an de väntade Kristus. O Gud, förtåt dem, ty de veta icke hvad de göra."
Adventisterna voro äfven utsatta för pöbeln. På en plats var en broder mycket framgångs full i förkunnandet af budskapet om Jesu snara ankomst. Han hade utsatt möte på en viss plats och tid, men Herren styrde det så, att han var 16 mil från nämnda plats, när mötet skulle taga sin början. En predikant hade då infunnit sig och gick i spetsen för en pöbel, som förde med sig tjära och fjäder i afsikt att tjära och fjädra denne broder, som var den högste Gudens tjänare.
Vi skola nu återgifva ett vittnesbörd från ett föredrag, dateradt den 31 maj 1844 samt undertecknadt af Wm, Miller och fyra andra. De säga:
"Det torde äfven vara lämpligt att vi säga några ord rörande våra plikter mot församlingarna. Faran här ligger nära till hands att gå till två öfverdrifter. Den första är, att låta samfundens auktoritet hindra oss från att uppfylla våra plikter. Tusentals finnas tvifvelsutan,hvilka ådragit sig Guds dom genom att foga sig efter samfundens obibliska anspråk i detta stycke, och hvilka nu skulle vara i ett mycket bättre tillstånd och blifva till större nytta, hade de ock fått lida därför, om de följt en bestämd grundsats.
Den andra faran består i att söka hämnas på samfunden för deras orättvisa mot oss och att hysa en antagonistisk anda mot all organisation. Vi kunna icke uppställa någon allmän regel hvad adventisternas uppförande mot de olika samfunden beträffar. De böra handla i Guds fruktan, såsom omständigheterna fordra.
Likväl böra vi vara bestämda i att göra vår plikt, då det gäller att stå upp för sanningen. vid alla lägliga tillfällen. Om vi genom att så handla blifva till allstöt för samfunden, och dessa hota att utesluta oss, om vi ej hålla oss tysta, så låtom oss göra vår skyldighet; och när vi uteslutas, må vi lida orättvisa med tålamod och vara villiga att gå med vår Mästare 'utanfördägret och bära hans smälek.'"
Man kan utan svårighet se Herrens afsikt med att framställa ett särskildt folk under den andra ängelns budskap - den andra kallelsen till "måltiden" och "midnattsanskriet." Man skulle få ljus i dyrbara sanningar för de sista dagarna genom att proklamera desamma, hvilket lika litet lät sig göra inom de olika samfunden, som den apostoliska församlingen kunde proklamera evangelii budskap för världen, så länge den har skildt sig från de judiska sekterna. Gud utkallade et folk från sekterna då, och han fordrar, att adventisterna skilja sig från alla, som söka kvarhålla den inom sina dogmatiska kretsar.
Kort därefter fingo adventisterna ljus angående odödlighetsfrågan. Storr lät trycka en broschyr öfver detta ämne.
Tusentals adventister antogo de där framhållna sanningarna, men icke alla" kunde se dem. Detta förorsakade likväl ingen oreda bland dem, ty det ansågs ej harva någon större betydelse. De andra församlingarna däremot blefvo mycket entusiastiska öfver saken.
Metodistpredikanten i den stad, där jag bodde, hade deltagit i verksamheten med att proklamera adventläran 1843, erhöll Starrs broschyr, läste den och erkände inför sina församlingsmedlemmar, att han var ur stånd att vederlägga den" läran; men när han märkte, att många af hans medlemmar antaga den, rådde han de andra att icke läsa boken, emedan "de skulle tro den läran, om boken lästes." I september 1844 stod denne pastor upp i sin kyrka och offentligt afsade sig adventistläran och bad ödmjukt sin församling om ursäkt för, att han någonsin inbjudit föreläsarna att tala där.
Detta pastorns handlingssätt efterföljdes snart af andra, men enär adventisterna fingo tillfälle att försvara sig med Bibeln, vunna icke samfunden mycket påatt betrakta dem som villfarande. Åtskilliga ute slötas ur församlingarna, emedan de ej handlade i öfverensstämmelse med sin samfundsdisciplin, och många andra lämnade på grund af de andras uteslutning, utan att det kunde bevisas, att dessas tro var i strid med Guds ord. Sålunda blef adventistläran för alltid utestängd från de samfund, där hundratals hade funnit sin Frälsare ochblifvit lyckliga i Gud. Andra församlingar vara icke sena att följa exemplet. Under sådana omständigheter fingo adventisterna mycken uppmuntran af Es. 66: 5. "Hören Herrens ord, I som frukten för hans ord. Edra bröder, som hata eder och bortstöta eder för mitt namns skull, de säga: Må Herren förhärliga sig, så att vi få se eder glädje. Men de skola komma på skam."
Enär förföljelsen blef allvarsammare ju närmare den tid nalkades, då de väntade att Jesus skulle komma, torde det vara på sin plats att i detta sammanhang nämna något om de hånfulla smädelser, som adventisterna vara utsatta för. Den 22 okt 1844, den dag då de 2,300 dygnen slutade, under det att de troende vara församlade för bön i en stad i Maine, i det de väntade sin Mästare, samlade sig en skara hånfulla bespottare utanför huset och började sjunga och göra narr af dem, som voro inne i huset. Ett par af dessa bespottare iförde sig långa hvita kappor och stega upp på taket, där de sjöngo och hånade dem, som båda och förväntade Herren.
Det är antagligt, att det är från denna händelse som talet kommit i omlopp, att adventisterna klädde sig i hvita kläder, när de väntade Jesus; ty fastän adventisttidningar utlofvat ända till $500 åt den som kunde framvisa ett enda fall, då en adventist klädde sig på detta sätt 1844 och så väntade Kristus, har intet enda bevis ännu gifvits.
Vid denna tid bodde en ung man i Portland Maine, vid namn Hazen Foss, hvilken hade en fast tillit att Kristus skulle komma 1844 den 22 oktober. Han var en man med godt utseende, hade goda kunskaper och hade stora talgåfvor. Några veckor innan midnattsanskriet upphörde, nalkades Herren honom och gaf honom en syn, som visade adventisternas vandring till Guds stad samt de faror, som hotade. Varningsbudskap gåfvos honom att förkunnas för folket och han blef äfven visad, hvilka pröfningar och förföljelser, som väntade honom, om han vore trogen i att förkunna hvad.han hade sett. Liksom Foy b1ef han visad tre trappsteg, hvilka Guds folk hade att beträda på dess stig till den heliga staden. Enär han med visshet trodde, att Herren skulle komma inom några dagar, syntes de tre stegen i synen oförklarliga för honom; och emedan han var stolt af naturen, undandrog han sig korset och nekade att omtala synen. Denna visades honom för andra gången, hvarvid han äfven blef tillsagd, att om han ej förkunnade den, skulle bördan tagas från honom och läggas på den svagaste af Herrens barn, på en som ville troget föra i ljuset det, som Gud skulle uppenbara. Men han vägrade återigen. Sedan gafs honom en tredje syn, och han blef nu tillsagd, att han var fri och att bördan biifvit lagd på den svagaste bland de svaga, en, som var villig att utföra Herrens befallning.
Detta uppväckte fruktan hos den unge mannen, och han beslöt att omtala hvad han sett, hvarför han utlyste ett möte. Folket församlades för att höra och se. Han omtalade noga sin erfarenhet, hur han hade nekat att omtala, hvad Herren visat honom, och hvad resultatet dåraf skulle blifva. "Nu," sade han, "skall jag omtala synen." Men ack! det var för sent. Han stod framför åhörarna lika stum som en staty och utbrast slutligen i största ångest:- "Jag kan icke komma ihåg ett ord af synen." Han vred sina händer i ångest och sade:. "Gud har uppfyllt sitt ord. Han har tagit synen från mig, jag är förlorad." Från denna 'stund förlorade han hoppet i Kristus och föll i förtviflan. Han bevistade aldrig mer något adventistmöte och hade intet personligt intresse i religionen. Han dog i denna sinnesstämning 1893.
Omkring tre månader efter hans misslyckade försök att återkalla synen hörde han från ett angränsande rum en annan berätta samma syn. Mötet hölls nämligen i ett boningshus, där han var. De sökte öfvertala honom att komma in till mötet, men han nekade att så göra. Han sade, att synen var så lika den, som han hade sett, som två personer kunna omtala samma sak. Sålunda blef det framställdt, hvad han såg, fastän han ej kunde komma ihåg det, när han försökte framhålla det. När han senare fick se den, som omtalade synen, sade han: "Detta är det redskap, på hvilket Herren lagt bördan."
Slutligen kom den tionde dagen i sjunde månaden, judisk tidräkning, men enligt vår den 22 okt. 1844. Många tusen funnos, hvilka då hade sett framåt till den dag, då deras förhoppning skulle förverkligas. De hade ej gjort några förberedelser för det jordiska längre än till den tiden. De satte en fullkomlig tillit till den förväntade händelsen och hade så ordnat sina affärer, som de skulle velat göra, om de väntat, att den dagen varit den sista af deras jordiska tillvaro. De hade varnat de ogudaktiga och uppmanat dem att fly den kommande vreden, och många af dem fruktade, att budskapet skulle befinnas vara sant. De hade samtalat och bedit tillsammans med sina släktingar och hade tagit af sked af dem, som ej öfverlämnat sig åt Gud. De hade, kort sagdt, tagit farväl af allt jordiskt med tanken på att inom kort stå ansikte mot ansikte med all världens domare. I ifrig förväntan församlade de sig i sina möteslokaler, väntande, att nästa ögonblick få höra "Öfverängelns röst och Guds basun" samt att få se himmelen upplysas af glansen från deras kommande Konung.
Timmarna gledo sakta framåt på tidens ur, och när solen sänkte sig bakom fjällen på den västra horisonten, slutade, enligt judisk räkning, den tiönde dagen i sjunde månaden. Nattens skuggor utbredde sitt dystra flor ännu en gång öfver världen; men med detta mörker inträngde äfven smärtans pilar i deras hjärtan, som väntat sin Mästare. Det var en sådan sorg, som endast kan jämföras med Jesu lärjungars, då de med beklämda hjärtan vemodsfullt återvände till sina hem natten efter det han, hvilken de under triumftåg och jubelrop hade väntat få åtfölja till Jerusalem som konung, nu blifvit korsfäst och begrafven.
NIONDE KAPITLET. Översikt
I Upp. 10: de kap. omtalas en liten öppen bok, om hvilken det säges: "Jag tog den lilla boken af ängelens hand och åt upp henne; och hon var i min mun söt som honung, och då jag hade ätit henne, sved det i min buk" Vers 10.
När budskapet i ofvannämnda kapitel- förkunnades, blefvo de, som trodde detsamma, så öfverväldigade af glädje, att man kan med rätta säga, att det var för dem sött såsom honung. De älskade det mer än nå'gonting annat och uppoffrade alltför dess utbredande. Såsom vi redan hafva sett, var själfva hufvudtanken i detta budskap, att ingen tid skulle vara mer. Denna tid haha vi äfven sett upphöra år 1844; den 22 okt. När den tiden kom, väntade adventisterna, att Jesus skulle uppenbaras i himmelens skyar för att taga sitt väntande folk hem. Det var detta som kändes så behagligt för dem, som älskade sin Mästare och längtade efter att få vara, där han är, skilda från alla lidanden och bedröfvelser i denna syndiga värld. Tanken på att inom några få veckor blifva förhärligade och odödliggjorda och få vara i Guds gyllene stad tillsammans med sin Konung, var i sanning inspirerande. En, hvilken genomgick och deltog i allt detta, uttrycker sig sålunda: "De, som verkligen älska Jesus, kunna förstå hvilka känslor de hade som väntade honom af hela sitt hjärta. Vi nalkades denna stund med det största allvar. De sant troende hvilade tryggt i förening med Gud; det var en försmak af den frid, de skola besitta i det kommande. De som erforo detta kunna aldrig förglömma dessa saliga stunder;" Den ställning, i hvilken de befunna sig på den elfte dagen i sjunde månaden, var i sanning pröfvande. De voro ännu kvar i denna mörka värld och en skottafla för hån och bespottelse från deras sida, hvilka de endast några timmar förut hade uppmanat att göra sig redo för att möta Herren i luften. Detta förhållande kan bäst illustreras med Mraias erfarenhet, när hon stod utanför grafven gråtande, och när änglarne nalkades henne och frågade: "Kvinna, hvarför gråter du? Hon sade tIll dem: De hafva tagit bort min Herre, och jag vet icke, hvar de hafva lagt honom." Joh. 20: 13.
De, som måste genomgå dessa pröfvande scener, sade därom: "Vi voro alldeles förvirrade och missräknade, men likväl öfvergåfvo vi icke tron. Vi hade gjort vår plikt. Vi handlade i öfverensstäm:melse med vår dyrbara tro; vi voro missräknade men icke försagda. Vi behöfde mycket tålamod, ty det var många, som hånade. Vi hälsades ofta med hånfulla antydningar om vår missräkning: 'Du har icke uppfarit ännu?' 'När väntar du att fara upp?' och dylika sarkastiska uttryck fingo vi höra från våra bekanta i världen och äfven af en del religionsbekännare som föregifvit hafva antagit Bibelns sanningar, men de hade ej lärt sig dessa stora och viktiga sanningar. Vi befunna oss ännu i förgängelsens land, syndens verkan sågs öfverallt omkring oss. Det var motbjudande att åter upptaga lifvets mångahanda bestyr, hvilka vi tänkte oss hafva nedlagt för alltid."
Världen omkring dem antog, såsom massorna tvifvelsutan gjorde efter Kristi korsfästelse, att hans efterföljare skulle lämna sin tro och förena sig med de andra uti att visa förakt för den ställning, som blifvit intagen. Till sin stora förvåning fingo de snart lära, att kärleken till Herrens uppenbarelse icke var så lätt utsläkt hos dessa, som, helt öfverlämnat sig åt Gud.
Dessa uppriktiga själars handlingssätt och känslor äro väl beskrifna af Jeremia, när han säger: "När jag fick dina ord, blefvo de min spis, ja, dina ord blefvo mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, Herre, härskarornas Gud. Jag har icke suttit i skämtares samkväm och förlustat mig; för din hands skull har jag suttit ensam, ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse. Hvarför skall jag då plågas så oaflåtligt, och hvarför är mitt sår så ohelbart? Det vill ju icke läkas. Ja, du blifver för mig som en försinande bäck, såsom ett vatten, på hvilket ingen kan lita." Jer. 15; 16-18.
Några korta anföringar från dem som voro med bland de missräknade men som likväl höllo fast vid hoppet skola gifva läsaren en ide om situationen. James White verkade framgångs fullt i evangelii tjänst i 1843 och 1844. Han säger:
"Missräkningen var mycket bitter. De troende hade låmnat allt för Kristus, i hvars åsyn de vandrade såsom aldrig förut. De tänkte, att de förkunnat den sista varningen för världen samt af skilde sig mer eller mindre från den otroehde och hånande mängden. Omgifna af Guds välsignelser, voro de mera hågade att umgås med deras förväntade Mästare och heliga änglar än med dem, från hvilka de föreställt sig vara skilda. Kristi kärlek fyllde deras själ och framstrålade från hvarje ansikte. Med obeskriflig längtan båda de: 'Kom, Herre Jesus, kom snart,' men han kom icke.
Men Herren öfvergaf icke sitt folk . . . . Sådana texter som Ebr. 10: 35-39 blefvo till särskild välsignelse och tröst för dem: "Kasten därför icke bort eder frimodighet, som har en stor lön. Ty tålamod behöfven I, på det att I mån göra Guds vilja och utfå löftet. Ty ännu en helt liten tid, så kommer den, som skall komma, och dröjer icke, men den rättfärdige skall lefva af tro, och om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ. Men vi höra icke till dem, som undandraga sig till förtappelse, utan till dem, som tro för att vinna sin sjä1." Följande punkter i dessa verser vara af särskildt intresse:
1. De, som tilltalas, stå i fara att kasta bort sin frimodighet, i det de hade handlat rätt.
2. De hade gjort Guds vilja och kommit till den ståndpunkt, hvar de behöfde tålamod.
3. Den rättfärdige vid denna tid skulle lefva af tro och icke tvifla på, att han gjort Guds vilja, utan hafva tillit till att han hade gjort den.
4. De, som icke kunde hålla ut i trons pröfning utan kasta bort sin frimodighet i det verk, hvari de utförde Guds vilja, samt undandraga sig, komme att gå till förtappelse." - "Life Sketches," sid. 107-109.
Omkring tio dagar efter de 2,300 dygnen upphört skre; redaktören för Midnight Cry i sin tidning för den 31 okt. 1844:
"Tagande alla omständigheter i förbindelse med denna rörelse i betraktande, både den hälsosamma verkan det hade på Guds barn och dess fienders hat och afund, måste vi likväl betrakta det som det verkliga midnattsanskriet. Och ehuru vi torde få några dagars pröfning, så är det likväl i öfverensstämmelse med liknelsen om de tio jungfrurna; ty när de alla hade stått upp och tillredt sina lampor, hade tiden inträdt, då de fåvitskas lampor skulle slockna. Detta kunde icke inträffa förrän efter den tionde dagen; ty intill den tiden skulle lamporna brinna. Ett litet dröjande är därför icke någon orsak till missräkning, men det visar, hur bokstafligt Guds ord går i uppfyllelse. Låtom oss därför fasthålla vår trosbekännelse utan att vackla, ty han är trofast, som har gifvit löftet."
Att icke adventisterna på den tiden hade någon insikt i helgedomsfrågan, kunna vi tydligt se af följande uttryck från Geo. Starrs penna: "Hvad är helgedomen, som skall renas? Jag har förr trott, att det är hela jorden. Jag tror ännu, att det är en del af jorden. Hvilken del detta är, skall jag nu söka visa." Sedan anför han löftena, gifna till Abraham, Isak och Jakob samt återgifver en del från Moses sång efter israeliterna gått genom Röda hafvet: "Dem för du in, du planterar dem på din arfvedels berg, på den plats, du gjort till din boning, Herre, i den helgedom, Herre, som dina händer beredt." 2 Mos. 15: 17.
Jämföra vi denna text med hvad psalmisten säger om dess uppfyllelse, så kunna vi se, att icke ens Palestina var helgedomen. David säger: "Han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg;soin hans högra hand förvärfvat." Ps. 78: 54. Häraf se vi att de kommo endast till Guds helgedom men icke in i den. Vi läsa vidare i samma psalm: "Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. Och hah byggde sin helgedom högt såsom himmelen, fast såsom jorden, hvars grund han lagt för evigt" Vers. 68,69.
På grund af en orätt uppfattning om helgedomen gör Storrs en annan fråga: "Hur skall helgedo:nen blifva renad?" hvilken besvaras med profeten Mlkas ord: "Ty se, Herren träder ut ur sin boning, han far ned och går fram öfver jordens höjder. Och bergen smälta under hans fötter, och dalar bryta fram - såsom vaxet gör för. elden, såsom vattnet, när det störtar utför branten.” Mika 1: 3, 4.
Enligt den vanliga åsikten, att jorden var helgedomen, kan man lätt se, hvarför det bestämdt antogs, att Herren skulle komma vid slutet af de 2,300 dygnen och rena jorden såsom beskrifvet hos Mika. Äfven adventisternas motståndare satte ej den tanken i fråga, att helgedomen åsyftade jorden och att denna helgedom skulle renas vid slutet af de 2,300 dygnen.
Adventisterna anses likväl såsom de enda, hvilka begått misstag; men vi känna alla till, hur Jesu efterföljare ropade Hosianna, Davids son, när Jesus red in i Jerusalem. De trodde, att han skulle intaga riket och blifva konung i Jerusalem, och därför voro de så glada. Hade de vetat, att Jesus om en veckas tid skulle ligga kall i Josefs nya graf, hade det troligen icke blifvit många glädjerop. Så äfven om adventisterna haft kännedom om, att en följd af år skulle förflyta från de 2,300 dygnens afslutande till Kristi andra ankomst, då hade nog icke många fröjderop uppstigit från deras mun 1844.
Omedelbart därefter gaf Herren mera ljus i helgedomsfrågan. Dagen efter den bestämda tiden under det att Hiram Edson från Port Gibson, N. Y, bad, kom Guds Ande så kraftigt öfver honom, att han nästan slogs till marken, och med detsamma kom intrycket: "Helgedomen, som skall renas, är i himmelen." Han omtalade denna tanke för O. R. L. Crasier, och de undersökte ämnet grundligt tillsammans. Först år 1846. skref Crasier en utförlig utläggning öfver helgedoms frågan från biblisk synpunkt, hvilken trycktes i tidningen Day Star. Af denna långa afhandling framgick det, att helgedomens rening afslutar Kristi öfversteprästliga tjänst. Detta började 1844 och slutar omedelbart innan han kommer i himmelens skyar som konungars Konung och herrars Herre.
Enligt den sista versen af Upp. 10, skulle de "åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar." Detta var dock ej det lättaste att göra under omständigheterna, ty fördomarna mot adventisterna utgjorde nästan oöfverstigliga hinder för att vinna intresse bland allmänheten. Att försöka undervisa utan att först erhålla klar och bestämd uppfattning angående orsaken till missräkningen skulle vara fruktlöst. Adventisterna behöfde en ny inspiration från himmelen, innan en rätt undervisning kunde gifvas, och hur kunde detta ske? Kunde det utföras med blott mänsklig vishet? Skulle de, som erfarit Guds Andes kraftiga verkningar under sista rörelsen, vara belåtna med endast mänsklig bevisföring? Ingenting mindre än ett verk lik den tredje ängelns budskap (Upp. 14: 9-12) kunde frigöra dem från deras bryderi, och sedan de kunde mottaga det, blef det steg för steg uppenbaradt för dem under kraftig bevisföring, att budskapet var af himmelskt, ursprung.
Pastor J. N. Andrews, som var med i adventrörelsen 1844, talar om missräkningen på följande sätt:
"De, som väntade Herren i 1843 och 1844, vora missräknade. Många anse detta vara orsak nog till att förkasta allt i förbindelse därmed. Vi förneka icke missräkningen, men vi kunna icke erkänna, att det ges orsak till att förneka Guds ledning i detta verk. Den judiska församlingen var missräknad, när Jesus uppträdde som den utlofvade Messias. Lärjungarna voro svårt missräknade, när den, som de hade väntat skulle förlossa Israel, blef af ogudaktiga händer fängslad och dödad. Och när de sedan efter hans uppståndelse väntade, att han skulle återupprätta riket åt Israel, kunde de ej blifva annat än missräknade; då de förstodo, att han skulle gå till sin Fader, och de blefvo lämnade för en längre tid i mödor och nöd. Men missräkning är ej något bevis för att Gud icke leder sitt folk. Dessa misstag skulle leda Guds folk att rätta sina fel, men det skulle ej förmå dem att kasta öfverbord sin förtröstan på Gud."
Det ser ut som Gud väljer svaga och oansedda redskap, genom hvilka han meddelar stora och dyrbara sanningar, hvilket medför ett särskildt kors, dådessa sanningar åtlydas. Detta är synnerligen fallet i de sista dagarna. Nar Petrus talar om den tid, då "alltings slut är nära," och "när domen skall börja på Guds hus," säger han: "Mina älskade, förundren eder icke öfver den glödhetta bland eder, som vederfares eder till pröfning, likasom hände eder något sällsamt, utan i den mån I deltagen i Kristi lidanden, så glädjens, på det att lock mån glädjas och fröjdas vid hans härlighets uppenbarelse. Om I blifven smädade 'för Kristi namns skull, saliga ären I, ty härlighetens och Guds Ande hvilar öfver eder." 1 Pet. 4: 12-14.
TIONDE KAPITLET. Översikt
"Om någon Gud har försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk genom hemsökelser, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora, fruktansvärda gärningar, hvilket allt Herren, eder Gud, har gjort med eder i Egypten, inför dina ögon. Du har själf fått se det, på det att du må veta, att Herren är Gud, och ingen annan än han." 5 Mos. 4: 34, 35.
På så sätt verkade Herren, när han uttog ett folk från en hednisk nation för att leda det till en plats, hvar han kunde framhålla sin lag till dem. Dessa under utfördes icke för att blott tillfredsställa deras nyfikenhet; utan för att de skulle veta, att den "som hade gjort stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda hafvet," och som talat till dem från Sinais vördnadsbjudande spets, var ingen annan än den lefvande och sanne Guden, alltings Skapare.
Om det någonsin funnits en tid sedan Frälsarens uppståndelse, då hans bedröfvade och missräknade efterföljare behöfde tröst och uppmuntran, var det, när några bedröfvade och förföljda Guds barn fasthöllo tron efter midnatts anskriet i 1844; och om Gud i sin nåd någonsin talat direkt till sorgbundna hjärtan, så tycks det skulle hafva varit vid en sådan tid och till detta folk.
Han, som icke begränsas i sin verksamhet och som gaf andliga gåfvor till församlingen, när han upp for i höjden, lofvade äfven att vara med sina efterföljare alla dagar intill världens ände.
Herren har alltid varit villig att uppenbara sin makt och sina gåfvor bland dem, som allvarligt sökt honom. Sade han icke, när han öfverlämnade det gudomliga uppdraget till sina lärjungar: "Men dem, som tro, skola dessa tecken åtfölja: I mitt namn skola de utdrifva onda andar, de skola tala med nya tungor; ormar skola de bära, och om de dricka något, som är dodande, skall det icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola blifva helbrägda." Mark. 16: 17, 18.
Den profetiska gåfvan uppenbarades under reformationen i det sextonde århundradet och därefter. D'Aubigne talar om Johan Huss' profetior. Charles Buch talar om George Wisharts profetior 1546. John Wesley omtalar Jonatan Pyras profetior och deras uppfyllelse. J. B. Finley i sin själfskrifna biografi omnämner en förunderlig syn och helande kraft, hvilken han själf förnam under sommaren 1842. The Christian Advocate omtalar en märkvärdig syn, som doktor Bond, tillhörande metodistkyrkan, hade under hans verksamhet och resultatet däraf. Dessa äro exempel på, att Gud icke förändrat sig, men visa, att han ännu talar till sitt folk genom profetians ande när det söker honom.
Skriften visar tydligt, att de andliga gåfvorna, och synnerligen den profetiska gåfvan, skola vara i den församling, som väntar sin Mästares ankomst. Den första texten, vi önska fästa uppmärksamheten vid är 1 Kor. 1: 4-8: "Jag tackar min Gud alltid för eder skull för den Guds nåd, som har blifvit eder gifven i Kristus Jesus, att I uti alla stycken hafven blifvit rika i honom, i allt ord och all kunskap, såsom vittnesbördet om Kristus har blifvit stadfäst hos eder, så att I icke stån efter i någon nådegåfva, medan I vänten vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken ock skall stadfästa eder intill änden, så att I blifven oförvitliga på vår Herre Jesu Kristi dag."
I Uppenbarelseboken läsa vi om de "öfriga"den sista evangeliska församlingen: "Draken vardt vred på kvinnan och gick bort att strida med de öfriga af hennes säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd." Frågan uppstår nu: Hvad är Jesu vittnesbörd, hvilket den sista församlingen skulle erhålla? Härpå finna vi svar uti ängelns vittnesbörd till Johannes på Patmos: "Och jag föll ned för hans fötter att tillbedja honom, och han sade till mig: Se till, att du icke gör det; jag är din medtjänare och dina bröders, som hafva Jesu vittnesbörd;' tillbed Gud; ty Jesu vittnesbörd är profetians ande." Upp. 19: 10.
Den definition, som ängeln här gifver, visar, att det är "profetians ande," uppenbarad i den församlingen, som väntar Kristus, och striden föres mot den sista församlingen, som har de andliga gåfvorna.
Efter att Paulus talat om Kristi andra ankomst i första brefvet till tessalonikerna, säger han: "Utsläcken icke anden; förakten icke profetior; pröfven allt och behållen det goda."
Det grekiska ordet, som här är öfversatt profetior, säger Greenfield i sin grekiska lexikon betyder att ha profetians gåfva. Härmed instämma äfven Parkhurst, Robinson samt Liddell och Scott i deras lexikon. Detta visar tydligt, att den församling, som väntar Kristus, skall hafva den profetiska gåfvan ibland sig. Förmaningen är att icke förakta denna gåfva utan att pröfva den och efter att hafva funnit det goda fasthålla därvid. Paulus säger vidare i 1 Kor. 12: 1: "Men om de andliga gåfvorna vill jag icke, mina bröder, att I skolen vara okunniga." Och om dessa gåfvor säger han i kap. 14: 1; 12: 31, att den profetiska är den förnämsta. Fastän denna gåfva är särskildt för de troende (1 Kor. 14: 22), så finna vi att den skall vara i församlingen till dess alla "hinna till enheten i tron." Ef. 4:13. Denna gåfva är icke inskränkt till män, utan äfven kvinnor ha profeterat. Så finna vi, att Filippus hade fyra ogifta döttrar, som profeterade (Apg. 21:9), och af det 2:dra kap. framgår, att äfven i de yttersta dagarna skola kvinnor erhålla Guds Ande i sådant mått, att de skola profetera (se vers. 17, 18).
Vi ha redan sett, hur Gud började verka genom profetians ande i förbindelse med första och andra ängelns budskap. Denna andliga gåfva har ännu mera utvecklats sedan slutet af de 2,300 dygnen. Herren valde själf sitt redskap för detta ändamål. Han uttog en, som ej blott öfverlämnat allt åt Herren men som var den svagaste bland de svaga. Inom två månader efter missräkningen började Ellen G. Harmon från Portland, Maine, som då var endast omkring sjutton år gammal, att få uppenbarelser från Herren.
Enär jag haft tillfälle att samtala med dem som bodde i Portland vid den tid, då hon hade sin första syn, och är äfven väl bekant med fru Haines, i hvars hus den första synen blir gifven, skall jag omtala de ledande dragen, o såsom de blefvo omtalade för mig af dessa personer.
Det var på morgonen under det de hade familjeandakt. Fem systrar i tron voro närvarande. Andra hade bedit, och Ellen Harmon bad i en hviskande ton, när Guds Ande kom öfver henne på ett förunderligt sätt och synbarligen påverkade alla, som vora närvarande. Hon visste ingenting om hvad som försiggick omkring henne - hon hade en syn.
På nästa möte omtalade hon för trossyskonen i Portland, hvad hon hade sett. Dessa hade fullt förtroende till, att det var från Herren. Det var omkring sextio i Portland vid denna tid, söm intygade. att synen var gifven af Gud. En sådan kraft var förenad med synen och dess förkunnande, att det visade sig att den var af gudomligt ursprung. Syster Harmon visade uttryck af, att hon var förenad med evige intressen, och de voro ständigt inför henne, hon tycktes vara fylld med ett outsägligt allvar samt fruktan, att en så ung och svag, som hon var, skulle blifva ett redskap, genom hvilket Herren skulle meddela ljus till sitt folk. Hon sade, att medan hon var i hänryckning, såg hon sig omringad af skinande änglar i himmelens härliga salar, hvar allt är. glädje och frid, och att det kändes tungt att uppvakna till detta dödliga lifvets otillfredsställande verkligheter för att möta alla lifvets pröfningar.
Följande är ett kort utdrag från hennes första syn, såsom hon omtalade den för troende i Portland:
"Då vi knäböjde i bön till Herren, kom Guds kraft öfver mig i ett rikare mått än någonsin förut. Jag tyckte mig vara omgifven af ett ljus och erfor en känsla, som om jag blifvit upplyftad högre och högre från jorden. Jag vände mig om för att se hvad drabbade Kristi väntande folk på jorden; men jag såg dem icke. Då hörde jag en röst, som sade: "'Se åter, men litet högre.' Jag upplyfte mina ögon och såg en smal stig, som bar uppåt från jorden. 'På denna stig vandrade de, som förväntade Guds Son, framåt mot den heliga staden. Bakom dem, vid stigens början, var ett klart ljus, hvilket en ängel sade mig var midnattsanskriet. Detta ljus upplyste stigen, så att vandrarna på den ej behöfde stappla. Jesus själf gick i spetsen för sitt folk för att ledsaga det framåt; och de voro i säkerhet; så länge de höllo sina ögon fästade på honom. Men några begynte förlora modet och sade, att staden, som de väntat uppnå, var ännu långt borta. Då uppmuntrade Jesus dem genom att upplyfta sin högra arm, från hvilken strålade ett klart ljus, som upplyste den väntande skaran, och de utropade: 'Halleluja!' Andra förkastade det ljus, som stod vid början af stigen, och sade, att det var icke Gud, som ledsagat dem så långt på vägen. Då försvann ljuset bakom dem, och de omgåfvos af stort mörker; de stapplade och förlorade Jesus ur sikte samt föllo från stigen och förenade sig med den syndiga världen.
Därefter hörde vi Guds röst, hvilken ljöd likt många vatten, kungöra för oss dagen och timmen, då Jesus skulle uppenbaras. De lefvande heliga, 144,000 i antal, igenkände och förstodo rösten, men de ogudaktiga trodde, att det var åskan eller en jordbäfning. Då Gud sålunda förkunnade tiden, utgöt han sin Ande öfver oss, och våra ansikten upplystes af Guds härlighet likasom Mases ansikte, då han nedkom från Sinai berg."
Innan vi utveckla något mer af denna spännande framställning af Guds Andes förunderliga verkningar, skola vi nämna några fakta i förbindelse med synerna. Den första gång, jag träffade fru E. G. White, var i oktober 1852. Jag såg henne då hafva en syn, och denna varade öfver en timme. Sedan dess har jag sett henne i hänryckning omkring femtio gånger. Jag har varit närvarande, under det att läkare undersökt henne i detta tillstånd, och jag anser det såsom en stor förmån att få omtala, hvad jag har sett och vet.
När hon blir hänryckt, utropar hon ordet: "Härligt!" hvilket hon upprepar två gånger, sista utropet är svagare men mera rörande. Det liknar rösten af en, som aflägsnar sig, och hvilken slutligen går ur hörhåll. Under fyra eller fem sekunder är hon liksom i en dvala eller som en, hvilken förlorat sin styrka; sedan tycks hon genast erhålla öfvernaturlig kraft; understundom står hon upp och går omkring i rummet. Ofta gestikulerar hon, pekande till höger eller vänster efter som hon vänder hufvudet. Alla dessa rörelser göras mycket ledigt och behagligt. Det är omöjligt för någon att förändra hållningen af hennes arm. Hon har alltid ögonen öppna men blinkar icke; hon höjer hufvudet och ser uppåt på ett behagligt sätt; det ser ut som om hon såge på något aflägset föremål. Hon andas icke, likväl slår pulsen regelbundet. Hennes ansiktsuttryck äro behagliga, och hon har samma ansiktsfärg som vanligt.
Hvad hennes andning och styrka beträffar, när ängeln vidrör henne, så är det fullkamligt i öfverensstämmelse med beskrifningen på Daniels tillstånd, då han hade syner. Han säger: "Så blef jag allena kvar, och när jag såg den stara synen, förgick all min kraft; färgen vek bart ifrån mitt ansikte, så att det blef dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar. . . . Huru skulle ackså min herres tjänare, en sådan sam jag, kunna tala med en sådan sam min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas. Då rörde han sam såg ut sam en människa åter vid mig och styrkte mig. Han sade: Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark. Då han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig." Dan. 10: 8, 17-19.
Vittneshörd af öganvittnen.
Det tarde vara på sin plats att återgifva hvad några öganvittnen harva att säga angående' syster Whites tillstånd, när han får sina uppenbarelser. D:r M. G. Kellogg säger om den första synen, hon hade i Michigan den 29 maj 1853 på ett möte, hållet i Tyrane, Livingstane Caunty, följande:
"Syster White var i hänryckning amkring tjugu till trettio minuter. Man förnam kraften af Guds närvaro, när han fick synen. Detta inträffade omkring klockan nio på sabbatsmorgonen, under det vi hade bön- och vittnesbördsmöte. Broder White, min fader och syster White hade bedit, och jag höll på att bedja. Vi kämpade allvarligt med Gud i bön om att han skulle välsigna mötet med sin närvaro och verksamheten i Michigan. När syster White utropade triumferande: 'Härligt! h-ä-r-l-i-g-t! h-ä-r-l-i-g-t!' såsom du hört henne säga, då hon får någon uppenbarelse. Broder White reste sig och upplyste församlingen om, att hans hustru hade en syn. Efter att hafva nämnt, hur hon erhöll uppenbarelser och att hon ej visade någon förändring, medan hon var i hänryckning, sade han, att hvem som önskade kunde komma fram och undersöka henne. D:r Drummond, som var läkare och äfven förstadags adventistpredikant, hvilken, innan han hade sett henne ha någon syn, på stod, att hennes syner blott vara af en mesmeristisk beskaffenhet och att han kunde gifva henne en syn, steg fram och efter undersökningen blef mycket blek och anmärkte: 'Hon andas icke!'
Jag är alldeles viss på, att hon icke andades den gången, under hänryckningen ej heller under någon annan af de många syner, hon hade, då jag var närvarande. När hon kom till sig igen efter att hafva haft synen, var det lika märkvärdigt som vid början. Första tecknet, vi hade, när hon kom till sig, var, att hon åter började andas. Hon tog först ett djupt, långt och fullt andedrag, visande, att lungorna varit fullkomligt tomma. Det var flera minuter mellan de första andedragen, efter två minuter tog hon ett tredje andedrag, efter hvilket andningen blef normal." - Tecknar, M. G. Kellogg, M. D., Battle Creek, Mich., den 28 dec. 1890.
Följande är ett intyg af en, som var närvarande, då en läkare undersökte syster White, medan hon hade en syn i Stowe, Vermont, under sommaren 1853. Han säger:
"En läkare var närvarande och använde alla sina kunskaper för att utröna orsaken till hennes syner. Ett tändt ljus hölls nära hennes ögon, som vara vidt öppna, men icke en enda muskel rörde sig. Sedan undersökte han pulsen och andningen, men hon andades icke. Han var öfverbevisad om, att hennes syn ej kunde förklaras på hvarken, naturligt eller vetenskapligt sätt." - Tecknadt, F. C. Castle.
Följande vittnesbörd hänvisar till en undersökning, som gjordes, medan syster White hade en syn på ett möte i James Whites hem, Monroe St., Rochester, N. Y., den 26 juni 1854:
"Jag var sjutton år. Jag kan nästan höra det gripande ordet 'H-ä-r-l-i-g-t!' ännu. Sedan sjönk hon sakta till golfvet och understöddes. af en, som stod till hennes tjänst. Då inträdde två läkare, en äldre och en yngre. Broder White var angelägen om, att de skulle noga undersöka syster White, hvilket de gjorde. En af doktorerna höll en spegel öfver hennes mun, medan hon talade, men upphörde snart därmed, sägande: 'Hon andas icke.' Sedan undersökte de noga hennes sida, när hon talade, för att få kännedom om, 'huruvida hon tog något djupt andedrag, men ingenting märktes. När de hade utfört detta, stod hon upp på sina fötter, ännu i hänryckning, och höll en Bibel i handen högt upp. Hon slog upp till den ena texten efter den andra och läste fullkomligt rätt utan att se på, hvad hon läste.
Hon blef visad de sju sista plågorna. Sedan såg hon de heligas frälsning och hennes triumf rop tycker jag mig ännu kunna höra. Härtill gifver jag villigt mitt vittnesbörd." - Pastor D. H. Lamson, Hillsdale, Mich.; den 8 feb. 1893.
Angående ett möte, som blef hållet i Clifton Springs, N. Y., den 26 juni 1854, säger Drusilla Lamson följande:
"Jag kommer väl ihåg, när undersökningen utfördes rörande hvad broder White ofta hade sagt, nämligen att syster White ej andades, när hon hade en syn, men jag kan icke erinra mig namnet på doktorn, som var närvarande Det må ha varit d:r Fleming, ty han inkallades understundom. för samrådan. Han är nu död. Så mycket kan jag säga, att undersökningen gjordes och att man icke; förnam något tecken till andning, hvilket visade sig genom spegeln, som användes." - Drusilla Lamson, Clifton Springs, N. Y., den 9 mars 1893.
"Jag var närvarande på ofvannämnda möte den 26 juni 1854 och bevittnade undersökningen. Jag instämmer med broder och syster Lamson i hvad de säga och önskar tillägga, att det var d:r Fleming och en annan yngre läkare, som gjorde undersökningen. Sedan syster White stått upp på sina fötter och läst texterna, såsom de omtalat, bad d:r Fleming om ett ljus, hvilket han höll så nära hennes läppar som möjligt utan att bränna henne, men ljuslågan visade, att hon icke andades. Då sade doktorn eftertryckligt:
'Det afgör saken för alltid, det finnes ingen andedräkt hos henne.'" - Undertecknadt af David Seeley, Fyette, Iowa, den 20 aug. 1897.
"Vi vora närvarande i feb. 1857, när syster E. G. White hade en syn i Woldrons Hall, Hillsdale. D:r Lord företog en undersökning och sade: 'Hennes hjärta klappar, men hon andas icke. Lifvet finnes, men lungorna äro overksamma; jag kan ej förklara detta.' " - Undertecknadt af A. F. Fowler, fru A. F. Fowler, Hillsdale, Mich., den 1 jan. 1891.
"Jag var närvarande, då syster White hade ofvannämnda syn i Woldrons Hall, Hillsdale. Förutom hvad redan blifvit nämndt, hörde jag doktorn säga, att syster Whites tillstånd under synen var något, som han ej kunde fatta. Han sade: 'Det är något öfvernaturligt i detta.'" - Undertecknadt af C. S. Glover, Battle Creek, Mich., den 19 jan. 1891.
"Härmed intygas, att vi voro närvarande i Woldrems Hall, Hillsdale, Mich., i februari 1857, när Ellen G. White hade en syn och undersöktes af d:r Lord, och vi hörde, hvad han offentligt sade angående saken, såsom ofvan är angifvet af broder och syster Fowler." - W. R. Carpenter, Eliza Carpenter, Noblesville, Ind., den 30 aug. 1891.
"Den 28 juni 1857 hade jag för första gången tillfälle att se syster Ellen G. White, då hon hade en syn. Jag trodde icke på uppenbarelser; men bland annat var det en omständighet, som öfverbevisade mig, att hennes syner voro från Gud. För att blifva viss, om hon andades eller ej, lade jag min hand på hennes bröstkorg länge nog att blifva förvissad om, att andningsorganerna voro i fullkomlig overksamhet såsom om hon varit död. Vidare lade jag handen öfver munnen och hindrade äfven andningen genom näsan, så att det var omöjligt för henne att andas, äfven om hon hade sökt att så göra. Jag fortfor på detta sätt omkring tio minuter, eller länge nog för en person att blifva kväfd i vanliga fall; men detta hade ingen inverkan på henne. Sedan jag sett denna underbara företeelse, har jag ej tviflat på synernas gudomliga ursprung." - D. T. Bourdeau, Battle Creek, Mich., den 4. feb. 1891.
Vid slutet af ett möte, i hvilket syster White hade talat till en stor församling, kom Guds Ande öfver henne, under det hon satt i sin stol, och hon hade en syn. En viss d:r Brown var närvarande, denne var en stor och stark man och var äfven ett spiritistmedium. Han hade sagt förut, att hennes syner voro af samma slag som spiritisternas, och om hon hade någon syn i hans närvaro, kunde han afsluta den på en minut. Hvem som önskade kunde infinna sig och genom undersökning utröna hennes tillstånd, under det hon hade synen. Doktorn kom fram, men innan han hade fullbordat sin undersökning, blef han dödsblek och darrade som ett löf för vinden. Broder White sade: "Vill doktorn förklara hennes tillstånd?" Han svarade: "Hon andas icke," hvarpå han skyndade mot dörren. De som vara vid dörren hade hört hans skryt och sade: "Gå tillbaka och gör, som ni sade; för henne ut ur synen." Högeligen uppskakad, grep han tag i dörrknappen, men han tilläts ej öppna, förrän de som stodo där fått tillfälle att fråga: "Hvad är det, doktor?" Han svarade: "Endast Gud vet; låt mig komma ut,” och han hastade ut.
Det var tydligt, att den ande, som gjorde honom till ett medium, kände sig ej trygg inför den kraft, som behärskade syster White, än de besatta på Kristi tid, hvilka frågade: "Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?" Matt. 8:29.
En liknande erfarenhet finna vi hos profeten Daniel. När han fick ert syn, blefvo kaldeerna, som voro med honom, så förskräckta, att de flydde (Dan. 10: 7).
Ellen G. Harmon omtalar sina syner.
Omkring en vecka efter Ellen Harrnon haft sin första syn fick hon en annan syn, i hvilken hon blef tillsagd att förkunna för andra, hvad hon hade sett. Hon var i ett stort bryderi, om hon kunde utföra, hvad Herren hade sagt. Hon var så svag till hälsan att hon ständigt led kroppsliga smärtor, och synbarligen kunde hon lefva blott en kort tid. Hon var endast sjutton år gammal, liten och svag, hon oroades af att vara i sällskap och var af naturen så blyg och tillbaka dragen, att hon hade svårt för att möta främlingar. Hon bad allvarligt under flera dagar, ofta till långt inpå natten, att detta ansvar måtte tagas från henne och läggas på någon annan, som bättre förmådde utföra det. Men ängelns röst ljöd beständigt: "Kungör för andra, hvad jag har uppenbarat för dig."
I detta brydsamma tillstånd bevistade Ellen G. Harrnon ett annat möte, som hölls i hennes eget hem. De församlade förenade. sig i bön för henne på detta möte, och hon förnyade sitt förbund med Gud och sade sig vara villig att tjäna till Guds ära. Under bönen skingrades det mörker, som förut omgifvit henne, och under det hon sedan berättade, kom ett eldklot emot henne, och när det föll på henne, togs hennes styrka bort, och hon tyckte sig vara med Jesus och hans änglar. Åter upprepades det: "Omtala för andra, det som jag har uppenbarat för dig." Hon sade sig hafva bedt allvarligt, att, om hon måste gå och forkunna, hvad Herren visat henne, hon då måtte bhfva bevarad från högmod. En ängel svarade henne, att bönen var hörd, oeh om hon skulle stå i fara för detta, skulle sjukdom hålla henne i ödmjukhet.
"Var blott trogen i att förkunna ditt budskap. Elif trofast intill änden, så skall 'du få äta frukten af lifvets träd och dricka lifvets vatten."
Ellen Harrnon hade blifvit visad, att hon skulle resa till Poland, Maine, och omtala synen. Dagen efter hon haft sin tredje syn kom hennes: svåger helt oförmodadt och föreslog, att han ville föra henne till Poland. Där höll hon ett möte och omtalade synen. Hazen Foss var i förtviflan och kunde ej förmås att komma in på mötet, men under det han lyssnade utan för dörren, hörde han henne berätta sin syn och sade: "Den syn, som hon har omtalat, är så nära lik den, som blef visad för mig, som två per,soner kunna beskrifva samma sak." Nästa morgon mötte han henne helt oförväntadt och sade till henne, att hon skulle vara trogen i sitt uppdrag och förkunna vittnesbördet, som Herren gifyit henne, så skulle icke Herren öfvergifva henne. Till andra sade han: "Det är redskapet, som Herren gifvit uppdraget." I sanning borde han veta detta, ty han hade sett i sin syn den person, som bördan skulle läggas på, när den blef tagen från honom.
Från denna tid reste hon från plats till plats i New England-staterna, förkunnande hvad hon blifvit visad. I vissa fall blef hon visad i syner, hvart hon skulle resa, äfven hvilka svårigheter hon skulle möta. Hennes budskap innehöll särskilda tillrättavisningar för dem som blefvo besmittade af läran om Kristi andliga ankomst, och uppmuntran för alla, att hålla fast vid de flydda erfarenheterna.
ELFTE KAPITLET. Översikt
"Men under det de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de, som voro redo, gingo in med honom till bröllopet, och dörren tillstängdes." Matt. 25: 10.
Här omtalas en stängd dörr, hvilken står i förbindelse med brudgummens ankomst, icke till jorden, men med den andra afdelningen af den himmelska helgedomen. Efter han ingått dit, stängdes en dörr. De adventister, som fingo ljus i helgedoms frågan och förstodo, hvad den tredje ängelns budskap innebar, sågo äfven, att en dörr i den jordiska helgedomen stängdes och en annan öppnades, nämligen dörren till det allra heligaste. Likasom en förändring i tjänsten ägde rum i den jordiska helgedomen på försoningsdagen, så flyttades äfven tjänsten i den himmelska helgedomen från den första till den andra afdelningen. Därför säges det till den församling, som representerar dem, hvilka proklamerade den första och andra ängelns budskap:
"Detta säger den helige, den sannskyldige, den som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen tillsluter, och som tillsluter och ingen upplåter: Jag känner dina gärningar. Se, jag har gifvit inför dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta, ty du har ringa makt, och du har hållit mitt ord och Icke förnekat mitt namn." Upp. 3: 7, 8.
Detta har ej afseepde på, att nådens dörr blef stängd, så att det ej fanns mera nåd för syndare, utan fast hellre att de dörrar, som, hitintills varit öppna, blefvo stängda, men Herren öppnar andra dörrar för detta budskap, som ingen människa kan stänga. Så länge Jesus är i helgedomen, 'finns det nåd för syndare, men när han gått ut därifrån, är hans verk som medlare och öfverstepräst fullbordadt.
Förstadags adventisterna hade dock en ide, att det ej var någon nåd för syndare efter den tionde dagen i sjunde månaden, judisk tid, men dessa hade ej ännu hört läran om den sanna sabbaten, ej heller visste de något om den tredje ängelns budskap.
Hvad sjundedags adventisterna beträffa, så ha de icke lärt, att nådens dörr blef stängd, hvilket följande utdrag tydligt visa:
"Mellan åren 1846 och 1850 kommo bro och sr. White till oss och voro mycket nitiska i att verka för barnen och dem, som icke hade förkastat sanningen. De verkade för de oomvända, och jag kan icke komma ihåg: att jag någonsin hörde syster White säga, att det icke var något hopp för affällingar eller sådana, som ej förkastat sanningen." - Bref från Ira Abbey i mars 1885, anfördt i Review & Herald för den 7 april 1885.
I detta sammanhang återgifva vi ett intyg, som är underskrifvet af icke mindre än tjuguen af dem som voro med i adventrörelsen år 1844, och hvilka alla hade omfattat den tredje ängelns budskap före 1851: De flesta af dem hafva tillhört sjundedags adventisterna nästan från början:
"Vi, undertecknade, känna väl till adventrörelsen i 1844 och hade äfven omfattat den tredje ängelns budskap så tidigt som 1850. Med glädje vilja vi teckna våra namn till följande intyg angående läran om den stängda dörren, såsom den hyllades af dem, hvilka förenade sig med den tredje ängelns budskap från dess början till sistnämnda årtal och så ned genom tiden.
Enligt Upp. 3: 7, 8 och andra skriftställen trodde de, att när de 2,300 dygnen i Dan. 8: 14 upphörde, afslutade Kristus sitt verk i första af delningen af den himmelska helgedomen och flyttade tjänsten till den andra afdelningen, hvar den undersökande domen då började. Här biet en dörr öppnad och en annan stängd.
De trodde, att sådana, som mottagit klart ljus angående den första ängelns budskap, men hvilka ej blott vände sig bort därifrån utan bittert motverkade detsamma, blefvo förkastade af Gud. Men de trodde icke att sådana, som icke haft ljus eller de, som ej kommit till mogen ålder före 1844, skulle blifva förkastade, om de allvarligt sökte Herren med uppriktiga hjärtan.
Oaktadt de med William Miller och den stora massan af adventister strax efter missräkningen trodde, att deras verksamhet för människornas omvändelse var slut och att Jesus skulle komma mycket snart; trodde de likväl icke, sedan de fått ljus i helgedomsfrågan, och, den tredje ängelns budskap förklarat missräkningen, att nådens tid var slut för andra än dem, som förkastat ljuset."
Här följer en lista af 21 namnunderskrifter, hvilka vi ej anse vara nödvändiga att upptaga rum med att återgifva.
Från en syn, som Ellen G. White hade den 24 mars 1849, harva några sökt draga den slutsatsen, att den framhöll, att det icke fanns någon nåd för syndare, men i en syn, som hon hade i Paris, Maine, 1845, lärde hon, att det var nåd för alla, som ej mot bättre vetande och med fri vilja förkastat sanningen. Följande år hade hon en syn, hvari hon blef visad, att Herren hade ett folk i de olika samfunden, som icke ännu förkastat sanningen. En tillrättavisning gafs dem, som ej vara i harmoni med budskapet med upplysning, att Guds änglar ännu skulle verka för sådana, men de som förkastade sanningen skulle blifva förkastade.
I april 1848 verkade broder White och hans hustru i Rocky Hill, Conn., för syndares omvändelse. Allt detta visar, att de ej trodde, att det icke fanns någon nåd för syndare, och det öfverensstämmer med synen, som gafs den 24 mars 1849.
Denna syn utgafs i tryck 1849. En predikant verkade i Connecticut för att vinna medlemmar; han föregaf sig äfven harva gåfvan att tala med tungor. Han sökte utöfva inflytelse öfver en liten grupp sabbatshållare i Rocky Hill. En af dessa kallade han ett "Herrens dyrbara helgon." Syster White fick en syn, då han var närvarande, hvari hans förledande verksamhet afslöjades och att hans "dyrbara helgon" hade beträdt en bana, som var i direkt strid mot det sjunde budet. Denna kvinna förnekade beskyllningen, och predikanten försvarade henne på bästa sätt samt sökte vinna sympati för "Herrens dyrbara helgon," som han kallade henne. Följande natt fick denna kvinna koleraanfall och trodde, att hon skulle dö. Hon eftersände syster White och bekände, att hvad hon hade sagt om henne var sant och att hon var skyldig. Denne falske arbetare förmådde därför icke förleda församlingen där, hans förledande verksamhet blef känd, och han upphörde med sitt försök därstädes.
Samma år bodde det en man i Oswego, N. Y. vid namn Hiram Patch. Han var ej helt omvänd men stod just i begrepp att blifva en kristen. Då började en väckelse i församlingarna på platsen. Denna väckelse härledde sig icke från pastorernas verksamhet därstädes utan genom en lekman, som var kassör för kommunen. Han tycktes vara mycket nitisk och föregaf, att han hade stor börda för syndares frälsning. Han vred sina händer, när han bad för de oomvända, som om han varit mycket bedröfvad öfver deras tillstånd.
Herr Patch och hans förlofvade bevistade dessa möten och voro villrådiga hvad de skulle göra. De vara närvarande vid ett tillfälle, då sr. White hade en syn, hvari hon hänvisades till Osea 5:6,7. Hon blef visad, att de, som ledde väckelsemötena, voro icke uppriktiga inför Gud, och att de ej hade någon verklig börda för syndare.
Sedan sade hon till herr Patch: "Jag blef tillsagd att omtala för eder att ofvannämnda text kommer att bokstafligen uppfyllas i detta fall. Vänta en månad till, och ni skall själf känna deras karaktär, som leda väckelsemötena och som bekänna sig för att vara ifriga för syndares frälsning."
Inom två veckor efter denna syn blef gifven, brast en blodåder på nämnde väckelsepredikant, och han blef så svag af blodförlust, att han nödgades intaga sängen. Kassörssysslan måste omhandtagas af andra. Detta ansvar föll på två af statens ämbetsmän, hvilka funno ett tusen dollar för litet i kassan. Dessa män kunde icke tro, att en så religiös entusiast kunde försnilla medel från den allmänna kassan, men likväl visste de ej något annat att göra för att få affärerna klara än att fråga honom, hur saken förhöll sig. Det blef beslutadt, att de två männen skulle gå till mannens hem. Den ene skulle gå förut och gömma sig i närheten af huset, under det den andre skulle gå genom frontdörren till huset, ty de fruktade, att en ansträngning skulle blifva gjord att gömma penningarna, ifall de funnos där. När han inträdde, såg han en kvinna skynda ut genom en annan dörr. Mannen, som hade gömt sig i ett skjul bakom huset, såg kvinnan skyndsamt gömma något i en snödrifva och gå tillbaka till huset.
Mannen, som gått in, steg fram till kassörens säng och efter han gjort några förfrågningar rörande hans hälsa, antydde han om deras bryderi på kontoret, menande att denne kunde möjligen gifva dem någon lösning på svårigheterna. Mycket uppbragt räckte mannen sin hand mot himmelen och tog Gud till vittne på, att han ej' visste något om penningarna. Just då insteg hans hustru och ville veta, hvad som var å färde och hvarför hennes man var så uppbragt. "De tro, att vi hafva deras penningar," svarade hennes man. Då upplyfte hon handen på samma sätt mot himmelen, tagande Gud till vittne, att de hvarken hade penningarna eller visste något därom. Då inträdde mannen, som gömt sig, och hvilken gått till snödrifvan och sett efter, hvad kvinnan hade gömt där. Han afbröt dem, sägande: "Madam, hvad är detta? Jag såg eder skynda från huset och nedgräfva detta i snödrifvan, och här ha vi penningsäcken med stämpeln $1,000."
Såsom man kunde vänta, blef det ömintet med väckelsen, och herr Patch med sin trolofvade ställde sig på sanningens sida samt förenade sig med sjunde dags adventisterna, som, de sedan tillhörde, så länge de lefde.
Man kan tydligt se, att denna syn blef gifven särskildt för de oomvändas nytta och ledde till syndares omvändelse, fastän den i första rummet uppenbarade skrymtarne.
Bland andra platser, hvilka broder och syster White besökte samma vinter, var staden Camden, N. Y.; den var belägen omkring fyra tio mil från Oswego, hvar de ännu bodde. Om detta möte säger fru White följande: "Innan vi reste dit, blef jag visad en liten grupp därstädes, som bekände sig tro sanningen, och bland dessa såg jag en kvinna, som före gaf sig vara mycket from, men hon var en skrymtare och förledde Guds folie" - "Life Sketches," sid. 265.
Medan jag verkade i staten New York i januari 1884, fick jag följande upplysning från herr Preston, som bodde i Camden, när ofvannämnda möte hölls:
"Medan de voro på denna plats, hade syster White en annan syn, då sagda kvinna var närvarande. Syster White sade till henne, att det icke var en verklig börda för syndare, hon hade, ty hon stod icke i ett rätt förhållande till Gud. 'Så,' sade herr Preston, hvad som kallas Camden-synen, hade särskildt afseende på denna kvinna och icke syndares ställning i allmänhet, och vid den tiden förstodo vi det så.'"
Sedan syster White berättat om synen, reste nämnda kvinna sig och sade: "Gud känner mitt hjärta, och om ni kunde se det, skulle ni få se, att det är rent." Mötet afshitades, men kort därefter blef kvinnan mycket sjuk och tänkte att hon skulle dö. Då sade hon: "Jag måste samtala med syster White; jag har något att bekänna för henne. Jag sade henne, att jag var en god och ren kvinna, men det är ej förhållandet. ”Jag är syndig. Den som jag bor tillsammans med är icke min man. Jag lämnade en god make och ett barn i England och rymde bort med denne man. Vi hafva aldrig varit gifta. Jag har föregifvit mig vara doktor och sålt medicin, som jag gick ed på inför rätten att den kostade $1.00 flaskan, fastän den ej kostade mig mer än tolf cent flaskan. Jag gick äfven ed på, att en ko, som vi sålde till en fattig man, kostade oss $30, när vi endast betalt $20 för densamma.
Dessa fakta visa tydligt, att syster White' aldrig lärde, att det ej mera var någon nåd för syndare, tvärt om verkade hon och hennes man nitiskt för syndares omvändelse och rönte mycket af Guds välsignelse.
TOLFTE KAPITLET. Översikt
Jag vill nu fästa uppmärksamheten vid några fakta rörande syster Whites tredje syn, som hon hade i sin faders hus och som har blifvit framställd i tionde kapitlet, såsom hennes föräldrar och syster berättade den för mig.
I det rum, hvar synen blef gifven, låg en stor familjebibel på byrån. Boken var aderton tum lång och elfva tum bred samt fyra tum tjock och vägde öfver åtta kilogram. Syster White stod upp under synen och tog denna tunga Bibel och höll den öppen i sin vänstra hand på rak arm och fortsatte mer än en half timme att med den högra handen slå upp till den ena texten efter den andra, hvilka hon läste, medan hennes ögon alltjämt voro riktade uppåt och i motsatt riktning från boken. Hennes syster Sarah och stundom någon annan betraktade hvarje text, som hon pekade på, och det kunde tydligen ses, att i hvarje fall läste hon det skriftställe, på hvilket hon höll fingret. Modern sade själf, att hennes dotter Ellen var så svag, att under vanliga omständigheter skulle hon varit ur stånd att lyfta den tunga Bibeln från byrån; men under synen höll hon den synbarligen lika lätt som ett litet testamente.
Detta var i sanning underbart! - en svag flicka, som endast vägde omkring 30 kilogram, hållande en så tung Bibel under en half timme i en ställning, som en stark man ej skulle kunnat hålla den i två minuter; än vidare, att slå upp till det ena skriftstället efter det andra, hvilka befunnos vara de, som hon läste, medan hennes ögon voro vända uppåt och i motsatt riktning från boken. Och under tiden använde hon sin röst utan att andas - allt detta kunde visserligen icke utföras med blott mänsklig kraft De som voro närvarande, betraktade detta såsom en uppenbarelse af Guds Ande. Det var lika mycket en uppenbarelse, som då Herren talade till Mose från den brinnande busken. Sådana bevis vora afgörande, att det var mer än mänsklig kraft, som stod i förbindelse med synerna.
Fru Frances Lunt från Oakland, Cal., gaf mig följande skrifvelse, daterad den 19 januari 1890:
"Tillsammans med min faders familj bevistade jag syster Harmons möten i Topsham, år 1845, och under dessa möten hade hon en syn. Detta var första gången, vi sågo henne i ett dylikt tillstånd. En af de gammalmodiga biblarna tillhörde broder Curtiss. Medan syster Harmon hade denna syn, tog hon nämn da Bibel från byrån, och hon utpekade bibeltexter allt eftersom hon bläddrade i den, och alltjämt såg hon uppåt och bort från boken. De texter, som hon läste, innehöllo antingen undervisning, uppmuntran eller bestraffning. Hon höll boken i en sådan ställning, att om någon annan hade sökt hålla den på samma sätt, skulle den genast. hafva glidit ur handen, men syster Harmon höll den på så sätt i flera minuter så stadigt, som om den hade varit fästad vid handen, under det hon gick från den ena till den andra sidan i rummet."
Ett annat vittnesbörd om samma syn är från fru M. C. Truesdail från Trenton, Mo., dateradt den 27 jan. 1891. Hon säger:
"Syster Harmon hade en syn, som varade två timmar. Detta var det mest förunderliga bevis på Guds kraft, jag någonsin bevittnat, och jag har sett henne i hänryckning mer än ett dussin gånger. Detta var alltid allvarliga tillfällen, och vi rannsakade våra hjärtan, men det sistnämnda öfverträffade dem alla. O, hvad vi bäfvade, när himmelens Majestät undervisade oss genom sitt svaga redskap. Hon läste för oss så uppmuntrande och passande stycken, som Hab. 2: 2, 3; Jak. 5: 7, 8; Ebr. 10: 35, 39; 1 Pet. 1: 7; Luk. 12: 32-37, och många andra. Hon höll den stora familjebibeln så högt, att jag nödgades stå på en stol för att se, hvar hon pekade, fastän hon ej var mer än två tum högre än jag."
Vid Miss Harmons andra besök i Boston, Mass., inträffade en mycket intressant händelse.
I Boston och däromkring voro en del fanatiska personer, hvilka hade fått för sig att det var synd att arbeta. Deras väsentliga budskap var: "Sälj en hvad I hafven, och gifven allmosa." De sade sig vara i jubelåret, att landet skulle hvila och att de fattiga skulle försörjas utan arbete. Sargent, Robins och några andra voro ledare. De förkastade synerna, så som varande från djäfvulen, emedan deras egna villfarelser uppenbarades. De voro mycket illasinnade mot alla, som icke antogo deras meningar.
Under det att Ellen Harmon och hennes syster voro på besök hos herr Nichols, kommo Sargent och Robbins från Boston. De hade kommit för att aflägga ett besök och för att stanna öfver natten. Herr Nichals uttryckte sin glädje öfver, att de hade kommit, ty Sarah och Ellen Harman vara där, och han önskade, att de skulle blifva bekanta med dem. Då ändrade de strax sin mening och kunde ej förmås stiga in. Herr Nichals frågade, am Ellen kunde få framhålla sitt budskap i Bastan, am de ville höra, och sedan kunde de fälla omdöme därom. "Ja," sade de, "kommen till Bastan nästa sabbat [menande söndagen]; vi skulle blifva tacksamma för tillfället att höra henne."
Herr Nichols berättade detta för mig, när jag var hos honom i Dorchester 1858. Han sade, att han gjort alla förberedelser för att nästa morgon skjutsa Ellen Harmon till nämnda möte i Baston. Under aftonbönen kvällen förut fick han en syn. Sedan sade hon: "Broder Nichols, jag far ej till Bostan i morgon; Herren har visat mig, att jag må fara till Randolph. Han har något för mig att uträtta där." Herr Nichols hade stor aktning för hvad han sade. Han hade lofvat att skjutsa henne till Boston följande dag, hvarför han frågade: "Hvad skall jag då göra för att ej bryta mitt löfte, sam jag gaf Sargent och Robbins?" "Låt det vara," sade Ellen Harmon, "Herren har bedt mig att besöka en annan plats." "Nåväl," sade Nichols, "det finnes icke något annat sätt för dig att komma dit än att vi skjutsa dig, men jag vet ej, hur jag skall förklara det hela för bröderna i Boston." Han omtalade äfven för mig, att syster Harmon hade sett deras skrymteri i sin syn, att det icke skulle bli något möte i Boston den dagen, såsam det var bestämdt, utan att Sargent och Robbins och andra motståndare skulle samlas med församlingen i Randolph, sam var tretton mil från Boston. "Vi måste möta motståndarna i Randolph på deras möte," sade hon, och där skulle hon få ett budskap för dem, hvilket skulle öfverbevisa de uppriktiga, antingen hennes syner voro från Gud eller icke. I stället för att fara, till Boston först och sedan därifrån till Randolph, hvilket hade blifvit omkring 22 mil, foro de direkt till Randolph, hvar de kommo i tid för mötet. Där funna de dem, som skulle möta i Boston. Då sade' Nichols: "Nu förstår jag det."
Sargent och Rabbins försök att undkomma syster Harmons vittnesbörd och det sätt, på hvilket de ginga tillväga, hade en stor inverkan på dem som voro närvarande. Angående själfva mötet skall jag återgifva, hvad Nichols berättat:
"Syster Ellen kom i hänryckning, sam varade ända till solnedgången. Han talade, så att det kunde tydligen förstås af alla, sam vara där. Sargent, Robbins och French voro mycket uppbragta att höra henne tala i synen, hvilket de förklarade vara af djäfvulen. De använde både sin inflytelse och sin kroppsliga styrka för att omintetgöra verkningarna af det framställda i synen. Stundom sjöngo de mycket högt, och sedan aflöste de hvarandra att tala och läsa högt från Bibeln för att icke Ellen skulle blifva hörd. Slutligen blefvo de så uttröttade och deras händer så darrande, att de ej kunde läsa från Bibeln. Under allt detta oväsen och denna villervalla kunde Ellens klara och gälla stämma blifva tydligt hörd af alla, som voro närvarande. Dessa män fortsatte med sitt motstånd, så länge de kunde tala och sjunga, oaktadt några af deras egna vänner tillrättavisade och båda dem tiga. Robbins sade: ’I nedbøjen eder för afgudar. I tillbedjen en guldkalf.’
Husets ägare ville ej erkänna att Ellens uppenbarelse var från djäfvulen , såsom Robbins påstod. Han ville hafvea tydliga bevis på något sätt. Han hade hört, at syner, som gåfvos genom satans makt, kunde förhindras genom at lägga en öppen Bibel på den som hade synen. Därför frågade han Sargent, som han ville pröfva detta, hvilket han dock nekade att göra. Då tog hammen själf en stor familjebibel och lade den oppe på Ellens bröst, och under det hon hade synen, låg hon mot väggen. Sedan Bibeln blifvit lagde på hennes bröst, stod hon upp på sina fötter och ställde sig midt på golfvet. Med Bibeln öppen i ena handen och lyftad så högt som hon kunde räcka, och mod blicken stadigt vändt upåt, forklarade hon på et vördnadsfullt sätt: ”Det inspirerede vittnesbördet från Gud.' Med Bibeln i sin uträckta hand och blicken riktad uppåt och icke på Bibeln, fortsatte hon sedan att vända om bladen med den andra handen och pegade på visa texter, hvilke hon läste med vördnad. Många af de närvarande sågo på bibelspråken för att se, om hon läste rätt, ty hon såg alltjämt uppåt. Somliga texter framhöllo domen öfver de ogudaktiga och bespottarna; andra åter innehollo förmaninger och undervisningar rörande vår närvarende ställning. Denna hänryckningar rörande vår närvarende ställning. Denna hänryckning var den längsta, hon någonsin haft. Den varade ofver sex timmar. Den nedtystade visserligen Sargent, Robbins och French, och de erkände, att de voro påverkade af hvad som försiggått.”
Fru Frances Lunt framhöll för mig den 19 jan. 1890 följande: ”Vid den ena siden af rummet var et bord, på hvilket lågo åtskilliga böcker af olika slag. Bland dessa voro några Biblar. Detta var i Stockbridge Howlands hjem i Topshamn, N. Y., den första sabbaten i april 1847. Här fick syster White en syn. Hon steg då upp, gick fram til bordet och tog en Bibel, som hon öppnade, och hållande den öfver sit hufvud, pekade hon på de texter, hon läste, stående framför den person för hvilken den var ämnad. Sedan lade hon boken på den personens bröst, för hvilken hon hade läst texten. På detta sätt häste hon för omkring sex personer, hvorefter hon satte sig i stolen, under det att hennes blickar alltjämt voro riktade uppåt.
TRETTONDE KAPITLET. Översikt
"Och efter dem följde en annan ängel, den tredje, som sade med hög röst: Om någon tillbeder vikldjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, skall ock han få dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk, och han skall varda plågad med eld och svafvel i heliga änglars och Lammets åsyn. Och röken af deras plåga uppstiger i evigheters evighet, och de hafva ingen ro hvarken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, och hvar och en, som tager dess namns märke. Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro." Upp. 14: 9-12.
Detta är den allvarligaste varning, som finnes i Bibeln. Det finnas inga historiska bevis, som antyda, att dessa budskap blifvit förkunnade under flydda tider. Det faktum, att vi bevisat den första och andra ängelns budskap tillhöra detta släkte, bevisar tydligt, att detta budskap ej tillhör någon förfluten tid.
J. N. Andrews framhöll följande angående nämnda budskap: "Öppnandet af det allra heligaste i himmelens tempel, hvarigenom Guds ark blef synlig, inträffar, när den sjunde ängeln basunar. Och alldenstund vår Öfversteprästs tjänstgöring flyttas till den andra afdelningen vid slutet af de 2,300 dygnen, så förstå vi, att templets öppnande utmärker denna tidsperiods afslutning, såsom framställdt i den första ängelns budskap. När vår Öfverstepräst ingår i det allra heligaste, fästes församlingens uppmärksamhet vid Guds bud, som äro i arken. Guds lag har alltsedan framstått tydligt från den himmelska helgedomen.
Det är ett oemotsägligt faktum, att långt tillbaka i tiden blef det fjärde budet förändradt från Herrens hvilodag till den hedniska söndags festen. Denna förändring gjordes direkt emot Bibelns bud, hvilket öfverallt framhåller den sjunde dagen såsom den enda sanna veckosabbaten. Denna förändring utfördes af den store hädaren, hvilken Daniel förutsäger skulle taga sig före att förändra tider och lag.' Detta är samma makt, som framhålles i Uppenoarelsebokens 13:de kap. Den betecknar detsamma som vilddjuret, hvilket hela jorden skulle tillbedja. Det är äfven ett högst intressant faktum, att detta bud, hvilket så länge varit nedtratppadt, nu blifver iakttaget af Guds folk. De akta det lika högt som de andra nio buden. Lofvad vare Gud, att han bereder en kvarlefva att strida mot draken för att sedan intåga genom pärleportarna till den heliga staden [Upp. 12: 17; 22: 14]. Det fjärde budets bekräftelse, i motsats till affallets sabbat och Guds lags predikan, är ett kraftigt vittnesbörd om, att vi uppnått tiden för de heligas tålamod och den tredjeängelns varningsbudskap." - "The Three Angels of Revelation 14: 6-12:" sid; 125, 126.
Det torde nu vara af intresse att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid början af den tredje ängelns budskap. Redan under midnatts anskriet 1844 blefadventisternas uppmärksamhet riktad på sabbatsfrågan genom en viss Rachel Preston, en sjundedagsbaptist. Hon kom i beröring med en del adventister i Washington, N. H. Hon omfattade budskapet om Kristi andra ankomst, och hela församlingen, som bestod af omkring fyratio medlemmar, antog det fjärde budets sabbat. Detta blef en orsak till en grundligare undersökning af ämnet. I tidningen Cry för den 5 sept. 1844 framhölls, att många hade börjat tänka allvarligt på att iakttaga den sjunde dagen såsom sabbatsdag.
Såsom ett samfund blef adventisternas uppmärksamhet fästad vid sabbats frågan förmedelst en uppsats från T. M. Preble och tryckt i Hope of Israel, Portland, Malne, den 28 feb. 1845. Efter att hafva visat, hur det stora affallet sökt att förändra sabbaten till söndagen, säger han: "Alltså se vi Dan. 7:25 gå i uppfyllelse, att det lilla hornet förändrade tider och lagar. Det visar sig därför för mig såsom att de, hvilka hålla den första dagen för sabbat, äro påfvens söndagshållare och Guds sabbatsbrytare."
Kort därefter framhöll J. P. Cook i en artikel, som utkom i tryck, att det ej var något bevis för att hålla söndagen såsom sabbat, tilläggande, att "vinden i lätt uttömmes ur deras segel, som möjligen ovetande segla under påfvens sabbatsflagga."
Härigenom blef äfven Joseph Bates' uppmärksamhet fästad vid sabbatsfrågan. Han antog denna sanning 1845. När han fick kännedom om en församling af sabbatshållare i Washington, N. H., reste han dit och studerade ämnet med dem samt mottog sanningen rörande sabbaten. På återresan till New Bedford, Mass., mötte han en framstående broder, som frågade: "Kapten Bates, hvad äm nyheterna?" Bates svarade: "Nyheterna äro, att den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat." "Nåväl," sade mannen, "jag skall gå hem och läsa min Bibel för att se hur det förhåller sig." Han gjorde sa, och nästa gang de möttes, hade nämnde broder börjat hålla sabbaten.
Broder Bates började strax förkunna denna sanning vidt och bredt, och han insag snart nödvändigheten af att utgifva en traktat öfver detta ämne för att uppna det bästa resultat. Han omtalade för mig, att medan han bad, beslutade han sig för att skrifva denna traktat och kände sig förvissad om att få tryckt, oaktadt han ej hade nagra medel. Han satte sig ned med bibelkonkordansen framför sig och började arbetet. En timme senare kom hans hustru in och sade: "Jag har ej nog mjöl för bakningen" samt nämnde några andra småsaker, som hon behöfde. "Hur mycketbehöfver du?" frågade kapten Bates. "Omkring fyra pund" (ungefär 1⅔ kg.), blef svaret. "Mycket vält svarade han. Sedan hon lämnat rummet, gick han till butiken och köpte mjölet samt de andra småsakerna, tog dem hem och satte sig ned att skrifva igen. Litet senare kom fru "Bates in och fick se sakerna på bordet samt utropade: "Hvarifrån kom detta mjöl?" "Hur sa," sade Bates, "är det icke' nog? Är icke detta så mycket, du behöfde?" "Jo," sade hon, "men hvarifrån har du fatt det?" "Jag köpte det," sade han, "är det-icke, hvad du ville ha för att fullborda bakningen?" "Jo," fortsatte fru Bates, "Men har du, kapten Bates, en man, som seglat i alla delar af världen, köpt fyra skålpund mjöl?"
När kapten Bates lämnade sin plats såsom sjökapten, sålde pan sin andel i fartyget för $11,000, men nu hade han användt allt för sakens befrämjande. Fru Bates hade hitintills ej haft kännedom om hans finansiella omständigheter, men han ansag det nu vara bäst att låta henne veta den verkliga situationen. Därför sade han: "För dessa småsaker utgafs den sista centen, jag hade." Under häftiga snyftningar frågade hon: "Hvad skola vi göra?" Kaptenen steg upp, och med en sjökaptens fulla värdighet sade han: "Jag skall skrifva en bok och sprida dessa sanningar om sabbaten bland folket." "Men hvadskola vi lefva utaf?" frågade fru Bates med tårfyllda ögon. "Herren skall öppna vägen," sade Bates leende. "Ja," sade hans hustru, "du säger alltid, att Herren skall bereda en utväg!" Utbristande i gråt lärtlllade hon rummet.
Efter han fortsatt med sittarbete en half timme, fick han det intrycket, att han hade ett bref på postkontoret. Han gick dit, och där var verkligen ett bref, adresseradt till honom. Afsändaren hade ej satt något frimärke på brefvet, hvilket på den tiden var fem cent. Här blef kapten Bates åter förödmjukad, i det han nödgades säga postmästare Drew, med hvilken han var väl bekant, att han ej kunde betala postpengarna, och tillade: "Vill du låta mig se, hvar ifrån brefvet är?" "Tag det med," sade postmästaren, "och betala någon annan gång." "Nej;" sade kaptenen, "jag tager' ej brefvet från postkontoret, förrän afgiften är betald." Medan han hade brefvet i handen, sade han: "Jag tror, att det är penningar i brefvet," och sade till postmästaren: "Vill du vara snäll och öppna det? Om det är penningar i det, så behåll postafgiften, hvarom icke; så läser jag det ej." Postmästaren gjorde så och fann det innehålla en tio-dollarsede1. Genom att läsa det, fann han, att brefvet var från en, som sade, att Herren så kraftigt påverkat hans sinne, att kapten, Bates behöfde penningar, att han skyndsamt sände dem, och det är troligt, att han i brådskan glomde att sätta på frimärket.
Han köpte några matvaror, som han sände hem, hvarefter han gick till ett tryckeri och beställde ett tusen exemplar af sin traktat, hvilken skulle tryckas, så snart han kunde få manuskriptet färdigt, och arbetet skulle betalas, så snart medel kunde anskaffas. Det var förstådt, att han ej skulle taga boken från tryckeriet, förrän tryckningen var betald. Allt eftersom arbetet fortskred, mottog han penningar med posten, stundom från sådana, som han aldrig hade träffat. Slutligen, när boken var färdig, fick broder Bateshelt oförmodadt mottaga ett bref från någon okänd person, och detta innehöll nog att betala för återstoden af arbetet. Detta ledde till, att bokens spridning ejblef förhindrad en enda dag.
Denna erfarenhet, som broder Bates 'hade vid tryckandet af sin bok om sabbats frågan, tycktes liksom ställa denna uppmaning till vårt folk : "Fortsätt med detta verk och förvänta, att Gud skall bereda vägen för dess utveckling.”
Följande utdrag från "Life Sketches" visar, hur profetians gåfva och sabbatsreform blefvo förenade: "Under det at: Ellen Harrnon var "på besök i New i Bedford, Mass." är 1846, blef hon kand med Joseph Bates. Han hade redan före detta omfattat adventisternas lära och var trogen i sin verksamhet för sakens, befrämjande. Han var eri allvarlig kristen samt artig och vänlig. Han. bemötte syster Harrnon lika ömt, som om hon varit hans eget barn. Första gången han hörde henne tala, visade han stort intresse, och efter hon slutat, stod han upp och sade: 'Jag är en tviflande Tomas. Jag har ingen tro på syner. Men om jag kunde tro, att det, som systern omtalat i afton, i sanning vore Guds röst till oss, skulle jag vara den lyckligaste, som finnes. Mitt hjärta är djupt rördt. Jag tror, att den som talade, är uppriktig, men jag kan icke förklara, hur hon kunde blifva visad de förunderliga ting, hon omtalat för oss.'"
J Bates ifrade för sabbatens iakttagande, men Ellen Harmon tyckte, att han lade alltför stor vikt vid det fjärde budet. Men Herren visade henne den himmelska helgedomen. Guds tempel i himmelen vardt upplåtet, och hon blef visad Guds ark, som öfver täcktes af nådastolen. Det stod en ängel vid hvarje ända af arken med sina vingar uträckta öfver nådastolen och med ansiktena vända mot densamma. Ängeln upplyste henne om, att detta visade, att hela himmelen såg med vördnad mot Guds lag, som blifvit skrifven med hans eget finger. Jesus öppnade locket på arken, och hon såg stentaflorna, på hvilka de tio buden vara skrifna. Hon blef förvånad att se det fjärde budet visades i midten med en ljus ram omkring det. Ängeln sade: "Detta är det enda, som förklarar Gud vara Skaparen af himmel och jord och allt hvad däruti är. När jordens grundvalar lades, blef äfven grunden för sabbaten lagd." Hon blef visad, att om den sanna sabbaten blifvit iakttagen, skulle det ej funnits någon fritänkare eller ateist. Sabbatens iakttagande skulle ha beskyddat världen mot afguderi.
Det fjärde budet har blifvit nedtrampadt, därför äro vi uppmanade att igenmura remnan i Guds lag och att framhålla den nedtrampade sabbaten. Syndens människa, som upphäft sig öfver Gud och tagit sig före att förändra tider och lagar, åstadkom sabbatens förändring från den sjunde till den första dagen i veckan. Härmed gjorde han en remna i Guds lag.
Strax före Guds stora dag kommer ett budskap att förkunnas, som uppmanar människorna att visa lydnad mot Guds lag, som antik rist har brutit ned. Människornas uppmärksamhet måste fästas vid remnan i lagen genom både lära och exempel. Hon blef äfven visad, att den tredje ängeln i Upp. 14, som förkunnade Guds bud och Jesu tro, har afseende på det folk, som mottager budskapet och höjer varningen I till världen att. den må akta på Guds bud såsom sin ögonsten, och såsom en följd häraf skulle många komma att antaga Herrens sabbat." - "Life Sketches," sid. 236-238.
Både Ellen Harmon och James White fingo sina tankar först riktade på sabbaten af Joseph Bates. Fastän Ellen Harrnon haft syner långt före den tiden, hade likväl ingenting särskildt blifvit visadt henne om sabbaten förran vid denna tid. Men nu hade tiden kommit för Herren att upplysa folket om sin lag, och så blefvo Guds bud och Jesu vittnesbörd sammanförda.
Det är intressant att gifva akt på, huru broder Bates antog vittnesbörden. Då han vid ett tillfälle sökte samtala med syster White om stjärnorna, lät hon honom förstå, att hon ej hade någon upplysning i astronomi ej heller var intresserad i ämnet utan började tala om den nya jorden och hvad som blifvit henne visadt angående densamma.
En afton fick syster White en syn, då broder Bates var närvarande. Under det hon hade synen, började hon beskrifva stjärnorna. "Jag ser fyra månar," sade hon. "Och," sade Bates, "hon betraktar Jupiter." Sedan efter att hafva gjort några rörelser, liksom om hon hade rest långsamt i rymden, började hon beskrifva vackra bälten och ringar och sade: "Jag ser sju månar." Bates sade: "Hon beskrifver Saturnus." Sedan beskref hon Uranus med dess sex månar; därefter framhöll hon en underbar beskrifning på en öppning i himmelen intill mera upplysta regioner. Joseph Bates erkände, att hennes beskrifning af himlakropparna och öppningen i himmelen var den bästa han någonsin hört. Från den aftonen var han fullt öfvertygad om, att hennes syner öfverträffade hennes kunskap; och allt rörde sig öfver hela hennes fattning. Han trodde nu, att de voro från Gud.
Angående ofvannämnda syn sade Truesdail, att efter syster White räknat högt Jupiters och Saturnus' månar samt gifvit en härlig beskrifning på den senares ringar, sade hon: "Invånarna därstädes äro ett högväxt och majestätiskt folk, så olika jordens inbyggare. Synden har aldrig inträdt där."
Kort efter detta möte skulle James White, hans hustru, Joseph Bates och Israel Damon färdas till en viss plats. De hade eh mycket svårkörd häst, men emedan White var van vid att köra, trodde han ej det skulle blifva någon fara. Broder White och hans hustru sutto i främsta sätet samt Bates och Damon i det bakre. Broder White kunde med möda köra den ostyriga hästen, under det att syster White samtalade med de andra om sanningens ord, och Guds kraft kom öfver dem i rikt mått, och hon fick en syn, under det hon satt i vagnen. När hon utropade sitt sedvanliga "härligt," stannade fålen genast och stod alldeles stilla och sänkte hufvudet. På samma gång reste sig syster White och steg ur vagnen, läggande den ena handen på hästens länd och steg på skacklarna ned på marken, alltjämt blickande uppåt. "Fålen slår ihjäl kvinnan," ropade Bates. Broder White svarade helt lugnt: "Herren har hand om fålen nu; jag önskar ej vara till något hinder." Fålen stod där så stilla som en gammal häst. Syster White steg upp på en grön gräsplan bredvid vägen. Hon gick fram och åter under några minuter, hvarefter - hon började beskrifva den nya jorden och dess skönhet. Broder White ville pröfva hästen och se, om han var tam eller ej. Först vidrörde han den med piskan, hvilket under vanliga förhållanden skulle ha varit nog att få den att visa sig ostyrig, men nu rörde den sig icke. Han slog till hårdare, men det tycktes ej hafva någon verkan. Hästen tycktes vara lika tam, som de lejon, på hvilka Herrens ängel tillstoppat munnen den natt, då Daniel blef kastad i lejongropen.
Sedan steg syster White upp i vagnen med sin hand på fålens länd. I samma ögonblick, som hon salte sig ned, fördes hon ur hänryckningen, och hästen började gå som vanligt utan hågan påmaning af kusken.
Om denna hänryckning endast var en följ d af sjukdom, så blir frågan: Hade hästen samma sjukdom?
FJORTONDE KAPITLET. Översikt
De, som intill denna tid antagit budskapet, vara fattiga. Vid ett tillfälle, när Joseph Bates skulle gå till fots från Massachusetss till New Hampshire, emedan han icke hade nog att betala järnvägsafgiften, fick han brer från en ung trossyster. Detta bref innehöll fem dollar. Därmed löste han biljett och reste på tåget. öIverallt hade han goda möten. Den syster, som sände honom dessa penningar, arbetade hos en familj för en dollar i veckan. Hon kände sig manad att taga ut sin lön i förskott och sända broder Bates fem dollar, emedan han behöfde dem.
Fru White säger angående de finansiella omständigheterna:
"Vi vara fattiga, och omständigheterna vara tryckande. Min man körde sten vid järnvägsbygge, och genom handteringen af stenen blefvo hans fingrar så skadade att blodet trängde ut. Vi hade bestämt oss för att icke vara beroende på någon, utan vi sökte möta våra egna qtgifter och äfven hjälpa andra. Men det lyckades icke alltid så väl. Min man arbetade mycket hårdt, men kunde icke få, hvad han förtjänat. Detta satte oss i svåra omständigheter.
Han lämnade arbetet vid järnvägen och begaf sig till skogen för att hugga kastved. Med ständig smärta i sidan arbetade han från tidigt på morgonen till sent på aftonen för att tjäna omkring femtio cent om dagen. På grund af smärta kunde han ej sofva om nätterna. Kort därefter fingo vi inbjudning från olika platser att komma och hålla möten, men omständigheterna vara sådana, att vi kunde icke komma.
Vi erhöllo brer från broder Chamberlain i Connecticut, hvari han nödgade oss att komma till en konferens i den staten. Vi bestämde oss för att resa, om vi kunde skaffa medel. Min man uppgjorde sin räkning med sin arbetsgifvare och hade tio dollar att fordra. För hiilften köpte vi några mycket behöfliga klädespersedlar. Sedan sökte jag att laga hans öfverrock. Det var svårt att se, hvad ärmarna vara gjorda af, så lappade vara de. Vi hade fem dollar kvar för resan till Dorchester, Mass Vi härbärgerades hos broder Nichols, och innan vi lämnade, gaf syster Nichols oss fem dollar, hvilket betäckte omkostnaderna för vår resa till Midletown, Conn. Vi vara främmande i staden och vågade ej hyra ert droska, ty vi hade ej mer än femtio cent kvar. Vi funna dock snart broder Chamberlain, som förde oss till sitt hem."
I augusti 1848 blefvo broder och syster White inbjudna att bevista en ,konferens af sabbatshållare i Volney, Oswego Cd., N. Y. Bröderna vara fattiga och kunde icke göra mycket för att underlätta utgifterna. Broder White hade $40, som han förtjänat genom att bärga hö. Detta användes delvis för kläder och det öfriga för resan fram och tillbaka. Omkring trettiöfem personer vara närvarande vid mötet, men man kunde knappt finna två, som hade lika åsikter i allt. Enhvar sökte försvara sin mening, och alla ansåga sin mening vara den rätta och öfverensstämmande med Bibeln. Alla vara mycket angelägna om att framhålla sina åsikter. De blefvo dock tillsagda, att broder och syster White icke hade kommit så långt för att höra dem utanför att undervisa dem om sanningen.
På grund af de villfarelser, som en del hade, och de många olika meningar, som vara rådande, hvilade en tung börda på syster White. Några fruktade, att hon skulle dö, men de ledande bröderna båda allvarligt för henne, och hon vederkvicktes. Hon erhöll en uppenbarelse, hvari hon blefvisad, att dessa, som vara af så olika åsikter och som alla trodde sina egna uppfattningar vara i öfverensstämmelse med Bibeln, blott hade egna uppfattningar om sanningens, ord samt att de måste öfvergifva sina villfarelser och förena sig i den tredje ängelns budskap. Mötet ledde till ett lyckligt resultat, ty sanningen segrade. De, som hade orätta uppfattningar, bekände sin villfarelse, och alla förenade sig i den närvarande sanningen, och Gud välsignade dem rikligen.
Medan syster White hade denna syn, stod hön upp och tog familjebibeln i sin vänstra hand. Hon höll den öppen högt upp, och utan att sei den, slog hon med högra handen upp den ena texten efte; den andra. Hon pekade på texten och läste densamma utan att se därpå. Jag och någon annan såg på alla de skriftställen, som hon läste, för att se, om hon pekade på dem hon läste. Detta gjorde hon med blicken vänd åt ett annat håll. Det var dessa texter, som ledde sabbatshållarna att förenas i sanningen. Dessa förkunnade sedan sanningens ord för andra. Det hela visar, att "Gud är icke oordningens, utan fridens Gud." 1 Kor. 14: 33.
Därefter hällas möten i Madison Ca., Port Gibson, Port Byron, och New Yorks, stad. Sedan var det ett allmänt möte i Connecticut. På en del af dessa platser blefvo sjuka botade enligt Jak. 5: 14, 15. Äfven sådana, som läkarna hade förklarat hopplöst sjuka, blefvo helade. Sådana erfarenheter hafva ej försports sedan 1845.
Omkring år 1848 fingo adventisterna genom att forska i Skrifterna se, att det fjärde budets sabbat var den lefvande Gudens tecken eller insegel och att tiden för beseglingsbudskapet i Upp. 7: 1-4 var inne. De började göra förberedelser att förkunna budskapet bland folket. Medan sjundedags adventisterna gjorde detta, sade förstadags adventisterna: . "I hafven försummat eder med edert beseglings budskap, ty tiden för det stora världskriget och Kristi andra ankomst är nära förestående."
Af historien är det väl kändt, att 1848 var ett år, som Europas monarker ej lätt kunna glömma. Uppror började i Frankrike, hvilket sträckte sig öfver hela Europa. Icke mindre än trettio troner stodo i fara för att störtas, och många trodde, att det sista stora kriget var förestående. Den intensiva spänningen blef dock så hastigt förändrad och de hotande farorna så skyndsamt skingrade, att ingen kan undgå att erkänna Guds ledning i det hela, och häraf kunde en bättre uppfattning erhållas af Upp. 7: 1-4, hvar vi underrättas om, att krigsvindarna fasthållas.
När den största oro visade sig bland nationerna, uppsändes böner af Guds folk till den Högste, och de båda Herren allvarligtatt erhålla ett klart ljus öfver beseglingsbudskapet. Under det att de vara intagna af detta, behagade Gud gifva syster White följande syn, och de ord, hon yttrade, anföra vi såsom hon uttalade dem:
"Hvar hade detta ljus sin upprinnelse? Det var svagt från början men tilltog i styrka öch makt. Vittnesbörden och de tio buden äro förenade till ett. Dessa sanningar kunna icke åtskiljas, Guds bud äro det, som är mest framstående. Gud såg med välbehag på, då hans lag framträdde i sin glans, och då de öde platserma började att uppbyggas. Detta ljus, som i början visade sig så svagt, bier starkare genom forskning i Guds ord. Det har undergått blott en kort pröfningstid. Men dH utgör inseglet. Det framträder allt mer och mer, det uppstår med solens uppgång från öster. Liksom solen först visar sig i sin svaghet vid sin uppgång men tilltager i styrka, så tågar detta ljus framåt. Hvilken kraft finnes icke i dessa sanningens ljusstrålar! De tilltaga i makt. Den högsta betydelse är förbunden därmed, ty det skall bestå för evigt, när det skrifna ordet icke mera är behöfligt. Det uppkom i öster, det var svagt till en början, men dess strålar vara helande. O, hur mäktig ä.r icke denna sanning! Den utgör det högsta, sedan Guds folk inträdt i löftets land, och den skall tilltaga, intill dess de frälsta äro iklädda odödlighet. Den uppsteg med solen uppgång, och den fortsätter sin färd med solens strålar, men den upphör aldrig att skina."
Änglarne tillbakahålla de fyra vindarna. Det är Gud, som styr världsmakterna och hindrar dem att börja krig. Änglarne hålla ännu krigsvindarna tillbaka, ty Guds heliga äro ej ännu alla beseglade. När Mikael träder upp, skall en stor nöd komma öfver hela världen. Krigsvindarna hota att utbryta. De hållas i tyglar, emedan de heliga ej äro beseglade.
Efter syster White haft denna syn, sade hon till sin man: "Jag har ett budskap för dig, du måste trycka en liten tidning och sända ut bland folket. Utgif den i litet fot'matatt bö'rja med, och sedan folket fåttkänriedom om dess innehåll, skola de insända medel för dess tryckning, och den skall ha framgång från början. Jag blef visad,' att från detta lilla ljus skulle ett stort ljus utgå öfver hela jorden."
Detta blef framhållet 1848 angående början och utvecklingen af sanningen rörande sabbaten. Om situationen vid den tiden hade betraktats från mänsklig synpunkt, skulle den mänsldigaomdömesförmågan hafva. sagt: "Denna förutsägelse kan aldrig - uppfyllas." En viss man sade till en af våra arbetare en kort tid därefter: "Det kommer att taga eder 144,000 år att: utföra, hvad I ämnen företaga. Hvad!" sade de, "tre predikanter - James White och hans hustru samt Joseph Bates - alla utan medel och med mindre än ett hundra medlemmar, hvilka alla sakna medel, gå ut med några få hundra exemplar af en åttiosidig broschyr öfver sabbats frågan, för att gifva ett budskap till hela världen. Orimliga föreställningar!” Oaktadt dessa påstodo, att det var "omöjligt," bevisade tron på budskapet och vittnesbördet, att det skulle röna framgång: "I Israels Guds namn skall det blifva gjordt! och i förlitande på hans kraft måste det blifva gjordt!"
Från den stund vittnesbördet blef gifvet rörande trycketiverksamheten, blefvo många böner uppsända till nådens tron om att Herren måtte bereda en utväg, så att en "liten tidning" kunde utgifvas. Det största behofvet var medel till att trycka det första numret. I juni 1849 hade White tillfälle att slå 40 acre gräs med lie, för hvilket han erpöll 75 cent pr acre. Härigenom förtjänade han så mycket, att han kunde utgifva första numret. Det torde vara. passande att låta läsaren se en profsida af detta nummer. Lägg märke till, att' broder White säger i slutet af första spalten: ”The way has not been opened for me to commence the work until now" (Vägen har ej varit öppen för mig att börja arbetet förrän nu). Det framgår äfven, att det var genom själfförsakelse, "vägen öppnades."
Syster White omtalar, hur förlagsverksamheten började:
"Min man började utgifva en liten tidning i Middletown, åtta engelska mil från Rocky Hill, Conn. Denna väg gick han ofta, fastän han var halt. När han förde med sig det första numret från tryckeriet, föllo vi på knä omkring det, och med ödmjuka hjärtan och under många tårar bådo vi Herren, att låta sin välsignelsehvila öfver sin tjänares ringa försök. Sedan sände han tidningen till alla, som han trodde ville läsa den, hvarefter han bar den till postkontoret. Hvarje nummer togs från Middletown till Rocky Hill, och innan vi sände, dem ut, brukade vi under tårar bedja om Guds välsignelse öfver dessa tysta budbärare. Snart inflöto medel för tidningens utgifvande och glada nyheter om att många antagit sanningen." - "Life Sketches," sid. 260.
Hela årgången af The Present Truth (Den närvarande sanningen), som tidningen kanades, utgjordes af elfva nummer med åtta tvås paltiga sidor. I n:r 6 sade broder White: ”Medan vi tryckte de första fyra numren, inkommo mer än nog penningar att betala för tidningarna. Detta har blifvit användt för att betala våra utgifter för möten, som vi bevistat." Genom denna tidning och broder Bates' arbeteantogo åtskilliga budskapet år 1849 i Vermont, Michigan, och andra stater.
Om vi jämföra situationen i 1849 med verksamheten år 1912 kunna vi sedan döma för oss själfva, om ej Guds utsagor gingo i fullbordan, när han genom sin tjänarinna framhöll, att beseglingsverket skulle tilltaga i styrka.
År 1849 utgafs en broschyr på 80 sidor; en liten åttasidig tidning och tre predikanter verkade endast i ett språk. Nu däremot utgifva sjundedags adventisterna tryckalster, på 70 språk. De utgifva omkring 1,100 traktater, 290 broschyrer, 334 inbundna böcker och 126 tidningar. De hafva omkring 1,700 predikanter och öfver 1,240 bibelarbetare samt 1,286 bok- och tidningskolportörer. Medlemsantalet är omkring 100,000.
FEMTONDE KAPITLET. Översikt
Den 24 mars 1849 hölls ett allmänt möte i Topsham, Maine. På sabbaten hade syster White en mycket betydelsefull syn. Ett år förut började besynnerliga yttringar visa sig i Hydesville, N. Y., hvilka benämndes "besynnerliga ljud," som efteråt blifvit kallade "andeknackningar." Dessa företeelser togo sin början -hos familjen Fox, hvilken sedan flyttade till Rochester, N. Y., hvar offentliga demonstrationer förehades. Oaktadt majoriteten betraktade detta blott såsom humbug, hade de skarpsinnigaste blott ringa föreställning om, att allt detta skulle blifva af en stor betydelse.
I ofvannämnda syn blef sy.ster White visad, att de "hemlighetsfulla knackningarna" i Rochester och på andra platser voro från satan och att dessa skulle blifva mer och mer vanliga. Det visades äfven, att denna verksamhet med tiden skulle antaga en religiös prägel för att så mycket lättare kunna bedraga, om möjligt, Guds folk, samt leda dem att tro detta vara den Helige Andes verk.
Ingen hade den föreställningen vid denna tid, att spiritismen skulle utbreda sig öfver hela jorden med organiserade församlingar och ordinerade pastorer.
Att detlna profetia gått i Uppfyllelse är uppenbart, när vi besinna, att spiritisterna hafva 10,000,000 anhängare i Förenta Staterna.
Det har redan blifvit påpekadt, att tidningen började utgifvas från Oswego, N. Y. I "Life Sketches," sid. 265, säger syster White: "Min man hade en maning att utgifva tryckalster, hvarför han skref, publiserade och predikade."
År 1850 flyttade broder White till Paris, Maine, hvar den första ångången af Second Advent Review and Sabbath Herald utgafs med två nummer i månaden. Den första årgången bestod af endast tretton nummer med åtta tvåspajtiga sidor. Det första numret utkom i november 1850, och det sista var dateradt för den 9 juni 1851.
Vid denna tid började J. N. Andrews, som bodde i Paris, Maine, sin offentliga verksamhet som predikant och skrifställare öfver religiösa ämnen. I maj 1851 skref han en afhandling om de tre budskapen, hviIken upptog fem sidor af tidningen. I denna artikel tillämpade han det tvåhornade vilddjuret i Upp. 13 på Förenta Staterna samt intog den ståndpunkten från profetian, att söndagens påtvingande såsom sabbat skulle utgöra den punkt, hvarpå kyrkan och staten, skulle förenas i den amerikanska nationen.
Det var äfven vid denna tid, som Hiram Edson från New York och Cyrenius Smith från Jackson, Mich., sålde sina gårdar, värda $3,500 stycket, och arrenderade hemman för sin egen del för att de skulle få medel för olika missions företag i förbindelse med budskapet. I 1851 flyttades tidningen till Saratoga Springs, N. Y., hvar den andra, årgången utgafs. Det första numret var dateradt den 5 augusti samma år. Fjorton nummer utgjorde hela årgången, det sista var dateradt den 23 mars 1852. Tidningens namn blef nu åndradt till Advent Review and Sabbath Herald, samma namn, som detta organ ännu bär. Sidorna förstorades, hvilket visar, att hvarje förändring var,för det bästa och som i och för sig själft var en antydan om, att den tredje ängelns budskap var framgångs fullt.
Den 6 maj 1852 utgafs det första numret af tredje årgången från Rochester, N. Y., och detta trycktes på adventisternas egen tryckpress, som endast varen gammalmodig handpress. Denna användes sedermera af Review and Herald tryckeriet som profpress, tills tryckeriet lades i aska i Battle Creek; Mich., den 30 december 1902. Den tredje årgången bestod af tolf nummer, af hvilka två tusen exemplar utsändes gratis till dem som ville läsa.
I augusti 1852 började man utgifva en utigdomstidning, kallad Youth' s Instructor. Den utgafs en gång i månaden men har sedan blifvit ändrad till en veckotidning, som är fyra gånger så stor.
År 1853 började Uriah Smith verka i förbindelse med Review and Herald, innehafvandeansvarsfulla platser under ett halft århundrade. ,Samma år började adventisterna sälja, litteratur. Följande år bld det annonseradt att priset på Review and Herald var $1.00 pr år, och under ett tältmöte samma år såldes tryckalster till ett värde af $50, Detta togs som bevis på, att våra böcker kunde afyttras.
Det var under denna tid, som J. P. Kellogg, Tyrone, och Henry Lyon, Plymouth, Mich., sålde sina gårdar, hvilka vora värda omkring $3.500 stycket, endast för att kunna hjalpa verksamheten' framåt. Den förstnämnde uppförde sedan ett kvastfaktori för att skaffa medd för sitt uppehälle, och den senere flyttade till Battle Creek, Mich., hvar han arbetade som timmerman för att underhålla sin familj.
I 1855 kunde inan köpa alla broschyrer och traktater och en sångbok, som utgifvits af .sjundedags adventisterna, samt få en årgång af Review och Instructor för endast $3.00.
Den 28 och 29 april 1855 bevistade broder och syster White ett; konferens sammanträde i Battle Creek. Under detta möte inbjödo bröderna därstädes broder White att flytta. Review and Heralds kontor från Rochester till Battle Creek Fyra bröder lofvade gifva $300 uvar till företaget, och en byggnad uppfördes på hörnet af West Maia och Washington gatorna. Det första numret af Review, som trycktes i adventisternas eget tryckeri, var daferadt den 4 december 1855. Priset på tidningen hade nu blifvit bestämdt till $1.00 för 26 nummer, som utgjorde en årgång, men dönationer voro välkomna, så att tidningen kunde sändas fritt; till de fattiga.
Redaktören på den tiden hade ej mer än, hälften så stor lön som han kunde ha fått annorstädes. Arbetarna på kontoret använde hälften af sin aflöning för sanningens befrämjande.
I 1857 installerades en ny tryckpress, som, kostade omkring $2;500 Den blef betald samma år. Dessutom fanns det ett bokförlag värdtomkring $1,426. På hösten samma år rapporterades, att under de två föregående, åren hade böcker blifvit sålda till ett sammanlagdt värde af $1,287.91. Detta var den första rapport af sitt slag.
THE SEVENTH-DAY ADVENTIST PUBLISHING ASSOCIATION stiftades den 3 maj 1861. Samma år började Review utgifvas af nämnda förening. Den ägde en kontors byggnad 44 fot bred och 72 fot lång. Vid denna tid börjades äfven utgifvandet af litteratur på andra språk, tre broschyrer på danska och två på franska. Föreningens värde uppgick 1863 till $20,000.
Tryckeriverksamhetens framgång berodde på James Whites ledning och försakelser, men han fordrade likväl ingen ersättning därför, utan han öfverlämnade det hela åt församlingen. När det sedan blef bestämdt, att han skulle hafva sex dollar i veckan för sitt arbete, mottog han ej mer än fyra dollar.
År 1874 började utgifvas en tidning på Stilla hafskusten, som kallades Signs of the Times (Tidens Tecken). Denna tidning utkom först två gånger i månaden men förändrades senare till en veckotidning.
Den 1 april 1875 stiftades den så kallade PACIFIC SEVENTH-DAY ADVENTIST PUBLISHING ASSOCIATION i Oakland, Californien, med ett kapital af $28,000. En byggnad uppfördes samma år, i hvilken man utgaf tidningar och böcker ända till 1904, när tryckeriet flyttades till Mountain View, Calif.
Mellan åren 1875 och 1878 påbörjades tryckeriverksamhet i Basel, Schweiz, och Kristiania, Norge.
På hösten 1875 rapporterades det i Review and Herald, att böcker blifvit sålda från detta kontor under de sju åren, som slutade 1875, till ett värde af $85,644.54, eller nära sex gånger så mycket som under de sju föregående åren. Från alla fyra tryckerierna - Battle Creek, Mich., Oakland, Calif., Basel, Schweiz, och Kristiania, Norge - såldes böcker under de tre åren 1875-1878 för ett värde af $98,163.73.
Intill år 1879 hade -Youth's Instructor utkommit endast en gång i månaden, men nämnda år blef den förändrad till en veckotidning.
Kolportörsverksamheten bland adventisterna började 1881, men enär man ej rapporterade något därom förrän 1884, kunna vi ej återgifva några rapporter före denna tid. Sedan sjundedags adventisterna började med sin kolportörsverksamhet, och intill närvarande tid (1912), ha de sålt litteratur för omkring sjutton millioner dollar. Deras tryckalster utkomma nu på omkring sextio olika språk, utgifna från omkring trettio förlagshus i olika delar af världen.
Denna gren, såväl som andra grenar af verksamheten, var obetydlig till en början men har utvecklat sig med en förunderlig snabbhet. Detta visar, att Herren själf stått vid styret, och han skall se till, att evangelii båt, lastad med sanning och tro, skall glida stadigt framåt på tidens hed, till dess vi få ankra vid sällhetens väna strand.
SEXTONDE KAPITLET. Översikt
"Han har ock satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare för de heligas fullkomnande, till ämbetets verk, till Kristi kropps uppbyggelse, till dess vi alla hinna' till enheten i tron och i Guds Sons kunskap, till en fttllkommen man, till Kristi fullhets åldersmått." Ef. 4: 11-13.
Herren har gifvit oss sju bestämda regler i sitt ord, efter hvilka vi kunna igenkänna sådana uppenbarerelser, som äro från Gud, och de, hvilka äro, från satan:
1. Under det att profeten Esaia talar om de sista dagarna, säger han: "Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan. Så vill jag förbida Herren, då han nu döljer sitt ansikte för Jakobs hus; jag vill vänta efter honom Och när man säger till eder: Frågen andebesvärjare och signare,dem som hviska och mumla, så svaren: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de lefvande?" Es. 8: 16-20.
I detta skriftställe gifves en regel, efter hvilken alla uppenbarelser böra pröfvas - "Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, är det, emedan det icke är något ljus i dem" (eng. öfvers.). Allt, hvad Herren säger, är i öfverensstämmelse med hans ord och lag.
Tillämpa vi denna regel i förbindelse med Ellen G. Whites vittnesbörd, så kan jag säga, att under de 52 åren, som jag noga studerat desamma, har jag ej kunnat finna något, som är stridande mot Guds ord, allt är i fullkomlig harmoni med Bibelns sanningar. Det förhållande, i hvilket vittnesbörden stå till budskapet, är mest uttryckligt framhållet af syster White.
Hon säger:
"Det har behagat Gud att gifva eder lärdom på lärdom och bud på bud. Men endast få af eder veta, hvad vittnesbörden verkligen innehålla; I ären icke förtrogna med Skriften. Vittnesbörden hade icke varit behöfliga, om I haden genomforskat Bibeln under önskan att uppnå en biblisk ståndpunkt i tron och den kristliga fullkomligheten. - Men, emedan I försummat att rätt lära känna de inspirerade skrifterna, har han sökt att nå eder genom enkla, direkta vittnesbörd och genom att fästa eder uppmärksamhet på uttrycken i den heliga skrift, hvilken I icke hafven sökt efterfölja. Herren har enträget uppmanat eder att ställa, edert lif i öfverensstämmelse med sina rena och upphöjda läror.
Herren har för afsikt att varna, straffa och råda eder genom de gifna vittnesbörden samt att intrycka på edra sinnen vikten at hans ords sanningar. De skrifna vittnesbörden skola icke gifva oss nytt ljus, utan de skola mera lefvande inprägla de inspirationens sanningar, som redan äro uppenbarade. Människans plikter mot Gud och nästan äro tydligt framhållna i Guds ord, men endast få af eder äro detta ljus lydiga. Genom vittnesbörden årö inga ytterligare sanningar uppenbarade, däremot har Gud genom dem förenklat de stora, redan gifna sanningarna, och på sitt eget sätt har han framhållit dem för att väcka sinnena och intrycka dem på alla, så att de må vara utan ursäkt.
Vittnesbörden äro icke gifna för att förringa Guds ord utan för att upphöja detsamma och för att draga uppmärksamheten till det, så att sanningens sköna enkelhet må blifva inpräglad hos alla . . . Om det folk, som bekänner sig vara Guds dyrbara skatt, ville lyda hans bud, såsom de framställas i hans ord, skulle inga särskilda vittnesbörd gifvas för att påminna dem om deras plikt och framställa deras synder och den stora fara, i hvilken de befinna sig, därför att de icke lyssna till Guds ord." - "Vittnesbörd för för samlingen," sid. 18-21.
2. Vi hafva allaredan sett, att sanna profeter tala alltid i harmoni med Guds lag och hans ords vittnesbörd. Aposteln Johannes gifver en annan regel, som beskrifver en sann profets lära. Han säger, i det han varnar förfalska profeter, som skulle komma:
"Mina älskade, tron icke hvar och en ande, utan pröfven andarne, om de äro af Gud; ty många falska profeter hafva utgått i världen. Daraf skolen I känna Guds Ande: Hvar och en ande, som bekänner, att Jesus Kristus har kommit i köttet, han är af Gud; och hvar och en ande, som icke bekänner, att Jesus har kommit i köttet, hah är icke af Gud, och detta är antikrists ande, om hvilken I hafven hört, att han skulle komma, och som redan nu är i världen." 1 Joh.4:1-3.
Lägg noga märke till att denna text säger icke, att hvar och en, som bekänner, att Jesus Kristus ” kom i köttet," utan ”har kommit i köttet;" det vill säga, att han kommer genom sin Ande och genom tron bor i våra hjärtan. Detta är förvisso evangelii grundsanning, "Kristus i eder, härlighetens hopp."
Det praktiska temat i alla syster Whites skrifter är nödvändigheten af Kristus som en inneboende Frälsare, om vi skola göra framsteg på den himmelska vägen. Hennes skrifter framhålla behofvet af Kristus både först och sist. Som exempel härpå vilja vi hänvisa till hennes bok "Vägen till Kristus," af hvilken öfver ett hundra tusen exemplar blifvit sålda på engelska förutom tusentals exemplar i aderton andra språk. En presbyteriansk pastor, som läste boken beställde öfver tre hundra exemplar för sina medlemmar och vänner. Han sade: "Denna bok var skrifven af en, som är väl känd med Jesus Kristus."
3. Johannes gifver en regel för att upptäcka falska profeter: "Dessa äro af världen; fördenskull tala de af världen, och världen hör dem." 1 Joh. 4: 5. De falska profeterna förorda det köttsliga hjärtat i stället för att upphöja själfförsakelsens och korsets väg. Falska profeter profetera icke hvad sant är; de upphöja icke "Israels Helige." Es. 30: 10, 11. Hvem helst som studerar något af syster Whites skrifter kan se, att de äro i harmoni med själfförsakelsens och korsets väg, och ej för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.
4. En fjärde regel framhålles af Jakob: "Tagen, mina bröder, till föredöme i lidande och tålamod profeterna, som hafva talat i Herrens namn." Jak. 5: 10.
Om man lägger märke till profeternas erfarenheter, kan man se karaktären af både sanna och falska profeter. "Så säger Herren Sebaot: Hören icke på profeternas ord, som de profetera för eder! De bedraga eder, sitt eget - hjärtas syner predika de, men icke efter Herrens mun."
Det finnes ingenting i Ellen Whites skrifter, som leder till lättsinne, utan det leder till andlig uppbyggelse, såsom någon har uttryckt sig: "Jag har erhållit mycken andlig hjälp oräkneliga gånger från vittnesbörden. Jag har aldrig läst dem utan att jag känt mig tillrättavisad för min svaga tro till Gud och försummelse i att söka Herren och för saknad af det rätta allvaret för själars frälsning." Detta visar, att frukterna af syster Whites vittnesbörd äro mycket olika de falska profeters lära, som Jeremia omtalar.
5. I 5 Mos. 18: 21, 22 förekommer ett vittnesbörd från Mose angående sanna och falska profeter. Han säger: "Huru skola vi känna igen det som icke är taladt af Herren? så ma, du veta: när profeten talar i Herrens namn och det som han talat icke sker och icke inträffar, så är detta något, som Herren icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat det; du skall då icke frukta för honom."
Detsamma säges äfven i foljande skriftställen: "Ho är den som böd, och det skedde, utan att Herren har befallt det?" Om profeten Samuel läsa vi: "Allt det hari talar, det inträffar." 1 Säm. 9 :6. "Därför, om nu en profet profeterar om lycka, så kan man först då, när den profetens ord går i fullbordan, veta att han är en profet, som Herren i sanning har sändt." Jer.28:9.
Det är nu omkring sextioett år sedan författaren först såg fru Ellen G. White hafva en profetisk syn. Under denna tid har hon framhållit många profetiska fö.rutsäge1ser, af hvilka en stor del redan gått i uppfyllelse, och andra hålla på att gå i fullbordan, under: det att några ännu tillhöra framtiden. De syner,. som haft afseeride på det flydda eller närvarande, hafva, så långt jag vet, varit sanningsenliga och gått i uppfyllelse. Några af dessa hafva redan blifvit framhållna. Andra skola vi påpeka i följande kapitel.
6. En del påstå, att en sann profet måste kunna utföra underverk, men om underverk skulle vara ett bevis på en sann profet, då blefve den falske profeten, som omtalas i Upp. 19: 20; 13: 14 också en sann profet, ty det heter om honom, att han gjorde underverk. "Och det förvillar dem, som bo på jorden, för de teckens skull, hvilka det har fått makt att göra i vilddjurets asyn;" Då blefve ju satan själf en sann profet, ty det heter om honom, att djäftars andar göra tecken.
Det är sant, att några af de sanna profeterna, som äro framställda i Bibeln, gjorde underverk, såsom Elia, Elisa och Paulus. Men hvem har funnit något i Bibeln - om att några underverk utfördes af Esaia, Jeremia, Daniel, Osea, Joel, Amos o. s. v.? Likväl voro dessa sanna profeter.
Om Johannes döparen säger Herren själf: "Eller hvad gingen I ut till att se: Månne en profet? Ja, säger jag eder, och mer än en profet. Denne är det, om hvilken det är skrifvet: Se, jag sänder min ängel före ditt ansikte, som skall bereda din väg framför dig. Ty jag säger eder: Bland dem, som äro födda af kvinnor, är ingen större profet än Johannes döparen, men den mindre i Guds rike är större än han." Luk. 7: 26-28. Här se vi klart, att Johannes var en profet, likväl står det om honom, att "Johannes gjorde väl intet tecken, men allt det Johannes har sagt om denne är sant." Joh. 10: 41.
7. "Vakten eder för de falske profeterna, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulfvar. Af deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vinclrufvor af törnen eller fikon af tistlar? Så bär hvart och ett godt träd god frukt, men. det dåliga trädet bär ond frukt Ett godt träd kan icke bära ond frukt, icke heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Hvart och ett träd, som icke här god frukt, afhugges och kastas i elden. Alltså skolen I känna dem af deras frukt." Matt. 7: 15-20. Dessa Herrens ord framhålla det faktum, att profetians gåfva skulle vara i församlingen under den evangeliska tidsåldern, ty om det ej vore några sanna profeter, så vore det ej tillbörligt att varna för falska profeter. Kristus framhöll i bestämda ordalag, att alla, som bekände sig vara hans efterföljare, skulle igen kännas af de frukter, de. visade i lifvet.
Vi fråga nu: Hvilka välsignelser kunna vi förvänta af Guds Andes gåfvor? Härpå svarar Paulus: "Därför säger han: Han har upp farit i höjden, han har tagit fångar till fånga och gifvit människorna gåfvor. . . . Han har ock satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare för de heligas fullkomnande, till ämbetets verk, till Kristi kropps uppbyggelse, till dess vi alla hinna till enheten i tron och i Guds Sons kunskap, till en fullkommen man, till Kristi fullhets åldersmått." Ef. 4: 8-13.
Tillämpa denna regel på den profetiska gåfvan, som stått i förbindelse med den tredje ängelns budskap från dess början, och hvad är resultatet? – Vi finna, att den undervisning, som blifvit gifven af syster White, har varit för att uppmuntra till enhet och harmoni och att vara ett med Kristus, hvilket äfven är en borgen för en sann gemenskap med hvarandra.
Under mer än sextio år har profetians gåfva genom syster White blifvit pröfvad af dessa sju regler, och i hvarje fall hafva de mött specifikationerna för den sanna profetian.
SJUTTONDE KAPITLET. Översikt
I Review and Herald för den 3 juni 1902 läsa vi följande. "De som nu förena sig med verksamheten känna jämförelsevis litet till den själfförsakelse och själfuppoffring, som voro förbundna med detta budskap vid dess början. Den föregående tidens erfarenheter skulle ofta påpekas, ty det bör verkas i samma ödmjuka och själfuppoffrande anda, som utmärkte de sanna arbetarna i det flydda.
När Joseph Bates skulle utgifva sin broschyr, "The Opening Heavens," hade han inga medel därtill, men då var det en trossyster i Massachusetts, som hade förfärdigat en matta, hvilken hon ämnat använda för sin egen del; denna sålde hon och gaf penningarna till Bates, för hvilket han utgaf boken. När han senare skulle skrifva en bok om beseglingsverket, var det en kvinna, som sålde ett hus och gaf halfva beloppet för detta ändamål.
Åren 1848 till 1851 bevistade Uriah Smith Phillips Academy i Exeter, N. H., hvar det undervisades i en kurs, som inbefattade första året af kollegiekursen. Denna kurs fullbordade han. I 1851 arbetade han för att tjäna nog penningar att kunna bevista kollegiet, men emedan hans principal misslyckades i sina affärer, förlorade han sin förtjänst, och han måste afstå från sin förhoppning att bevista kollegiet.
Medan Uriah var på ofvannämnda akademi, bevistade hans syster ett seminarium för kvinnor i Charlestown, Mass. Hon hade nästan fullbordat sin kurs, och emedan hon snart skulle lämna skolan, hade hon och hennes broder tillfälle att undervisa vid en akademi i Mt. Vernon; N. H. Denna plats erbjöds dem för tre år mot en lön af $1,000 om året samt kost och rum fritt. Vid samma tid antog deras moder den härvarande sanningen, och hon kände ett stort ansvar för sina barn samt bad allvarligt för deras omvändelse. På ett möte, som hölls af Joseph Bates, antog Annie Smith sanningen, hvilket helt förändrade hennesplaner. Hon reste tillbaka till seminariet, hvar hon hämtade sina saker och reste hem. Hon kände sig manad att hjälpa broder. White på kontoret, hvarför hon 1851 blef förbunden med verksamheten vid Review and Herald.
I det första numret af Review and Herald, som trycktes i Rochester den 6 maj 1852, säger broder White följande: "Bröderna hafva skaffat medel för tidningen långt öfver var förväntan. Och fastän det kostade mycket att flytta från Saratoga Springs till Rochester och att börja tryckningen härstädes, äro vi likväl skuldfria."
Under sommaren 1852, när tryckeriverksamheten hade kommit i gång i Rochester, företogo James White och hans hustru en missionstur, som varade tre månader. Innan de återvände, började J. N. Andrews hålla en serie möten. Som en följd dåraf antogo åtta förstadags adventister den närvarande sanningen, af hvilka författaren var en.
På en sabbat i oktober samma år framburo vi broder Oswald Stowell i bön till Gud, emedan han hade varit mycket sjuk, och doktorerna hade förklarat honom vara obotlig. Vi följde aposteln Jakobs förmaning samt båda och smorde honom med olja i Herrens namn. Han blef ögonblickligen återställd, och om ett par dagar upptog han åter sitt vanliga arbete.
Samma kraft, som helade broder Stowell, kom i ännu större grad öfver syster White, och när James White såg det, sade han: "Ellen har en syn; hon andas icke i detta tillstånd. Otp någon af eder önskar förvissa sig om detta faktum, har han frihet till att undersöka henne." Hon var i detta tillstånd omkring en timme och tjugu minuter, då hon uttalade ord och understundom hela satser, likväl kunde man icke efter den noggrannaste undersökning finna någon andedräkt hos henne.
Efter synen aftade hon sitt vittnesbörd am hvad hon hade sett. Bland annat omtalade han, hvad han sett med afseende på en man, som, medan han var barta från hemmet, hade mycket att säga om Guds lag och sabbaten, men på samma gång bröt han själf ett af de tio buden. Hon sade, att hon aldrig sett mannen, likväl trodde han, att hon skulle få se honom någan gång, emedan hans sak hade blifvit uppenbarad för henne. Ingen af oss hade likval någon tanke på, att det var någon, som vi kände till.
Omkring sex veckor senare återvände en af våra medlemmar, som varit i Michigan på en affärstur. Då syster White såg en viss man, sade hon till en af systrarna: "Det är mannen, som jag såg i synen." När synen blef framställd för denne brader, under det hans hustru och andra voro närvarande, sade syster White till honom, liksom Natan sade till David: "Du är den mannen." Då gjorde han alldeles som Paulus sade samliga skulle göra, när de af den profetiska gåfvan blefvo tillrättavisade för deras synder: "Om däremat alla profetera, och någan otrogen eller olärd kommer in, varder han ogillad af alla och bedömd af alla. Det, som är doldt i hans hjärta, varder uppenbart, och så skall han falla på sitt ansikte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud verkligen är i eder." 1 Kor. 14: 24, 25. Efter att harva lyssnat till hvad hon hade att säga om hans orätta handlingar, föll denne bra der på sina knän inför sin hustru och under tårar sade till henne och till de få, sam voro närvarande: "Herren är i sanning med eder," och så framhöll han hela sin vandel, medan han var i Michigan, hur han hade öfverträdt det sjunde budet, såsam det hade blifvit uppenbaradt samtidigt därmed, fastän öfver fem hundra engelska mil därifrån.
Det var under det den tredje årgången af Review utgafs, sam Uriah Smith antog den närvarande sanningen. Den första gången han lyssnade till den tredje ängelns budskap var på en konferens, som hölls i Washington, N. H., 1852. Han förenade sig med verksamheten på kontoret af Review and Herald den 3 maj 1853, hvar både han och hans syster Annie arbetade för kost och kläder i stället för att undervisa vid akademien för $1,000 am året och fri kost. År 1866 blef han afskild till evangelii förkunnande, hvar efter han verkade mycket vid lägermöten och konferenser i olika stater såväl som i Battle Creek församling, hvilken han tillhörde. Efter Battle Creek College grundades, undervisade han i Bibeln därstädes. Från 1853-1903 stod han nästan oafbrutet i förbindelse med Review and Herald, och största delen af tiden var han hufvudredaktör för nämnda tidning. Han har äfven författat flera volymer af goda verk. Ett af dessa är den förträffliga utläggningen öfver "Daniels profetia och Uppenbarelsen," hvilken han nästan uteslutande skref från kl. 9-12 e. m., efter han slutat sitt dagsarbete på kontoret.
Han förde ett nyttigt lif men hvilar nu från sitt arbete. Han afsomnade i tron på sin Mästare den 6 mars 1903. Men om honom kan det med rätta sägas: "Hans gärningar följa honom efter," och "han talar, fastän han är död."
ADERTONDE KAPITLET. Översikt
I maj 1853 besökte James White och hans hustru Michigan. Detta var första gången de besökte trakterna väster om Buffalo, N. Y. De besökte Tyrone den sista sabbaten i maj, och medan de vara där, framställdes för syster White i en syn de olika grupper af sabbatshållare, som funnas i staten, och varningar blefvo gifna angående några som skulle sätta sig emot deras verksamhet. Den 2 juni nedtecknade hon något, af hvad hon hade sett, af hvilket jag fick en afskrift.
Bland annat, som visades henne, var en kvinna, hvilken sökte intränga sig bland Guds folk. Hon sade, att kvinnan bekände sig vara mycket helig. Syster White hade icke träffat henne förut och visste ej mera om henne än hvad som visats. henne i denna syn. Hon framställde ej blott kvinnans uppförande utan äfven hvad hon skulle säga, när hon blef tillrättavisad: "Herren - känner - mitt - hjärta." Hon sade, att denna kvinna umgicks med en ung man, "under det hennes egen man, som var gammal, var hemma och arbetade för att underhålla dem i deras onda uppsåt." Syster White sade, att Herren hade visat henne, att oaktadt denna kvinnas höga pretensioner, öfverträdde hon och den unge mannen det sjunde budet" Med en skrifven redogörelse af detta i min ficka väntade jag med intresse att se, hur det skulle utvecklas.
Vi hade möten i Jackson, Battle Creek, Bedford och Hastings, hvarefter vi kommo till Vergennes, Kent Co. Här var den plats, hvar nämnda kvinna bodde. Förberedelser hade blifvit gjorda att hafva mötena i ett uthus tre mil därifrån, och kviiman, som .syster White sett i sin syn, bodde två mil ännu längre bort.
Den 12 juni församlades vi till vårt möte. Medan broder White predikade, komma två män in och satte sig på främsta sätet. Den ene var en äldre man men den andre ung. I deras sällskap var en högväxt, smärt kvinna, som satte sig längst bort vid dörren. Sedan broder White slutat sin predikan, talade syster White särskildt om hur försiktiga predikanterna skulle vara för att icke på något sätt vanära, det ansvarsfulla kall, som blifvit dem ombetrodt, talande för sin text orden: "Renen eder, som bären Herrens kärl." Hon sade, att det icke var enligt Guds plan att föra någon annan kvinna med sig på fältet än sin hustru. Slutligen sade hon direkt: "Den kvinna, som satte sig där borta vid dörren för en stund sedan, påstår, att Gud har kallat henne att predika. Hon reser tillsammans med denne unge man, som satte sig här, under det att denne gamle man, som är hennes man - må Gud förbarma sig öfver honom! - arbetar hemma för att skaffa medel, som de bruka i sitt ogudaktiga verk. Hon bekänner sig för att vara mycket helig, men oaktadt alla sina pretensioner af helgelse, har Gud visat mig, att hon och denne unge man äro skyldiga till öfverträdelseaf det sjunde budet."
Alla, som vore närvarande, visste, att syster White aldrig sett dessa människor förut. Då hon så öppet visade deras karaktär, hade detta stor inflytelse på dem, som voro närvarande, och det styrkte deras tillit till sanningen samt stadfäste deras tro på de uppenbarelser, som meddelades syster White.
När syster White aflade sitt vittnesbörd, såga de närvarande sig omkring, undrande, hvad kvinnan skulle säga. Hon nekade icke till det hela, som det förväntades, men hon stod upp och sakta uttalade orden: "Herren - känner - mitt - hjärta," och satte sig ned igen utan att säga ett ord mer. Hon sade just hvad vittnesbördet hade sagt, att hon skulle säga och på samma sätt som förut var antydt.
Visserligen kände Gud de brottsligas hjärtan, och de visste äfven, att de voro skyldiga; ty sedan sade den unge mannen till herr Gardner, som bodde på platsen och som noga frågade honom om saken: "Hvad fru White sade om oss är alltför sant; och kvinnan sade till fru Wilson senare, att hon ej vågade neka till ett ord af hvad syster White hade sagt af fruktan för att därmed strida mot Gud, erkännande, att hvad som sades om henne och den unge mannen var sant.
På hösten 1853 var det några missnöjda i Michigan, som började utgifva en liten tidning, kallad Messenger of Truth, (Sanningens budbärare), hvarmed de sökte nedrifva i stället för att bygga upp. Många falska rykten utbreddes, hvilket besvärade oss i vårt arbete, och emedan det var vår första erfarenhet af denna art, tänkte vi, att det var vår plikt att motverka det. Genom att göra detta använde vi likväl den tid, som kunde ha användts till sanningens förkunnande, och detta var satans plan, ty han hade tvifvelsutan inspirerat motståndet. Detta fortsatte till den 20 juni 1855, när broder och syster White samt broder Cottrell hade afslutat ett möte i Oswego, N. Y. Vi hade blifvit störda af en viss Lillis, som kom in och utbredde en del af denna dåliga litteratur bland folket. Frågan uppstod åter, hvad det var vår plikt att göra i denna sak. Alla föregående försök att motverka detta onda hade blott förorsakat, att mera blef skri fvet emot oss.
På ett bönemöte, som blef hållet den kvällen, blef en uppenbarelse gifven till syster White; hon blef visad, att om vi fortsatte med vårt arbete utan att taga någon hänsyn till dessa, som tillhörde ”Messengerpartiet," skulle det snart blifva söndringar bland dem, deras tidning skulle upphöra att utkomma och att de, som mottagit sanningen vid den tiden skulle fördubblas. I tron på att detta budskap var från Herren, började vi genast handla i öfverensstämmelse därmed.
Sanningens verk rönte stor framgång, under det att ”Messenger-partiet" blef söndradt och deras tidning upphörde af brist på understöd. Vid denna tid rådde stor enhet och harmoni bland Guds folk, och ordets dörrar öppnades för budskapets förkunnande på. alla håll.
Från den tid, som ”Messenger-partiet" började sin verksamhet till det upplöstes, förökades prenumerantantalet för Review and Herald från ett tusen till två tusen förutom många, som voro på frilistan. Enär prenumeranterna hade fördubblats, hade medlemsantalet förökats till dubbelt så många, hvilket var ganska betecknande och i harmoni med vittnesbördet, som Herren gaf i 1855.
Intill år 1854 hölla adventisterna sina möten merendels i skolhus, men emedan dessa ofta voro alltför små att kunna rymma åhörarna, fattades beshit att hålla möten i större tält. Det första mötet hölls i Battle Creek den 10 juni 1854.
År 1868 började man rådpläga om det ändamålsenliga i att hålla lägermöten, hvar man kunde hafva större sammankomster i ett stort tält och sedan ha mindre tält för åhörarna att bo i. Det första lägermötet hölls i Wright, Mich., den 1-7 sept. 1868. Och det största lägermöte, som någonsin hållits af vårt folk, var i Lansing, Mich., hyar 3,400 personer bodde i öfver 500 familjetält.
Den 23 maj 1854 hade James White och hans hustru bestämt sig för att resa till Wisconsin, hvar de ämnade verka en tid. Broder White var mycket orolig den eftermiddagen, men vi hade bön tillsamman, hvarpå han uttryckte sin tro på, att Herren skulle bevara dem. Kl. 8 på kvällen gick jag med dem till tåget. Då vi inträdde i kupén, kände syster White sig ej tillfreds utan sade: "James, jag kan icke stanna i denna kupé, jag måste härifrån." Jag bistod dem att få plats i midten af nästa kupé. Efter syster White hade satt sig, sade hon: "Jag är icke trygg på detta tåg."
Omkring kl. 10 på kvällen kom broder White helt oförmodadt och öfverraskade oss, ty vi väntade, att han skulle vara ett långt stycke på vägen. Han berättade, att tåget hade urspårat, men fastän några blifvit dödade och många skadade, hade han och hans hustru undkommit oskadade. Så snart sig göra lät, anskaffade han skjuts och reste efter sin hustru, omkring tre mil från olycksplatsen.
Den kupé, hvari broder Whites baggage var, samt den, hvari han och hans hustru befunno sig, blefvo båda på ett oförklarligt sätt utan människohand frånkopplade från den öfriga delen af tåget samt blefvo stående oskadade, hvarern.ot det öfriga af tåget blef ett fullständigt vrak. Den kupe, i hvilken syster White först befann sig, blef först slagen i spillror. När vi betraktade vraket, kände vi en förvissning i våra hjärtan, att Gud hör bön, och hvem vet, om han ej sände sin ängel att frånkoppla den kupe, i hvilken broder och syster White befunno sig för att hans tjänare skulle blifva räddade. På aftonen nästa dag var banan klar igen, och broder och syster White fortsatte obehindradt sin resa till Wisconsin.
Båten gled icke alltid fram öfver lugnt vatten för det forna Israel. Stormar utifrån gjorde seglatsen besvärlig, och äfven bland Israels egna led blef det söndringar, ursprungligen förorsakade af en blandad skara. Så förhöll det sig med förkunnandet af den tredje ängelns budskap från dess första början, dess framgång har ej berott på, att sanningarna varit så behagliga för det naturliga människohjärtat. Tvärt om har själfva centralpunkten i budskapet - Herrens sabbat - verkat mot själfviska och världsliga intressen, afskilt från världen och ofta medfört åsidosättandet af två dagar i veckan. Den närvarande sanningen har haft sina fiender utifrån, de ha varit beslutna och ihärdiga i sina bemödanden att störta verket. Om dessa kan man med psalmisten säga: "Om Herren icke hade varit med oss - så säge Israel- om Herren icke hade varit med oss; när människorna reste sig upp emot oss, då hade de uppslukat oss lefvande när deras vrede upptändes emot oss."
Själfviska och missnöjda personer, som förenat sig med oss men icke varit af oss, hafva uppträdt vid olika tillfällen, och de hafva framhållit hvilka storverk de skulle utföra, när deras föresatser blifvit fullbordade, men deras ljus hafva för länge sedan slocknat, under det att den närvarande sanningen gått framåt sin jämna gång, intill den nu omfattat hela jorden. Den har tilltagit i kraft för hvarje framsteg.
Under sommaren 1855 försökte två predikanter Stephenson och Hall att åstadkomma uppror i Wisconsin. De ledande bröderna kände väl till, att de sökte pröfva hvarje punkt af vår tro efter egen uppfattning angående frälsning efter att Kristi andra ankomst inträffat.
Den 20 nov. 1855 blef deras tillvägagående framställdt för syster White, och hon förutsade följande om dem: "Tänken I, svaga människor, att I kunnen hindra Guds verk? Stackars människor, Gud kan nedslå eder genom att blott röra eder med sitt finger. Endast en kort tid skall han fördraga eder."
Dessa män rönte icke någon framgång, såsom de förväntade, de blefvo lämnade åt villfarelse på mörkrets dystra väg. Inom några veckor upphörde de ej blott med att iakttaga sabbaten, utan de motverkade äfven dess iakttagande. I stället för att organisera eget parti, för hvilket de själfva skulle ställa sig såsom ledare, hvilket de hoppades göra, förlorade de helt och hållet sin inflytelse öfver vårt samfunds medlemmar, enär de förkastade sabbaten. Sålunda nedbrölo de själfva, hvad de först sökte bygga upp. Våra församlingsmedlemmar sade: "Gud har i sanning fördragit dem blott en kort tid."
Det torde vara på sin plats att nämna något angående deras slutliga öde. Enligt deras egna trosbröders vittnesbörd, blef Hall sinnesrubbad och ur stånd att kunna utföra något arbete. Stephenson förlorade ock förståndet, innan han dog, hvilket inträffade en kort tid därefter.
Dessa två män äro beklagliga exempel på, hur fåfängt det är att sätta sig emot sanningen, och läsaren lämnas härmed att draga sin egen slutsats med afseende på vittnesbördets bokstafliga tillämpning.
År 1852 antog J. H. Waggoner den närvarande sanningen, och följande år började han i predikoverksamheten. År 1857 skref han två viktiga böcker af 200 sidors storlek. En af dessa handlade om spiritismen och den andra om det orätta uti läran om omvändelse efter döden. Båda dessa böcker voro till stor välsignelse för många. Senare skref broder Waggoner en annan bok af samma storlek, som de två föregående, med titeln "The Atonement in the Light of Reason and Revelation" (Försoningen, i förnuftets och uppenbarelsens ljus). År 1884 utkom en reviderad upplaga af denna bok på 400 sidor. Denna bok afhandlar detta ämne på ett klart och öfverbevisande sätt.
Från denna tid var han nära förbunden med förlagsverksamheten både som författare och redaktör. De sista åren af sitt lif verkade han i Europa såsom författare och predikant. Han dog mycket hastigt af hjärtförlamning den 17 apr. 1889, nära 69 år gammal. Detta inträffade just då han fullbordat sitt sista verk, "From Eden to Eden."
Tidigt på våren 1858 var syster White mycket sjuk under flera dagar. Mycket sent en afton afsvimmade hon, och familjen kunde ej föra henne till medvetande, ehuru alla möjliga medel användes. Hon var i detta tillstånd öfver en half timme, då James White tillkallade J. N. Andrews och mig för att tillsammans med honom bedja för henne. Såsom svar på de allvarliga böneropen vid hennes sjukläger återställdes hon till sin hälsa. Under det hon prisade Gud, "fördes hon i hänryckning och erhöll en syn. Något af hvad som visades henne kan läsas i N:o 5 af "Testimonies for the Church."
Den första oktober 1858 höllo broder och syster White samt författaren ett offentligt möte i Rochester, N. Y. Från detta möte åtföljde författaren dem på en predikotur genom New York och Nya England staterna. En sabbat fick syster White en syn, i hvilken det bland annat visades henne, att på någon plats under resan skulle satan göra ett kraftigt anfall mot henne, men om broder White och jag hölle ut i tro, så skulle Herren hjälpa henne.
Här hade vi åter en profetia om hvad som skulle inträffa, hvilken vi skulle få tillfälle att se gå i bokstaflig uppfyllelse. Medan vi reste på tåget från Brookfield till Mansville, angreps syster White af en slags inflammation under ögonen, hvilken blef så svår, att hon, framkommen till Mansville, nödgades intaga sängen. Inflammationen tilltog, och hon led mycket. Detta fortsatte till de bestämda mötena voro afslutade.
Då sade broder White till mig: "Broder John, detta är det anfall, satan skulle göra mot min hustru, af hvilket vi blefvo varnade i Rochester. Du kommer väl ihåg löftet, att om vi hade fast tro och ej gåfve vika för ett enda ögonblick, när detta inträffade, skulle fiendens makt brytas, och hon skulle erhålla hjälp. Låt oss genast gå in och ha en bönestund."
Vi gingo in i det rum, hvar syster White låg, och gemensamt bådo vi allvarligt för henne, under det att bröderna stannade kvar i det rummet, hvar mötet hållits, och hvar de uppsände tysta böner. Efter vi bedit ungefär tio minuter, fylldes rummet med Guds kraft. Plågorna lämnade henne strax, och hon bad att få något att äta. Detta inträffade omkring klockan fem på eftermiddagen. Klockan sju hade svullnaden försvunnit, och hon bevistade ett möte samma kväll, synbarligen så frisk som någonsin.
På begäran af folket i staden hölls ett föredrag om "de heligas arf." Vid detta mötes slut fick syster White en syn inför hela denna stora församling. En del af hvad som visades henne i denna syn kan man läsa i "Testimony" N:r 5, den afslutande artikeln, daterad Mansville, N. Y., den 21 okt. 1858.
På sabbaten den 12 januari 1861, tre månader innan det första skottet affyrades vid Fort Sumter, hade adventisterna ett möte i Parkville, Mich., hvar de invigde ett församlingshus. Detta möte bevistades af White och hans hustru samt' bröderna Waggoner, Smith och författaren. Under detta möte visades det syster White i en syn det förfärliga krig, som tre månader senare utbröt på fullt allvar. Hon omtala de, efter hon haft synen, att ingen hade någon föreställningom krigets utsträckning. Hon sade: "Jag har blifvit visad, att många stater skola förena sig med södra Karolina, och det kommer att blifva ett fruktansvärdt krig. I denna syn har jag sett stora arméer på båda sidor på det stora slagfältet. Jag hörde kanonernas dunder och såg döda och sårade på alla sidor. Jag såg sedan stridsfältet efter slaget helt betäckt med döda och döende. Jag blef visad fängelserna och såg de behöfvandes lidanden. Jag fördes sedan till deras hem, som förlorat make, söner eller bröder i kriget. Jag såg deras förtviflan och nöd."
Efter hon sett sig omkring i rummet, sade hon: "Det finnes några i detta hus, som komma att förlora söner i detta krig."
Det är icke nödvändigt att här återgifva något af händelserna under kriget, ty dess förskräckelser känner läsaren redan till, och han kan göra sig underrättad därom genom att läsa historien.
Angående hvad som förutsades om dem, som skulle förlora söner i kriget, vill jag blott nämna något: På hösten 1883 sammanträffade jag med föreståndaren för Parkville församling, hvilken plats denne man innehaft alltsedan kyrkan invigdes, 1861. Jag frågade honom, om han kom ihåg hvad syster White sade angående kriget. "Ja," sade han, "det gör jag." "Vill du tala om för mig, hur många du känner af dem som voro på mötet den gången och som förlorade söner i det kriget." Strax påminde han sig namnen på fem och tillade: "Jag vet, att dessa voro där, och de förlorade söner i kriget; och om jag vore hemma, hvar jag kunde tala med mitt folk, kunde jag gifva dig flera namn. Jag tror," fortsatte han, "att det är fem till utom dem, som jag redan omnämnt."
Fyra år af ständig strid, intill nära hälften af de inmönstrade skarorna lågo antingen döda på slagfältet eller dogo af sjukdom, som de ådragit sig i kriget, visar på ett betecknande sätt, hur ofvannämnda förutsägelse gått i uppfyllelse.
NITTONDE KAPITLET. Översikt
"Fördenskull lämnade jag dig kvar på Kreta, att du skulle ställa i ordning" det, som fattades, och i hvarje stad tillsätta äldste, såsom jag befallde dig." Tit. 1: 5.
Omkring tolf år förflöto efter den tredje ängelns budskap började förkunnas (1846-1858), innan någon insåg nödvändigheten af att hafva en formlig organisation. Tron på sanningens ord och den kristliga kärleken ansågos vara tillräckliga utan allt annat. Oaktadt Herren talat till sitt folk angående denna sak genom profetians ande, visades, att bemödanden att organisera församlingar och konferenser mötte motstånd från olika håll.
I en anmärkning på sidan 12 af tillägget i "Experience and Views," utgifven 1853, säger James White följande:
"Någon tid efter 1844 förekom en stor villervalla, och största delen af dem, som iakttogo sabbaten, gillade ingen organisation. De betraktade detta så, att det icke var förenligt med evangelii fulla frihet. Ellen White satte sig alltid emot fanatism, och från vår verksamhets första början upplyste hon om nödvändigheten af organisation för att förekomma förvirring. Få hafva nu något begrepp om, hvilken bestämdhet var nödvändig på den tiden för att fullfölja hennes ståndpunkt emot den rådande anarkien." Den enhet, som varit rådande bland sjundedags adventisterna, har sin grund i syster Whites undervisning.
Såsom redan blifvit nämndt, hade sjundedags adventisterna icke någon formlig organisation af något slag under många år. Den som hade moraliskt mod att antaga sanningen och lyda den trots det motstånd, som då var rådande, ansågs värdig de kristnas kärlek och gemenskap. Det visar sig dock, att en tidpunkt förekom i apostlarnes erfarenhet, då det blef nödvändigt att "ställa i ordning det som fattades." Omkring år 65 e. Kr. blef Timoteus befullmäktigad att tillsätta äldste på hvarje plats, hvar det fanns troende, och han fick noggrann undervisning rörande denna sak.
Angående organisation och församlingsordning säger James White i Review för den 4 jan. 1881:
"Ändamålet med organisation var att bättre kunna verka med förenade krafter och beskydda församlingen mot inkräktare. Det var icke de ledandes afsikt, att organisationer skulle vara till ett gissel för att tvinga till lydnad utan för att beskydda Guds folk. Kristus tvingar ingen, utan han manar till bättring. 'Sina egna får kallar han vid namn, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. Vår gudomlige ledsagare går före och uppmanar sitt folk att följa.
Antagna trosbekännelser kunna icke åstadkomma enhet. Kyrkotvång kan ej heller göra det. Det var aldrig Kristi afsikt att människosinnet skulle blifva stöpt för himmelen enligt människomeningar. Kristus är hvar människas öfverhufvud. Hans verk är att leda, forma och intrycka sin egen bild på den eviga härlighetens arfvingar. Hur viktig organisationen än är för församlingens beskydd och harmoni, så bör den icke taga disciplinen från Mästaren själf.
Mellan de två öfverdrifterna, nämligen kyrkotvång och obehörig själfständighet, finna vi hemligheten af enhet och skicklighet i Guds församlingstjänst. Den vördnadsfulle aposteln Petrus fäster vår uppmärksamhet vid detta genom att gifva församlingsföreståndarne på hans tid den mest allvarliga förmaning: 'De äldsta, som äro bland eder, förmanar jag, som äfven är en af de äldsta och vittne till Kristi lidanden, och som ock har del i den härlighet, som skall uppenbaras: Vården Guds hjord, som är hos eder, och hafven akt på honom, icke af tvång utan själfmant, icke för slem vinning utan beredvilligt, icke såsom herrar öfver församlingen utan såsom föredömen för hjorden. Och då öfverherden varder uppenbar, skolen I undfå härlighetens ovanskliga krona. Sammalunda I yngre, varen de äldre undergifna, och ålla hvarandra; hållen eder hårdt vid ödmjukheten; ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han nåd. Ödmjuken eder därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid.' 1 Pet. 5: 1-6.
Organisationen bland sjundedags adventisterna är mycket enkel. Generalkonferensen har allmänt uppseende öfver verksamheten i dess olika grenar, inbefattande statskonferenserna, hvilka i sin tur ha öfversikt af verksamheten inom församlingarna i staten. Sedan är det församlingen såsom en förening af kristna, hvilka förbundit sig att hålla Guds bud och Jesu tro.
Ämbetsmännen i den lokala församlingen äro församlingens tjänare men icke herrar, som styra med tvång. 'Den som år ypperst ibland eder, han skall vara eder tjänare.' Dessa ämbetsmän skulle vara exempel i tålamod, i vaksamhet, i bön, i vänlighet och i liberalitet mot församlingsmedlemmarna samt lägga i dagen mot dem de tjäna en stor grad af den kärlek, som är så uppenbar i Herrens lif och lära."
I "Experience and Views” som utgafs 1853, gifves följande undervisning å sid. 50 af tillägget:
"Församlingen måste söka sin ledning i Guds ord och blifva stadfäst i evangelii ordning. Detta har blifvit mycket förbisedt och försummadt. Dessa behof måste nu tillses för att föra församlingen till enhet i tron."
I "Vittnesbörd för församlingen" läsa vi följande på sid. 121, 125:
"Änglarne arbeta endräktigt. Fullkomlig ordning kännetecknar allt, hvad de göra. Ju mera vi närma oss änglaskarans endräkt och ordning, desto framgångsrikare blifva dessa himmelens budbärares bemödanden för oss. Om vi icke inse nödvändigheten af ett endräktigt arbete utan äro oordentliga, odisciplinerade och utan organisation i våra handlingar, så kunna icke änglarne, som äro välordnade och handla efter en fullkomlig regel, verka för oss med framgång. De vända sig då sorgsna bort, ty de harva icke fått i uppdrag att välsigna förvirring och oordning."
”Har Gud ändrat sig såsom en ordningens" Gud? Nej, han är i dag densamme som i det förflutna. Paulus säger: 'Gud är icke oordningens utan fridens Gud.' Han är i dag lika noga som fordom. Hans önskan är, att vi skulle söka iakttaga ordning och organisation på samma fullkomliga sätt, som han föresskref på Moses tid till förmån för Israel."
I ett vittnesbörd, som blef skrifvet 1882, uttryckes samma tanke i följande ordalag: "Den största omsorg; som visade sig hos Frälsaren strax före korsfästelsen, var, att enhet och inbördes kärlek måtte råda bland hans lärjungar. . . . 'Men icke för dessa allenast beder jag utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig; på det att alla må vara ett, såsom" du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss, på det att världen må tro, att du har sändt mig.'"
Följande vittnesbörd utgafs 1885: "Man måste vara försiktig i fråga om personlig själfständighet. Såsom soldater i prins Emanuels här böra vi visa enighet i verksamhetens olika grenar." - "Testimony," N:r 33, sid. 62.
I ett speciellt vittnesbörd, utgifvet 1895, läsa vi: "O, hvad satan skulle blifva tillfredsställd, om han finge upplösa verksamhetens organisation vid denna tid, när den är så nödvändig. . . . Vi må se till, att allting sker ordentligt och regelbundet."
En af de första betingelser, som adventisterna måste företaga" för att åstadkomma ordning i öfverensstämmelse med vittnesbörden, var att gifva dem som predikade budskapet någon slags rekommendation. Från 1850-1861 var det sedvanligt att gifva predikanterna en rekommendation till Guds folk allestädes, för att därmed gifva tillkänna, att de voro auktoriserade att predika evangelium. Dessa rekommendationer undertecknades af två predikanter,. som adventisterna visste hade en ledande del i verksamheten.
På vintern 1858-59 gafs undervisning med afseende på att Bibeln framhöll ett system för.predikanternas underhåll, och om de ville studera ämnet från en biblisk synspunkt, skulle de blifva öfverbevisade om detta system. I öfverensstämmelse härmed hölls en bibelklass i Battle Creek. J. N. Andrews tjänade såsom ledare. Efter att hafva allvarligt bedit och forskat noga i Skrifternå, utkom en artikel i Review för den 3 feb. 1859. Denna artikel afhandlade tiondesystemet. - På ett möte i Battle Creek den 6 juni 1859 blef detta system enhälligt antaget.
I vittnesbördet n:r 6 finna vi följande rörande detta system, som adventisterna hade antagit: "Bedragen icke Gud genom attfrånhålla honom tionde och gåfvor. Den första plikten är att gifva hans del. Låten ingen. leda eder till att bedraga Gud. Låten icke edra barn stjäla edra gåfvor till Guds altare för sitt eget bruk.
Jag bIet visad, att detta tiondesystem skulle blifva ett medel till karaktärsutveckling samt visa hjärtats sanna tillstånd. Om detta framhålles för folket i dess rätta ljus, och det får döma för sig själft, skall det snart komma i harmoni med tiondesystemet."
På detta sätt biet ett finans system grundadt bland sjundedags adventisterna till predikanternas underhåll, hvilket de nu praktisera i alla land.
Det blef samma år antydt om det fördelaktiga uti att hafva konferensrnöten i de olika staterna, hvilket senare ledde till organiserandet af lokalkonferenser.
Frågan uppstod äfven vid denna tid, hvilket samfundsnamn skulle antagas. Detta framkallade olika meningar, några ville harva ett namn andra ett annat. Slutligen blef det bestämdt, att namnet skulle vara "sjundedags adventist," emedan detta namn bäst uttryckte både tron på Kristi andra ankomst och visade, att vi iakttogo den sjunde dagen som sabbat. Detta blef alltså enhälligt antaget.
Härom läsa vi i 'Vittnesbörd för församlingen," sid. 126, 127: "Det visades mig, hur Guds kvarlefva erhöll namn. Tvenne klasser framställdes inför mig. Den ena klassen omfattade den stora skaran af bekännelsekristna. De trampade Guds lag under fötterna och böjde sig för en påflig inrättning. De höllo första dagen i veckan såsom Herrens sabbat. Den andra klassen, ringa till antalet, böjde sig för den store Laggifvaren. De höllo fjärde budet. Deras tros särskilda och mest framträdande drag var iakttagandet af den sjunde dagen samt väntandet på Herrens tillkommelse från himmelen Endast ett sådant namn, som öfverensstämmer med vår bekännelse och uttrycker vår tro samt kännetecknar oss såsom ett särskildt folk, är passande för oss. Namnet sjundedags adventist utgör en ständig tillrättavisning för den protestantiska världen. Här är skiljegränsen mellan Guds tillbedjare och dem som tillbedja vilddjuret och taga dess märke....
Namnet "sjundedags adventist" bär de sanna dragen af vår tro på sin panna och kan tjäna till ledning för forskande sinnen. Det skall likt en pil ur Herrens båge träffa lagens öfverträdare och föra till ånger inför Gud och till tro på vår Herre Jesus Kristus."
Den 6 okt., 1861, organiserades Michigan konferensen, hvilken redan föreslog, att församlingar blefve organiserade. I september 1862 hölls det första sammanträdet af konferensen i Michigan. Nu först fattades beslut att förena konferensen på samma sätt som samlingar med medlemmar intagas i församlingen.
Vid denna konferens blef det beslutadt att predikanterna skulle erhålla bevillning, bestående af bevis på deras ordination och att de voro erkända som predikånter inom den konferens, hvar deras bevillning utskrefs. Denna förnyades årligen. Nu bestämdes det äfven, att predikanterna skulle hafva en viss veckolön på det villkor, 'att dessa inlämnade fullständiga rapporter öfver sitt arbete såväl som inkomster och utgifter.
Den 20 maj 1863 hade den allmänna konferensen sitt första sammanträde i Battle Creek, Mich. De olika statskonferenserna hade här sina befullmäktigade ombud. De stater, som representerades vid detta sammanträde, voro Michigan, Wisconsin, Iowa, Minnesota, New York och Ohio.
Följande organisationer verkställdes under det att verksamheten utvecklades: The General Conference Association, The Foreign Mission Board, The International Tract Society, The Religious Liberty Association, The International Sabbath-School Association och The Medical Missionary and Benevolence Association.
På grund af verksamhetens utbredande i andra länder blef det nödvändigt att omorganisera verksamheten öfver hela fältet, hvilket blifvit ganska grundligt utfördt under de sista tio åren. Bland de ledande organisationerna är Generalkonferensen, under denna befinna sig unionkonferenserna, sedan förekomma de lokala konferenserna och inom dessa de lokala för församlingarna. Dessutom ha olika organisationer uppstått på grund af verksamhetens kraf, hvilka alla äro välorganiserade och befrämja verksamheten i dess olika grenar. Afsikten år dock icke, att denna organisation skall hin.dra oss från att se upp till Herren som ledare för det hela; och det är uppmuntrande att veta, det dessa olika organisationer i olika länder och bland olika folk hafva alla ett och samma mål nämligen förkunnandet af den tredje ängelns budskap öfver hela världen i detta släkte. Men så behagligt det är, att detta kan ske höfviskt och ordentligt.
TJUGONDE KAPITLET. Översikt
"Min älskade, jag önskar, att dig må i allt gå väl, och att du må hafva hälsa, såsom det går din själ väl." 3 Joh. vers 2.
På ett sabbatsmöte den 6 juni, 1863, fick syster White en syn, hvari hon upplystes om hälsoreform. Sedan utkommo flera artiklar i Review öfver detta ämne, och hon började skrifva, hvad som blifvit visadt med afseende på hälsoreform.
J. N.Andrews skref följande antydningar i Review för den 25 oktober 1864:
"Att upphöra med alla skadliga födoämnen och lefva nyktert enligt bästa upplysning och ett rent samvete inför Gud tillhöra de nödvändigaste punkterna i hälsoreform. Våra kroppar äro den Helige Andes tempel. Huru nödvändigt är det därför icke, att alla våra fysiska krafter äro vid full vigör, så att vi rätt kunna förhärliga Gud i våra kroppar. Vi böra tacka Gud, att vårt folk nu erhåller upplysning i detta ämne."
På Generalkonferensen den 20 maj 1866 gaf syster White följande undervisning:
"Det visades mig, att vi skulle tillreda ett hem för sjuka och sådana, som önska lära sig att vårda sin kropp, så att de kunna förebygga sjukdom När otroende komma till våra anstalter, hvar sjukdomar framgångs fullt behandlas, och som förestås af läkare, hvilka hålla sabbaten, komma de under direkt inflytande af sanningen. Genom att blifva förtrogna med vårt folk och lära känna vår verkliga tro komma fördomarna att försvinna, och de få fördelaktiga intryck. Sålunda erhålla de ej blott kroppslig hjälp utan få äfven balsam för sina sargade hjärtan.
När de sjukas hälsa genom lämplig behandling förbättras och de börja njuta af lifvet, få de mera förtroende för dem som varit medel till deras återställelse. Deras hjärtan fyllas med tacksamhet, och de blifva mera mottagliga för sanningens säd, hvilken i vissa fall näres, skjuter skott och bär sedan frukt till Herrens ära. En själ, sålunda frälst, är mera värd än alla medel för institutionernas upprättande.
Många, som lämna dessa hälsoanstalter, om icke fullt återställda till sin hälsa, men dock mycket förbättrade, komma att blifva medel till sanningens befrämjande på nya fält, hvar det förut varit omöjligt att uträtta något på grund af fördomar."
Det blef enhälligt antaget af de församlade, att en hälsovårdsanstalt skulle upprättas i Battle Creek, så snart omständigheterna tilläto det samt att d:r H. S. Lay, hvilken förutom sina medicinska kunskaper äfven studerat vattenbehandling ett år i östern, skulle såsom läkare förestå institutionen. .
En hälsotidning utgafs 1866, kallad Health Reformer. Samma år blef adventisternas första hälsovårdsanstalt formligen öppnad. Flera kompetenta läkare och sjukvårdare anställdes i deras tjänst och det dröjde ej länge förrän anstalten blef mycket anlitad af patienter, af hvilka flera antagit sanningen som en följd af att de lärt känna densamma, sedan de kommit till sjukvårdsanstalten.
Angående hvad som visades syster White med afseende på klädseln hopsummerå vi i följande ledande punkter:
1. Förkastandet af korsetten och alla trånga klädesplagg omkring midjan.
2. Att bortlägga alla band, som kunna hindra blodcirkulationen.
3. Bekläda alla delar af kroppen på ett komfortabelt sätt, synnedigen fötterna och de kroppsdelar, som stå i nära förbindelse med dem.
4. Klädningen bör vara sådan, att den uppbäres af axlarna, och den bör aldrig tillåtas hänga på höfterna.
5. Klädningens längd.
De första fyra af dessa punkter rekommenderas nu af alla skickliga läkare, och hvad den femte beträffar, så har både släpet och de öfverdrifvet korta kjolarna blifvit förkastade.
I 1868 arrangerades det så, att d:r R. I. Troll från "Hygieotherapeutic College," Florence Heights, N. J., skulle hålla en veckas serie af föredrag för adventistpredikanterna i Battle Creek. Under tiden bodde doktorn hos broder White. Syster White bevistade ej föredragen, men emedan doktorn tillsamman med broder White och hans hustru samt J. N. Andrews dagligen företog en åktur, framhöll syster White sina åsikter om hygien, sjukdom och dess orsaker, medicinens verkan o. s. v. Hon omtalade endast hvad som blifvit henne visadt i en syn. Det framhölls icke, hvarifrån hon hade fått sin kunskap. Doktorn sade, att den medicinska vetenskapen harmonierade med hvad hon sade. J. N. Andrews omtalade för mig, att när de slutat samtalet den andra dagen, frågade doktorn syster White, hvar hon hade fullbordat sin kurs i medicin. Han blef mycket förvånad, när han fick kännedom om, att hon aldrig studerat detta ämne men hade endast omtalat, hvad som visades henne i Otsego, Mich., den 6 juni 1863. Han försäkrade henne, att hennes ideer voro i fullkomlig harmoni med både fysiologien och hygien och att hon i många afseenden hade fattat mer än han någonsin studerat. Efter fem dagars förlopp sökte doktorn att få kännedom om, hvarför de hade sändt efter honom för att hålla föredrag, tilläggande: "Fru White är lika mycket beredd på att undervisa i hygien, som jag är."
Enligt det ljus, som blifvit gifvet detta folk, är det Herrens afsikt att många sanatorier af medelmåttig storlek uppföras öfverallt i världen. Detta är fördelaktigare än att hafva några ofantligt stora institutioner. Det är äfven glädjande att veta att mindre sanatorier kommit till stånd på olika trakter. I Generalkonferensens årsbok för 1912 förekommer en förteckning på sjuttiofyra sanatorier, hvilka tillhöra samfundet och privata personer, hvilka utföra sin verksamhet i förening med samfundet.
Dessa statistiker visa, hur Herren kan utföra stora verk genom sina tjänare såsom förutsagdt i 1887, och de visa äfven, hvad hälsoreforin, såsom förutsagdt 1863, kan åstadkomma i att bereda ett folk att förvandlas vid Herrens andra ankomst.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Översikt
"Sök förvärfva vishet, sök förvärfva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån. Öfvergif henpe icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig. Vishetens begynnelse lyder så: Sök förvärfva vishet; ja, för .allt ditt förvärf sök förvärfva förstånd." Ords. 4: 5-7.
Prof. G. H. Bell upprättade en skola i Battle Creek, Mich., 1868. Förutom denna hölls en fyra veckors kurs för predikanter på våren 1871 för deras utbildning i verksamheten. Den 16 april 1872 förekornen artikel i Review med rubriken "Skola vi hafva en samfundsskola?" I denna artikel framhölls nödvändigheten af en sådan skola. Den 16 juli samma år tillkännagafs i Review & Herald, att en skola öppnats med tolf elever, hvilket antal efter två veckor ökats till tjugufem. En aftonskola hölls äfven, hvar undervisning meddelades i grammatik. Antalet lärjungar i denna skola uppgick till ett femtiotal. Den förstnämnda skolans andra termin började den 16 sept., 1872, med fyratio elever. Den 16 december hade elevantalet förökats, så att skolan måste hållas i församlingslokalen.
Generalkonferensen hade ett sammanträde i mars 1873 för att afgöra frågan om att samla medel för uppförandet af en passande skolbyggnad, hvari arbetare kunde beredas att verka på olika fält. En kommite blef utnämnd för att samla de erforderliga medlen. Ett annat sammanträde af Generalkonferensen hölls den 16 nov: 1873, nät det rapporterades, att $52,000 redan tecknats för sjundedags adventisternas skolfond. Dessa medel skulle användas för anskaffandet af byggnads tomt, å hvilken passande byggnader skulle uppföras nästfölj'ande år. Genom omröstning blef en kommite af sju personer utnämnd att tillse detta arbete.
På denna konferens blef Geo. I. Butler invald till Generalkonferensens ordförande och Sidney Brownsberger till sekreterare. Den invalda konferenskomrniten bestod af Geo .I. Butler, S. N. Haskell och Harrnon Lindsay; James White, Ira Abbey, J. N. Andrews och Uriah Smith. Dessa blefvo invalda att verka i förening med konferenskommiten, hvilka tillsammans utgjorde en kommite för skolsakens befrämjande.
Den 31 december 1873 köpte denna kommite tolf acre land på östsidan i Battle Creek, hvar Battle Creek College uppfördes nästföljande sommar och höst. Byggnaden uppfördes af tegel och var fyrkantig samt tre våningar hög och 25 meter bred på hvarje sida. Den invigdes den 4 jan. 1875, och skolan öppnades med öfver ett hundra elever och sju kompetenta lärare för de olika afdelningarna. När skolan började sitt tredje läsår, 1877, bevistades den af två hundra elever. Från skolans början till 1880 hade 1,400 elever varit inskrifna i densamma.
På Generalkonferensens sammanträde i december 1882 blef det rapporteradt, att två samfundsskolor hade öppnats under året under lokalkonferensers ledning, en af dem benämnd "Healdsburg College," belägen i Healdsburg, Cal., som öppnades den 11 april; den andra var "South Lancaster Academy," belägen i South Lancaster, Mass., och öppnades den 19 april samma år.
En bibelskola upprättades i London, England, 1887. En framgångsfull. skola hålles ännu i North London.
En bibelskola upprättades äfven i Chicago" Ill., 1889. Denna skola fortsatte till 1893, när den blef förenad med kollegiet i Battle Creek. "Union College" är för närvarande den största skolinstitution inom samfundet. Det första läsåret tog sin början här den 30 sept., 1891. Det första året voro 301 elever inskrifna. Elevernas antal vid detta läroverk har stundom stigit ända till 600.
Ett framstående drag vid detta kollegium har varit de utländska afdelningarna, hvilka synnerligen under de sista åren gjort god framgång. År 1909 blef det dock beslutadt af Generalkonferensen i samrådan med representanter från tyska, dansk-norska och svenska afdelningarna att flytta dessa afdelningar och bygga särskilda skolor för hvarje nation; tyskarna skulle upprätta sin skola på någon plats inom Central Union konferensen, dansk-norskarna inom Northern Union konferensen och svenskarna inom Lake Union konferensen.
Walla Walla College började sitt första läsår den 7 december 1892 med 101 elever. Detta antal förökades dock till 185 innan årets slut.
Samma är upprättades en skola i Australien. År 1894 hade denna skola 89 elever.
En akademi öppnades i Mt. Vernon, Ohio, 1893; följande år var elevantalet 140. År 1905 blef denna skola förändrad till ett kollegium.
År 1894 börjades en industriskola i Keen, Texas, med 160 elever.
Claremont Union College är beläget vid Kenilworth, nära Kapstaden, Sydafrika. Det öppnades 1894 med 90 elever.
Af brist på utrymme kunna vi icke redogöra något utförligt om de 85 läroanstalter, som stå under sjundedags adventisternas uppsikt, endast att 58 af dessa äro i Förenta Staterna; 5 i Kanada; 2 i Australien; 2 i Sydamerika; 1 i Sydafrika; 1 på Fiji-öarna; 1 i Tyskland; 1 i Korea; 1 i Centralamerika; 1 på Tonga- öarna; 1 i Schweiz; 1 i Chili; 1 på Nya Zeeland; 1 i Italien; 1 i Danmark; 1 i Singapore; 1 på Raiatea; 1 i England; 1 i Sverige; 1 på Vänskapsöarna; 1 i Västafrika ,och 1 i Västindien. Förutom dessa större läroanstalter hafva de äfven en stor mängd församlingsskolor.
TJUGUANDRA KAPITLET. Översikt
Den 24 nov. 1862 höllos två möten på samma tid i William Wilsons hem i Greenville, Mich., i afsikt att organisera två församlingar. Medlemmarna skulle utgöras af dem som antagit sanningen däromkring. Mötet för Greenville-församlingen leddes af James White och hans hustru, under det att broder Byington och författaren ledde ett möte i ett annat rum för West Plain församlingen. Medan vi voro sysselsatta med det förberedande arbetet i ett rum, kunde vi höra, syster White gifva sitt vittnesbörd i ett annat. Under det vi hade några svårigheter i vårt arbete, öppnade syster White dörren och sade: "Broder Loughborough, genom att betrakta denna" församling ser jag, att jag har vittnesbörd för några af dem, som äro närvarande. När I blifven redo, skall jag komma in och tala:" Enär vi stodo i behof af hjälp, kom hon in. Förutom mig och broder Byington kände hon icke mer än tre personer i församlingen. De andra hade hon ej sett förut, utom det, att de framställdes för henne i en syn.
När hon stod upp för att tala, sade hon: "I fån hafva fördragsamhet med mig, om jag utpekar individerna, när jag talar om hvad jag har att säga, ty jag känner ej edra namn. Under det jag betraktar edra ansikten, så framstår det för mig, hvad Herren har sett för godt att visa mig angående eder. Den mannen därborta i hörnet, som har förlorat sitt öga [någon sade: Hans namn är Pratt] aflägger hög bekärtnelse, men harånnu aldrig blifvit omvänd. Intag honom ej i församlingen i hans närvarande tillstånd, ty han är icke någon kristen. Han förslösar mycken tid omkring verkstäder och butiker och argumenterar i favör af sanningen, under det att hans hustru där hemma måste hugga sitt eget bränsle, sköta om kålgården o. s. v. Han gifver äfven löften, som han ej håller. Hans grannar hafvaintet förtroende för hans bekännelse. Det vore bättre för religionen, om han i sitt närvarande tillstånd ej sade någonting därom."
Hon fortsatte att tala, sägande: "Denne gamle broder [i det hon pekade på honom, sade någon: 'Broder Borr'] blef jag visad såsom varande motsatsen till den angre mannen. Han för en mycket exemplarisk vandel, är noga med sina löften samt ser noga efter sin familj. Han vågar knappast tala till sina grannar om sanningen af fruktan för att göra verksamheten skada därmed. Han kan icke förstå, hur Gud kan förlåta honom hans synder, och anser sig ovärdig att tillhöra församlingen." Därpå sade hon till honom: "Broder Borr, Herren bad mig säga till dig, att du har bekänt alla dina synder; som du känner till och att han har förlåtit dig för länge sedan, om du blott ville tro det." Denne broders sorgsna utseende förändrades snart, och han såg upp leende och tillade enfaldigt: "Har han?" "Ja," sade syster White, "och jag blef tillsagd att, bedja dig: "Följ med och förena dig med församlingen ; och när du har tillfälle, så säg ett ord i sanningens intresse; det skall hafva god verkan, ty dina grannar hafva förtroende för dig." Han svarade: -"Jag skall."
Sedan sade hon: "Om herr Pratt kunde intaga en sådan ställning för en tid, som broder Borr här varit uti, skulle det vara väl för honom."
Sålurida blef en orsak till vår besvärlighet i organisetingen undanröjd. Innan hon gifvit sitt vittnesbörd, kunde vi ej få broder Borr att förena sig med församlingen. Däremot vara alla emot att taga in Pratt i församlingen, ändock ingen önskade säga, hvarför han ej skulle intagas.
Sedan tilltalade hon en mån, som satt vidden ena sidan af rummet, och sedan pekade hon på en kvinna på motsatta sidan samt tilltalade dem som man och hustru. Hon antydde om vissa ting, som hade inträffat i deras erfarenhet, innan någon af dem aflade någon bekännelse. Detta sade hon; att satan hade så förstorat i kvinnans ögon, att hon varit vansinnig för en tid. Syster White sade: "Jag såg, att sedan hon återfått sitt förstånd, tillät hon Samma svartsjuka tankar besvära sig, hvilket mycket bedröfvade hennes man, som gjort allt han kunde. för att visa sin hustru, att han var uppriktig mot henne, och att hon icke hade någon orsak att hysa misstankar om honom."
I samma ögonblick lopp kvinnan tvärt öfver golfvet och föll på sina knän inför sin man och bad honom om förlåtelse. Dessa makar voro främlingar på trakten och ingen kände deras forna erfarenheter. De som bäst kände dem, hade likväl märkt, att ej det bästa förhållande varit rådande dem emellan men orsaken därtill kände ingen.
Efter syster White gifvit sitt vitfnesbörd, dröjde, det icke länge förrärt organisationen fullbordades. Broder Borr förenade sig villigt med församlingen, medan Pratt blef vägrad att inträda. När mötet afslutades, sade den senare: "Jag skall säga eder, att det lönar sig icke att tänka sig kunna tillhöra detta folk och vara en skrymtare; det går icke.
Den 16 augusti 1865 drabbades James White af slag och blef tagen till ett hospital i Dansville, N. Y. Han vistades där till den 7 december men blef icke mycket bättre, hvarför vi toga honom till broder Lamsons hem i Lake View, Rochester, N. Y., hvar vi stannade i tre veckor. Här träffade vi J. N. Andrews och andra. Vi frambura broder White i bön till Gud hvarje eftermiddag intill den 25 december. Då hade vi möten både pa förmiddagen och eftermiddagen i broder Andrews hem. På kvällen besökte de som hade bedit för broder White, honom igen.
Guds Ande kom mycket nära. Broder White kände sig rikligen välsignad, och syster White fick en underbar syn, hvari hon såg många ting. Bland annat upplystes hon om, hur broder White skulle gå tillväga för att hålla fast vid Herren i tro, ty Gud hade kommit mycket nära för att återställa honom.
Till dem som hade bedit för honom. sade syster White: "Satan hade för afsikt att förgöra min man och bringa honom om lifvet, men genom dessa allvarliga böner har hans makt blifvit bruten. Jag har bli fvit visad, att satan är vred på dem som under dessa tre veckor harva be dit för Guds tjänare, och han har beslutit sig för att göra ett starkt anfall på dem. Jag blef tillsagd att säga till eder: 'Hållen eder nära Gud, så att I mån vara beredda för hvad som torde komma öfver eder.'"
Endast några månader därefter vara sex utaf de nio, som bådo för bröder White, i sina grafvar. Sålunda se vi en annan förutsägelse gick i uppfyllelse.
Tidigt på morgonen den 12 december 1866 kom broder Elias Stiles till mitt hem och bad mig gå med honom till James Barvey, han var i förtviflan och fruktade, att det ej fanns hopp för honom. Jag sade till honom, att syster White torde ha något ljus i den frågan, och om hon ville nedteckna det, vore det af mera betydelse för honom än något, som jag kunde säga.
Vi besökte henne utan att dröja och utan att säga ett ord om Harveys tillstånd frågade jag: "Syster White, har ni i någon syn fått upplysning om broder James Harvey?" "Ja," svarade hon; "jag har under de sista få dagarna varit påverkad att nedteckna det och sända det till honom." Jag omtalade, att jag ämnade besöka honom följande dag, och om hon ville nedteckna hvad som blifvit visadt henne, skulle jag taga det till honom." Därpå lämnade vi henne, och på kvällen kommo vi tillbaka. Hon hade då!1edtecknat det, och hori läste det för oss.
Detta vittnesbörd framhöll tydligt, att Harvey skulle blifva svag till hälsan, och att satan skulle söka förmå honom att förtvifla, men hon såg, att han hade gjort allt som stod i hans makt att fylla de brister, som visat sig i hans flydda lif, och att Gud hade förlåtit honom alla hans synder. Det betonades äfven, att han skulle blifva frestad att begå själfmord, men Herrens änglar beskyddade honom och visade honom till Gud och himmelen. Det var många dylika uppmuntrande ord i detta vittnesbörd.
Vi kommo till Harveys hem omkring kl. 3 på eftermiddagen. När jag träffade ,honom, sade jag: "Hur mår du, broder Harvey?" På det mest beklagliga sätt sade han: "Förlorad! Förlorad!! FÖRLORAD! !!" "Nej," sade jag, "du är icke förlorad. Det finns hopp för dig." När han hörde mig svara så, sade han med en något lugnare stämma: "Jag har under tre veckor tänkt, att det icke är något hopp för mig, utan att jag är förlorad; och när jag i dag kom öfver bron vid kvarndammen, tycktes någonting säga till mig: 'Du är förlorad; det är intet hopp för dig. Dränk dig i dammen!' Jag tänkte, att en sådan handling skulle bringa vanära öfver Guds verk, och såblef jag hindrad att ända mitt lif."
"Nu väl, broder Harvey," sade jag, "du är ej förlorad; ty jag har ett vittnesbörd här direkt från himmelen, som säger, att du icke är förlorad." "Jag önskar höra det," svarade han. Efter att jag omtalat för bonarn, att ingen hade nämnt något om hans tillstånd för syster White, förrän hon hade skrifvit, hvad som visats henne, läste jag vittnesbördet för honom. När jag fullbordat läsningen, upplystes hans anlete af ett leende, i det han sade: . "Då är det hopp för mig. Jag tror nu på Herren." Sålunda tog Guds kärlek denne broder från förtviflan medels vittnesbörden.
En annan intressant erfarenhet, som visar hur Gud använde syster White för verkets början i Kalifornien. Kort efter vi kommit till nämnda stat, erhöllo vi ett vittnesbörd från henne, hur vi borde verka i Kalifornien för att vinna framgång. Vi följde hennes råd och hade stor framgång i verket.
Intill 1871 hade svårigheterna kommit från utomstående, men då såg det ut, som om fienden börjat verka inom vår egen krets, i det en ung broder, som skulle vara min medhjälpare, brukade en oförsiktig själfständighet i vissa saker. Detta gick så långt, att vi nödgades hafva ett församlingsmöte därom. Detta möte var utsatt till kl. 9 den 28 januari. Ställningen var sådan, att det var fara för att församlingen skulle blifva delad. Jag tillbragte största delen af den natten i bön till Gud.
När jag på morgonen den 28 skulle gå till nämnda möte, mötte jag min medarbetare gråtande på gatan, strax intill platsen, hvar jag bodde. "Broder Loughborough," sade han, "jag kommer icke till mötet i dag."
"Kommer du icke till mötet ?" sade jag; "mötet skall ju hållas för din del."
"Jag vet det," sade han, "men jag har orätt. Du har tagit den rätta ståndpunkten med afseende på mig. Här är ett bevis med en bekännelse till församlingen; tag och läs det till församlingen. Det blir bättre för dig och för dem, som torde vara benägna att sympatisera med mig om jag icke är där." Jag frågade: "Hvad har så förändrat din åsikt sedan i går?"
Han svarade: "Jag fick ett bref från syster White. Det är ett vittnesbörd, skrifvet för mig. Läs det, och du skall förstå, hur Herren betraktar min ställning." Han bad mig omtala för församlingen" att han mottagit ett vittnesbörd från syster White, tillrättavisande honom för hans uppförande och att han erkände det vara sanning.
Hvad han sände, hade blifvit visadt syster White den 10 dec., 1871. Hon hade ämnat skrifva det i slutet af månaden, men för någon viss orsak hade det blifvit uppskjutet.
Mycket tidigt på morgonen den 18 jan. 1872 vaknede syster White med ofvannämnda vittnesbörd hvilande mycket tungt på sitt sinne. Intrycket, att hon skulle, skrifva, var så tydligt som om det hade hörbart sagts till henne att skrifva och sända det med nästa post. Hon steg upp och klädde sig skyndsamt samt fullbordade skrifvelsen. Strax före frukost lämnade hon skrifvelsen till sin son Willie, sägande: "Bär detta bref till postkontoret, men lägg det ej i breflådan utan gif det direkt till postmästaren, och bed honom se till, att det blir sändt med första post" Han sade sedan, att han tyckte detta var besynnerligt, men gjorde som hon sade utan några invändningar samt såg brefvet läggas i postsäcken.
Kännande till våra omständigheter i San Francisco vid detta tillfälle, kan läsaren se vikten af att få detta bref afsändt med första post. På den tiden tog det nio dagar från Battle Creek till Kalifornien, och vi fingo post endast en gång om dagen. Hade detta bref kommit på söndagsafton i stället för lördag, så hade det tvifvelsutan blivit en remna i församlingen, men nu kom det just i tid för att hindra detta.
Andra vittnesbörd stadfästade.
För att visa, hvilken undervisning, som meddelades genom vittnesbörden angående traktat- och missionsverksamheten, anföra vi följande från "Testimonies," N:r 29 och 30:
"Om något missionsarbefe är mera viktigt än ett annat, så är spridandet af våra tryckalster det mest betydelsefulla, ty därigenom ledas människorna att rannsaka Skrifterna. Att sprida våra böcker och skrifter och att samtala och bedja tillsammans med familjer är ett godt verk, och härigenom erhåller hvar och en erfarenhet i missionsverksamhet. Alla äro dock icke passande att utföra detta verk. De, som hafva de största gåfvorna och äro villiga att med uthållighet och energi deltaga i detta verk på ett förståndigt och systematiskt sätt, äro de, som böra utväljas därför. De mest fullständigt organiserade planer skulle troget genomföras. Församlingarna allestädes skulle visa intresse för traktat- och missionsarbete.
Detta är ett godt verk. Det är Guds verk. Det skulle ej på något sätt ringaktas, likväl är det alltjämt fara för att det ej utföres såsom behofven kräfva. Vår verksamhet står i behof af kolportörer att verka på missionsfältet. Frånstötande personer äro ej passande för detta verk. Män och kvinnor med god taktik och talförmåga samt skarpsinnighet, och som hafva god urskiljningsförmåga och som visa intresse för själars frälsning, kunna blifva framgångsfulla missionsarbetare."
Den litteratur, som under de sista tio åren blifvit afyttrad till flera milloner dollars värde, är ett bevis på, hvad som blifvit uträttadt af våra kolportörer och församlingar, och det visar det praktiska i den verksamhet, som blifvit utförd af traktat- och missionsföreningarna.
En profetia har blifvit framställd i förening med verksamheten på de europeiska fälten, och den har blifvit så bokstafligt och träffande uppfylld, att den är berättigad vår uppmärksamhet i detta sammanhang. Både missionsarbetare och allmänheten påstodo, att vår verksamhet ej kunde utföras i Europa på samma sätt som i Amerika. Till allas öfverraskning framhöll syster White att verksamheten ej blott kunde utföras med framgång utan att den ock skulle underhållas på samma sätt som i Amerika, och att Herren hade visat henne, att om alla inlämnade en fullkomlig tionde af sin lilla förtjänst, skulle Gud välsigna dem långt utöfver förväntan. Hon framhöll äfven vidare, att kolportörer kunde sälja böcker med framgång i Skandinavien genom att först taga beställningar på dem. Bokförläggare i dessa länder sade, att detta icke kunde lyckas, ty de sålde aldrig några böcker på så sätt. Det har dock visats, att hvad Guds ängel sade till henne angående denna sak, var af mycket större betydelse, än de världslige boksäljarnes och förläggarnes visdom. Denna verksamhet har krönts med framgång från början. Några af dem, som inlämnat en fullkomlig tionde af sin lilla inkomst, harva blifvit boksäljare och ej blott underhållit sig själfva utan harva tjänat mera än förut och följaktligen blifvit i stånd att inlämna ännu mer i tionde.
Litteratur för öfver $40,000 värde såldes under 1895. Denna litteratur trycktes i vårt förlagshus i Kristiania, Norge. Detta visar uppfyllelsen af en annan profetia, oaktadt det påstods både af församlingen och utomstående, att det ej skulle kunna utföras. Med afseende på det arbete, som traktatsällskapen hafva utfört, hvilka stiftats sedan 1871, kan det tryggt sägas, att lika många fått upplysning om sanningen genom kolportörsverksamheten som genom predikantens personliga arbete. Genom detta medel blifver budskapet kungjordt för jordens olika nationer och tungomål.
Det är öfver 60 år sedan de, som förkunna den tredje ängelns budskap, betonade, att en tid skulle komma, enligt profetian i Upp. 13, då en del skulle blifva förföljda både i Förenta Staterna och på andra platser, emedan de hålla Guds bud. I boken "Andliga erfarenheter," skrifven af syster White, läsa vi följande angående denna lära:
"Ängeln sade, till mig: 'Se!' Min uppmärksamhet hänvändes till de ogudaktiga eller otroende. De voro alla i liflig rörelse. Guds folks nit och mäktiga inflytelse hade uppväckt och forbittrat dem. Oreda och förvirring härskade allestädes. Jag såg dem upptänka listiga planer mot dem, som hade erhållit ljus och kraft från Gud. Mörkret tilltog omkring dem, men de blefvo dock fasta i förtröstan på Gud, och hans bifall hvilade öfver dem. Jag såg dem försatta i förlägenhet; men snart ropade de till Gud i brinnande böner. De fortfora att bedja både dag och natt: 'Din vilja ske, o Gud!' Om det kan blifva för ditt namns ära, så kom till ditt folks undsättning. Fräls oss från hedningarna som äro omkring oss, ty de hafva beslutat sig för att döda oss; men din mäktiga arm kan frälsa oss." - Sid. 351, 352.
"Jag såg jordens ledande män i samråd med hvarandra, och satan och hans änglar vora flitigt sysselsatta omkring dem. jag såg ett skriftligt påbud, af hvilket afskrifter spriddes i alla delar af landet, och detta påbud gaf befallning om, att efter en viss tid skulle folket hafva rättighet att döda de heliga, såvida dessa ej öfvergåfvo sin egendomliga tro och i stället för sabbaten hölle första dagen i veckan;"- Samma verk, sid. 312.
Våra motståndare hafva sagt, att det kan aldrig blifva någon förföljelse i detta land, emedan Förenta Staternas grundlag förklarar, att "kongressen ej skall stifta dylika lagar, som afse religionen eller förhindra ett frivilligt utöfvande af densamma." Likväl hafva adventisterna förkunnat ett budskap, som varnar för och uppmanar till en förberedelse för striden.
År 1863 stiftades en organisation, som hade för sin uppgift att göra ett tillägg till Förenta Staternas grundlag och andra lagar inom landet, så att man därmed kunde påtvinga religion. Dessa ideer hafva vunnit anhängare så hastigt, och principen att tvinga människorna att hålla söndagen har vunnit sådan inflytelse, att förföljelsen redan börjat med allvar i många stater. Icke mindre än ett hundra sexton arresteringar af sjundedags adventister ägde rum i Amerika från 1878-1896. Af dessa dömdes ett hundra nio skyldiga, af hviIka åtskilliga tingo aftjäna sina böter i straffängelset från 20 till 60 dagar. I hvarje fall erkändes det, att de, som dömdes,- voro de bästa medborgarne.
Vi skola nu anföra något från "Testimony," N:r 32, sid. 207; och som blef uttaladt 1885:
"När protestantismen skall räcka ut handen öfver det stora svalget och fatta den romerska maktens hand, när den sträcker sig öfver den mörka afgrunden för att skaka hand med spiritismen, när, under denna treeniga inflytelse, vårt land kommer att förakta hvarje grundlagens princip såsom en protestantisk och demokratisk regering och bereder vägen för den påfliga falskhetens och "förförelsens utbredande, då kunna vi veta, att tiden har kommit för satans kraftiga verkningar och att änden är nära."
För att visa, hur protestanterna söka förena sig med papisterna för att erhålla understöd, skola vi betona hvad som förekom i Kansas City Star för den 18 mars 1896. Ett tal hölls i Coate's operahus, Kansas City, Mo., på, St. Patricksdagen den 17 mars 1896 af d:r Mitchell, pastor af den förnämsta metodistförsamlingen i Kansas City. Tidningen återger en del af talet och benämner det såsom en "liten dramatisk scen." D:r Mitchell blef högljudt applåderad, när han sade följande: "Bigotteri är ett barn åt okunnigheten. Vi blifva bigotter, emedan vi ej äro förtrogna med våra grannar. Vi protestanter hafva blifvit ledda genom uppfostran att hysa orätta begrepp om katolikerna. Så förhåller det sig äfven med katolikerna. Vi upptäcka våra felaktiga begrepp, när vi söka att närma oss hvarandra och när vi söka fatta hvarandras händer. Om vi endast vore mera förtrogna, skulle vi älska hvarandra. Vi hafva stått på afstånd och kritiserat. De, som följa Kristus, borde blygas. Alla kristna hafva blifvit återlösta med samma dyrbara blod; vi uppehållas af samma gudomliga nåd och förvänta att komma till samma himmel. Bröder, det vore bättre, om vi blefve lärda att känna hvarandra här."
D:r Mitchell vände sig därpå till fader Dalton [en katolsk präst], som satt bakom honom, och fram räckande sin hand, sade han: 'Här, broder Dalton, är min hand.’ Fader Dalton reste sig och fattade den uträckta handen, och under det d:r Mitchell skakade den, sade han: 'Det skulle göra oss förlägna, om vi skulle nödgas anlita en ängel att göra oss bekanta i himmelen, efter vi bott så länge i samma stad på jorden. Låtom oss stifta bekantskap här.'"
Bibeln omtalar två slags uppenbarelser, nämligen offentliga syner, då individen erhåller uppenbarelser i andras närvaro, och syner, som gåfvos i enskildhet under natten. De uppenbarelser som först blefvo gifna, voro hufvudsakligen af enskild natur.
Sedan 1884 ha hvad Skriften benämner "nattliga syner" blifvit framställda för syster White. Hon har ej blott haft drömmar. Samme skinande ängel, som förr uppenbarat sig för henne, gifver henne ännu upplysning såsom han förut gjort under offentliga syner. Många exempel på "nattliga syner" omtalas i Bibeln, som vi kunna se genom att läsa 1 Mos. 46: 2 ; Dan. 2: 19; 7: 13; Apg. 16:9; 18:9; 23:11; 27:23-25.
Syster White hade länge varnat adventister för att bosättta sig i Battle Creek, men så många intressen voro förenade där, att många ansåga det vara fördelaktigt att tiUbringa sin tid därstädes. Vid Generalkonferensens sammanträde i Oakland, Calif., i mars 1903, gaf hon följande vittnesbörd: "Under åratal ha varningar blifvit gifna till vårt folk att flytta från Battle Creek. Till svar på frågan, om andra platser vara att föredraga, gafs ett jakande svar. Generalkonferensens kontor såväl som tryckeriverksamheten böra flyttas från Battle Creek. Jag vet ej till hvilken plats vi skola flytta ännu, men detta vill jag säga: Lägg icke en enda sten i någon mur i Battte.. Creek för att återuppbygga Review tryckeri därstädes. Gud har en bättre plats för det."
På samma konferens blef det beslutadt att flytta Generalkonferensens hufvudkontor, och en kommite blef utnämnd att finna en plats. Denna kommite använde mycken tid med att finna en passande plats, under det varningar kommo från syster White att vara försiktiga, och att de borde bedja mycket. Slutligen kom ett vittnesbörd så lydande: "Genom den upplysning jag fått, så vet jag att för närvarande skall hufvudkontoret för Review and Herald vara i närheten af Washington, D. C."
I öfverensstämmelse härmed sökte komrniten efter en passande plats strax utanför landets hufvudstad, och här visades. det, att en lägenhet kunde erhållas, som var både billig och ändamålsenlig. Denna lägenhet fanns i Takoma Park.
När vi nu förnummit, att så många vittnesbörd gått i uppfyllelse, både i detta och föregående kapitel, så "tron på Herren, eder Gud, så varden I trygge, och tron på hans profeter, så sker eder lycka!"
TJUGUTREDJE KAPITLET. Översikt
Vår första missionsverksamhet utom Förenta Staterna börjades 1874, när J. N. Andrews sändes till Schweiz. Missionsverksamhet börjades äfven bland fransmännen, och en tidning utgafs på franska språket 1876. År 1884 började äfveh en tidning utgifvas i England.
År 1870 började en pastor i Tyskland med 40 af sina församlingsmedlemmar iakttaga den sjunde dagen såsom. sabbat utan att veta om det fanns någon annan, som gjorde detta. Äfven i Ryssland upptogs verksamheten så tidigt som år 1882, men den första adventistförsamlingen där blef ej organiserad förrän 1886. Enligt en rapport till Generalkonferensen 1891 var det vid den tiden 140 adventister i Tyskland, i Österrike 150 och i Ryssland 400. Verksamheten upptogs i Ungern år 1866.
År 1878 påbörjade adventisterna sin verksamhet i England, och fem år senare var det 100 sabbatshållare därstädes: År 1889 hade detta antal fördubblats.
Af adventisternas årsbok för 1906 se vi, att den tyska unionkonferensen hade 6,657 medlemmar vid nämnda års början. Den britiska unionkonferensens medlemsantal vid samma tid var 1,765. Det latinska unionmissionsfältet, innefattande en del af Schweiz, Frankrike, Italien, Portugal, det franska Belgien och Algerien, hade ett medlemsantal af 937. Dessa siffror blefvo dock storligen förökade under de sista få åren.
Det var icke förrän på 1870-talet, som sjundedags adventisterna utförde någon missionsverksamhet i Skandinavien. Vi skola betrakta hvarje land för sig.
DANMARK
är det första adventisterna bland de skandinaviska länderna, hvar verkade. Befolkningen därstädes är 2,449,540.
Broder J. G. Matteson var den förste, som reste till Danmark. Han kom till Jylland och fann redan då tre familjer, som iakttogo den sjunde dagen som sabbat. År 1878 organiserade han en församling i Sjælland. Vid denna tid förenade sig bröderna Andreas och Knut Brorsen med verksamheten därstädes. Detta gaf J. G. Matteson tillfälle att resa till Norge. 1880 organiserades den danska konferensen. Ett sanatorium upprättades under d:r J. C. Ottos ens ledning. Äfven kungliga personer hafva visat sig vänligt stämda mot denna anstalt. Medlemsantalet är 1,039 med 17 missionsarbetare i konferensens tjänst.
NORGE.
Invånareantalet är omkring 2,225,000.
Som vi redan sett, var J. G. Matteson den förste adventistpredikant, som besökte Norge. Han besökte Kristiania på inbjudning af en inflytelserik man, som hade läst adventisternas skrifter. På denna resa besökte han äfven Trondhjem, Bergen och andra platser. År 1879 förenade J. P. Jesperson sig med verksamheten, och en församling. organiserades. Prästerna motsatte sig adventisternas verksamhet, men antalet af dem som besökte mötena ökades till 1,800 personer. En tidning, kallad Tidernes Tegn, började utgifvas, och en möteslokal blef byggd. I Norge finnas för närvarande 958 sabbatshållare och 11 missionsarbetare.
SVERIGE.
Sveriges befolkning är något öfver fem millioner. Hvad som först väckte intresse för adventisternas lära i Sverige var en del litteratur, som sändes dit från Amerika. År 1880 bärjade J. P. Rosqvist att predika budskapet för sina landsmän. Den första adventistförsamlingen organiserades år 1882. Rosqvist blef dragen inför rätten af en luthersk präst, emedan denne sade, han predikade villfarelse, och han blef sänd till Örebro fängelse för åtta dagar. Efter denna erfarenhet verkade han i norra Sverige, hyar åtskilliga antogo den sanning, han förkunnade. J. G. Matteson besökte Sverige 1882, och en konferens organiserades. En del kolportörer sålde böcker, som innehöllo den närvarande sanningen, från stad till stad, och många fingo därigenom tillfälle att lära känna denna sanning, äfven om de ej voro villiga att lyssna till predikan. Broder O. Johnson från Kristiania öfvertog verksamheten år 1883. En hälsotidning började utgifvas på svenska, och något senare började Tidens Tecken att utgifvas. Det är äfven en skola vid Nyhyttan och sjukvårdsanstalter i Örebro, Göteborg och på andra platser. Medlemmarnas antal är 905 och missionsarbetarna äro 11. Till skandinaviska unionkonferensen hör äfven norrländska missionen med 81 medlemmar och två missionsarbetare.
FINLAND.
På grund af Finlands svenska befolkning och emedan missionsarbetare, som talat svenska, sändts dit, skola vi betrakta missions verksamheten i detta land tillsammaps med missionen i Skandinavien.
Finland är ungefär så stort som Montana, och dess befolkning uppgår till öfver två och en half millioner.
Broder O. Johnson och två bibelarbetare kommo till Helsingfors år 1892 och började verka bland de många tusen, som tala svenska i Finland. Möten höllos först i Johnsons privata hem, hvartill han inbjöd dem som vora intresserade, ty han fick icke tillåtelse att hålla offentliga möten. Intresset tilltog, och 1898 reste John Hoffman dit och tog hand om arbetet. De fingo nu större frihet och började ulgifva böcker på finska språket. Böcker såldes på båda språken. Broder Fred Anderson - reste från Amerika till Finland 1901. Det närvarande medlemsantalet uppgår till 141, och där äro sju misionsarbetare. En konferens organiserades 1909.
ISLAND.
Islands befolkning är endast omkring 71 tusen. Broder David Östlund började verka på Island 1897. Han lärde sig snart det isländska språket och öfversatte böckerna "Vägen till Kristus" och "Jesu profetior," hvilka han sålde öfver hela ön. Han började 1900 utgifva en tidning. Där finnes nu tre missionsarbetare och omkring 44 medlemmar.
Således se vi, att evangelium om riket blifver förkunnadt för folket i nordanlanden.
INDIEN.
Adventisterna började verka i Indien 1893 genom att sprida litteratur. A. T. Stroup och Wm. Lenker sålde böcker i många af de ledande städerna. År 1894 kom George Burrus till Kalkutta, började att studera det bengaliska språket och verkade från hus till hus bland kvinnorna. En missionsstation påbörjades i Kalkutta år 1895, när pastor D. A. Robinson och hustru samt May Taylor seglade från London. Ellery Robinson och hans hustru kommo dit från London 1896 samt W. A. Spicer och hans hustru 1898.
År 1896 börjades läkaremissionen af sex läkaremissionärer. Ett sanatorium upprättades i Kalkutta.
En tidning började utgifvas 1898 och sprides i alla delar af Indien, äfven i Singapore.
År 1901 tog prof. J. L. Shaw ledningen af verksamheten, och sedan den tiden har litteratur blifvit spridd öfver hela Indien af missionärinnor. Ett godt missionsarbete har äfven utförts af evangeliska sjukvårdare. Verksamheten drifves i Kalkutta på både engelska och bengaliska språken. Traktater ha blifvit tryckta på engelska, bengaliska, hinduiska och urduiska språken. I södra Indien har en broder utgifvit en skrift i ett annat språk, och infödda troende i Birma ha utgifvit skrifter på detta språk.
År 1900 antog W. A. Barlon den bibliska läran om sabbaten och Kristi andra ankomst. Han var missionär och började en mission i Simultala, omkring 30 engelska mil väster om Karmatar, bland santalfolket, hvilket talar santalspråket. Från 15 till 20 unga män ha där bevistat en skola, och tre af dessa döptes 1904, varande de första, som antagit sanningen bland detta folk. Santalerna uppgå till ett antal af nära två millioner.
I alla större städer gifves tillfälle att predika på engelska språket. Åtskilliga missionärer följde med J. L. Shaw till Indien från England år 1906. Medlemsantalet 1904 var 130 och två år senare 155. Missionärernas antal är öfver 50, och antalet sabbatshållare är nu 3,757.
KINA.
Adventisterna började sin verksamhet i Kina år 1887, när A. La Rue, som hade verkat i Honolulu, reste till den britiska staden Hongkong såsom själfunderhållande missionär, förtjänande sitt uppehälle genom att sälja engelska böcker ombord på fartyg och genom försäljning af torkad frukt och hälso föda i staden. En del kineser blefvo mycket intresserade i sanningen och öfversatte åtskilliga traktater, hvilka La Rue sedan tryckte. En del unga män på den brittiska flottan antogo sanningen under den tid han verkade på ofvannämnda plats. Han dog 1904.
År 1902 kommo broder J. N. Anderson och hans hustru samt Ida Thompson till Hongkong för att verka i Kina. De efterföljdes af E. W. Wilbur och hans hustru. De hafva studerat canton-dialekten, och deras hufvudkvarter är Can ton, hvar de ha en skola för gossar och en annan för flickor.
Broder H. W. Miller och hustru, A. C. Selmon och hans hustru, hvilka voro läkare, samt, Carrie Erikson och Charlotte Simpson reste för några år sedan till Kina. 1905 reste W. C. Hankins till Amoy, Kina, för att taga hand om verksamheten därstädes.
Broder Westrup och hans hustru reste äfven till Kina 1905. De hade länge känt sig manade att upptaga verksamheten på detta fält. Missionsstyrelsen ansåg, att, de borde sändas till detta fält, och en svensk broder i Holdrege, Nebr., L. J. Skoglund, blef så intresserad i företaget, att han betalade deras resa. J. P. Anderson, en ung man, reste till Kina i augusti 1906, sedan han fullbordat den svenska kursen vid Union College. Han trifves väl i detta stora hednaland. Han verkar bland hakka-folket. Sabbatshållarnas antal i Kina är omkring 230 med omkring 40 missionärer.
JAPAN.
Adventisterna började missionsverksamhet i Tokio, Japans hufvudstad, 1896. De första missionärerna voro W. C. Grainger och T. H. Okohira; den sistnämnde är en japanes. De började hålla skola för omkring sextio unge män. Andra missionärer förenade sig med verksamheten senare.
Den första adventistfötsamlingen i Japan organiserades 1897 med 13 medlemmar. Vid denna tid var det öfver sextio, som besökte sabbatsskolan. Samma år börjades utgifvandet af en tidning, som ännu är en viktig faktor i att upplysa japanerna om sanningen.
Grainger dog i oktober 1899, och två år senare kom prof. F. W. Field med familj dit för att taga hand om verksamheten. Förutom skolarbete och spridningen af litteratur hölls äfven möten vid olika tillfallen på japanska språket af infödda arbetare. Burden och Field använde så mycken tid som möjligt för att studera språket, och 1904 började de verka för folket på deras eget språk.
Ett sanatorium grundades 1903 af doktorerna S. A. och Myrtle Lockwoods ledning. Ett annat upprättades senare uteslutande för japaner, två infödda läkare, som båda voro adventister, förenades med denna verksamhet. Såsom en följd af litteraturens utbredande finnas japaner, som äro intresserade i sanningens ord i olika städer i Japan.
Det är för närvarande omkring 15 missionärer i Japan och sex församlingar med ett sammanlagdt medlemsantal af 199 sabbatshållare.
KOREA.
Under år 1904 började adventisterna att verka i Korea. I maj besökte en korean Kobe i Japan, och när han gick förbi adventisternas möteslokal, tilldrog sig skylten, som var skrifven delvis på japanska och delvis på kinesiska, hans uppmärksamhet, och han stannade för att studera den. En japan, som var adventist, såg honom och tecknade åt honom att komma in. Ehuru ingen kunde förstå den andres språk, kommo de snart underfund med att de kunde meddela sig med hvarandra genom skrifning, användande en del kinesiska bokstäfver, hvilka de båda förstodo. Koreanen kom gång efter annan för att studera Guds ord, tagande med sig en af sina landsmän, hvilken äfven var en kristen. Båda antogo sanningen och blefvo döpta vid midnattstiden natten innan båten lämnade Kobe.
En af dessa seglade till Hawaii-öarna, under det att den andre återvände till sitt hemland. På sin hemresa fick han sällskap med en koreansk missionär, som hade varit i Honolulu, och lyckades intressera honöm i nådens sista budskap. Kort därefter begärdes hjälp från Korea. Budskapet spriddes som löpeld. Broder Kuniya, vår japanske arbetare, sändes dit i augusti. Professor Field reste en månad senare. Efter några veckors arbete organiserades fyra församlingar, och sabbatshållare uppstodo i fem andra byar; inalles 150 rapporterades. Den infödde koreanen, som mottog sanningen under sin resa till sitt hem från Honolulu, stannade att ha uppsikt öfver verksamheten. Senare rapporterades, att budskapet spriddes i andra delar af Korea genom denne koreans verksamhet, som kom till tron på, Kristus i Kobe, Japan. Han rapporterade, att stort intresse visade sig för sanningen vid Hechu, midt emellan Chemulpo och Chinnampo.
För närvarande är det fyra församlingar i Korea, med inalles 96 medlemmar. Dessutom finnas andra sabbatshållare, hvilka ännu ej tillhöra någon församling. Dessa utgöra tillsammans 255.
HAFSLÄNDERNA.
Australien har en befolkning på 41,137,235. Adventisterna började verka i denna världsdel 1885. S. N. Baskell var en af de första, som utförde missionsverksamhet därstädes: Han höll tältmöten i Melbourne tillsammans med andra, och en delantogo de förkunnade sanningarna. Vid slutet af år 1886 hade församlingen i Melbourne ett hundra medlemmar. År 1906 funnos det 2,676 medlemmar, 68 församlingar och 48 missionärer i Australien. Medlemsantalet för närvarande är 4,172. Dessutom finnes det tjugufyra grupper af sabbatshållare med 191 medlemmar.
NYA ZEELAND
har en befolkning af omkring 928,575. Broder S. N. Haskell besökte denna ö 1885. Han höll några möten, och flera började vandra i sanningens ljus. Några månader senare besöktes samma plats igen, och då blefvo åtskilliga döpta, och den första adventistförsamling organiserades. At 1886 besökte A. G. Daniells Nya Zeeland och började offentliga möten i Auckland. Sedan den tiden har verksamheten stadigt tillväxt. Robert Hare, en ung Wesleyan-predikant, förenade sig med adventisterna och har sedan verkat i Nya Zeeland och Australien. År 1892 kom G. F. Wilson till Nya Zeeland, och 1893 reste William Crother dit för att sälja böcker. Predikande, kolportörsverksamhet och senare läkaremissionsverksamhet äro de verksamhetsmetoder, som användas där. Ett sanatorium finnes ock därstädes. Sabbatshållarnas antal är omkring 557 förutom andra som icke tillhöra organiserade församlingar.
POLYNESIEN
besöktes år 1886, då John L Tay begaf sig till Pitcairnön. Han sökte sin utkomst som skeppssnickare för resan till Tahiti och kom därifrån till Pitcairn på ett skepp, som tillhörde den britiska flottan. Han tilläts att landstiga, ehuru detta var emot öns regler. Han anlände dit i oktober 1886. Några dagar senare rapporterades från ön, att de alla voro sabbatshållare. Invånarna önskade blifva döpta, och A. J. Cudney lyckades komma till dem. Skeppet "Pitcairn" byggdes för öarnas tjänst och styrde kurs från San Francisco till Pitcairn. Omkostnaderna därför erhöllos från sabbatsskolkollekten.
Skeppet Pitcairn företog tre turer. Den första den 20 okt. 1890 med missionärerna E. H. Gates, A. J. Read, John L Tay och deras hustrur. Kapten Marsh förde befälet. Attiotvå personer döptes denna gång på ön. På denna tur besöktes Sällskapsöarna, Vänskapsöarna, Cook, Samoa och Fiji-öarna samt Norfolk-ön, och skrifter utdelades till det engelskt och franskt talande folket. Såsom en följd däraf antogo många budskapet på dessa öar. Pitcairn återvände i november 1892.
Den 17 jan. 1893 företogs den andra turen. De missionärer, som följde med på resan denaa gång, voro B. J. Cady, J. M. Cole, E. C. Chapman och deras hustrur, d:r M. G. Kellogg, Hattie Andre och J. R. McCoy från Pitcairn. Denna gång besöktes Raratonga, Rurutu, Raiatea, Pitcairn och andra öar. B. J. Cady och hans hustru samt E. C. Chapman stannade enligt begäran på Raiatea. Cole och hans hustru stannade en tid på Norfolk-ön och kommo sedan till Fiji-öarna. Hattie Andre stannade på Pitcairn-ön, och d:r M. G. Kellogg förenade sig med verksamheten på Tonga-öarna.
Skeppet "Pitcairn" företog en tredje tur 1894. Följande missionärer voro då med ombord: D. A. Owen med familj, d:r J. E Caldwell, G. O. Wellman, R. G. Stringer och Buckner med deras hustrur samt Lillian White, J. R. McCoy, hans dotter och Maud Young.
Denna gång besöktes först Pitcairn-ön, bvar Buckner och hans. hustru samt McCoy med sin dotter stannade. Sedan besöktes Tahiti, hvar Wellman och hans hustru samt Lillian "White stannade. På återfärden reste dessa till Raiatea för att bistå B. J. Cady. R. G. Stringer och hans hustru samt Sarah Young stannade på Rurutu; den sistnämnda hade tagits ombord vid Pitcairn. De öfriga af detta sällskap stannade kvar på Raratonga. År 1900 blef skeppet Pitcairn såldt.
OSTINDISKA ÖARNA
hafva en befolkning på 40,000,000. R. W. Munson med familj, som förut varit en metodistmissionär i Singapore, började verksamhet i Sumatra år 1900. Befolkningen där är hufvudsakligen malajer och kineser.
I Singapore hafva vi 39 medlemmar och sex missionsarbetare.
På Sällskapsöarna finnes det 10 medlemmar och tre missionsarbetare.
RARATONGA
har öfver ett femtiotal sabbatshållare och två missionärer. Då missionärer först kommo dit, hade dc ej lagt märke til1 daglinien, hvarför de hade upplärt folket att hålla den sjunde dagen i stället för den första. Det sades ingenting därom, förrän våra missionärer anlände; men strax efter adventisterna började verksamhet därstädes, gjordes försök att förändra dagen för gudstjänst till söndagen, hvilken agitation fortgick, till dess att den borgerliga lagen tog fatt på saken. Detta blef dock icke ett hinder utan fasthellre en hjälp för budskapet. Många ledo förföljelse hellre än att arbeta på sabbaten.
NORFOLK-ÖARNA
ha 700 invånare, af hvilka 26 äro adventister. De ha åtskilliga traktater öfversatta till Tonga-språket, enär en del sabbatshållare finnas, som tala detta språk. Af Pitcairns 154 inbyggare äro 91 sabbatshållare. Sällskapsöarna ha för närvarande af sina 12,800 inbyggare 69, som hålla den sjunde dagen. Där äro tre missionsarbetare. I Samoa har äfven en del arbete utförts. Medlemsantalet är 5 af 40,000 inbyggare.
FIJI-ÖARNA.
hade ursprungligen befolkats af kannibaler, och de första missionärerna sökte meddela lifvets bröd åt dessa råa infödingar under fruktan att själfva blifva uppätna af dessa rofgiriga människor. Vid ett tillfälle kom en missionär, som blifvit god vän med en höfding, dit, och under samtal med honom fick han höra honom tillkalla en ung man, som genast kom, och, innan missionären fick tid att hindra det, hade han slagit ned den unge mannen för att af honom tillreda en festmåltid till missionärens ära. Detta gifver oss en liten föreställning om, hvad de, som sökte bringa dem ljuset, fingo möta, när de först började verksamheten där. Denna kannibalism har likväl gifvit vika, och evangelii omskapande kraft har så förändrat förhållandena, att missionärerna nu göra god framgång. År 1904 förestod J. E. Fulton adventisternas verksamhet därstädes, och flera andra verkade tillsammans med honom. De ha åtskilliga traktater på de inföddas språk samt en förkortad upplaga. af "Den stora striden" och en bibelläsningsbok ha utgifvits. En tidning tryckes äfven, och den sprides vida onikring. På dessa öar finnas fjorton församlingar med 245 medlemmar, och där verka för närvarande sju missionärer. Förutom de här nämnda, finnes det 32 sabbatshållare, som ej tillhöra någon församling.
Många andra öar ha varit föremål för Guds ords klara strålar och mer eller mindre upplysts af desamma. Således se vi, att folket på öarna få höra Herrens lag, och många följa hans vägar.
Det är omöjligt att fullständigt uppgifva medlemsantalet på något af de utländska missionsfälten, ty "flera missionärer utsändas hvarje år, och medlemsantalet har en stadig tillökning. Nya konferenser orgamseras, och allestädes uppstå nya församlingar.
SYDAMERIKA.
Det är intressant att veta, hur sjundedags adventisterna leddes att företaga missionsverksamhet å det område, som kallas River Plate. Omkring 1889 läste en fransk kolonist i en nyhetstidning en berättelse om ett dop, som adventisterna utförde i Schweiz. Han skref till nämnda land efter skrifter och tillsammans med en del andra började iakttaga sabbaten. Något senare flyttade några tyska sabbatshållare till Argentina från Kansas. I 1891 reste tre kolportörer dit och började sprida böcker och skrifter. Tre år senare reste F. H. Westphal till Argentina för att börja predikoverksamhet bland tyskarna, och andra arbetare förenade sig med honom senare. Att flera språk talas i en enda provins, kan man förstå af en rapport från J. Vuilleumier, som hade kommit till Sydamerika 1895. Han säger, att på sexton platser hade han talat franska, på nio, tyska, på sex, spanska, och på två, engelska. Det utfördes också en del missionsarbete bland där boende skandinaver. Församlingar ha blifvit organiserade i Argentina och Uruguay. 1893 besökte broder Nowlin Faulklandöarna och sålde böcker till ett värde af 1,350 dollar, men dessa öar hafva ej besökts sedan.
En skola har blifvit upprättad nära Diamante. År 1904 lämnade åtskilliga skolan och gingo ut att verka på missionsfältet. En tidning utgifves på spanska, och läkaremissionen har äfven visats uppmärksamhet. 1901 antog J. W. Westphal öfverinseendet af den sydamerikanska missionen. I 1904 hade River Plate konferensen 550 medlemmar. Åtskilliga hafva antagit sanningen bland indianerna.
1878 började några att hålla den sjunde dagen som sabbat i södra Brasilien. Detta var omkring 14 år, innan något systematiskt missionsarbete blifvit utfördt i dessa trakter, ty det var ej förrän 1892 som de första kolportörerna började boksäljning där. F. H. Westphal reste dit 1895 och undervisade dem som redan blifvit intresserade i sanningen. Andra arbetare reste dit något senare. Äfven här grundades en skola, hvar unga män och kvinnor få bereda sig för misionen. En tidning utgifves, och läkaremission har också påbörjats. 1904 räknade denna konferens 932 medlemmar. De flesta af dessa äro tyskar. Sanningen har ock. vunnit framgång bland portugiserna. De troende äro kringspridda på olika platser.
I provinserna utefter västkusten börjades missionsverksamhet omkring 1894, och tio år senare räknades omkring 224 medlemmar. I Peru har en del arbete blifvit utfördt med den följden, att en del börjat vandra i sanningens ljus.
Antalet, som antagit adventisternas läroåskådning, uppgick till 1,698 år 1904. Detta innefattar hela Sydamerika. Dock ha flera förenat sig med dem under de senare åren. Syd-amerikanska unionkonferensen har nu ett medlemsantal af omkring 1,449.
Då vi betrakta missionsarbetet i detta omfattande land och se hvad de olika samfunden uträttat, böra vi vara tacksamma för hvad som blifvit utfördt, likväl må vi erkänna att mycket större ansträngningar böra göras för dessa vidskepliga och okunniga människor.
AFRIKA.
Under den korta tid, som adventisterna bedrifvit missionsverksamhet i Afrika, ha några nedlagt sina lif under kampen mot hedendomens mörker. När ungdomen vid vår första missionsstation i MatabeleIand se den lilla grafgården vid Solusi, säga de: "Dessa hvita missionärer må hafva älskat afrikanerna, ty de gåfvo sina lif för att bringa oss ljuset." En missionärs graf gifver samma tysta vittnesbörd i Nyassaland, hvar broder J. H. Watson hvilar, och där äro ännu flera i Afrika.
När broder F. L. Meads moder fick underrättelse om sin sons död i Afrika, gaf Gud henne kraft att sitta ned och skrifva följande svar:
"Mitt hjärta ömmar för hans kära; som han måste lämna, och för det verk, han så mycket älskade, men 'Gud är min hjälp och styrka i nödens tid,' och han uppmuntrar och tröstar mig med sina dyrbara löften, Jag förnam detta, när de reste, men de ansågo det sin plikt att så göra, och jag ville ej sätta mig däremot. Jag lade mitt offer på altaret för Afrika och har ej tagit det tillbaka. Herren lefver, och välsignad vare denna klippa. Jag vet, att han kan gifva skönhet för aska och glädjens olja istället för sorg, ty han har gjort det förr, och han kan göra det igen på sin egen tid och sitt eget sätt."
SYDAFRIKA.
Sjundedags adventisterna började missionsarbete i Kapkolonien omkring 1886. Några började att hålla den sjunde dagen genom att läsa Bibeln, utan att veta, om någon annan människa på jorden gjorde detta.
Strax därefter sammanträffade de med en äldre man, som antagit samma lära i Amerika. När de talade om för honom, att de i Skriften funnit ljus, som inga andra kände till, åsyftande sabbaten, funno,de till sin glada öfverraskning, att äfven han var en sabbatshållare och att det var ett stort samfund i Amerika, som praktiserade samma lära. Detta ledde dem till att sända efter litteratur från Amerika och att uppmarta adventisterna i detta land att sända missionärer till dem. Till svar härpå sändes två predikanter med sina hustrur och två kolportörer till Kapstaden i juli 1887. I. J. Hankins, A. Druillard och A. T. Robinson med deras hustrur voro äfven bland tidigare missionärer på detta fält. År 1892 organiserades en konferens, och tolf år senare funnos där 371. Nu uppgår antalet till 992.
I Natal-Transvaal konferensen är det för närvarande omkring 200 sjundedags adventister.
I Matabeleland bedrifves äfven missionsverksamhet, och där finnas nu omkring 130 sabbatshållare.
År 1901 påbörjade broder Armitage Somabulamissionen. Ett år senare köpte adventisternas Generalkonferens en missionsstation i Nyassaland, och en skola börjades, hvilken gjort god framgång. Missionen i Basutoland daterar sig så långt tillbaka som år 1896, när S. N. Haskell besökte Afrika. År 1903 började W. H. Anderson att upprätta en missionsstation i Barotseland. Äfven har missionsarbete börjats bland kaffirfolket.
Häraf se vi, att evangelii vagn rullas framåt äfven genom Sydafrikas mörka junglar, och den kommer att föra många med sig till den himmelska staden af olika stammar och folkslag från den mörka världsdelen.
Ej blott i Afrika utan i alla delar af världen tändas stjärnor på missionens himmel, bebådande den dag, då rättfärdighetens Sol skall lysa fullkomligt. Den tredje ängelns budskap kan man nu med rätta sägas förkunnas från pol till pol och från haf till haf.