Folket kommer sällan upp på en högre nivå än sin predikant. En världslig ande hos honom har ett fruktansvärt inflytande på andra. Folk utnyttjar hans brister som en ursäkt för att dölja sin egen kärlek till världen. De tystar sitt samvete och menar, att de måste ha frihet att älska de saker som hör med till detta livet och till att vara likgiltiga för de andliga tingen, eftersom deras predikanter är sådana. De bedrar sin egen själ och förblir i vänskap med världen, som aposteln säger är ”fiendskap mot Gud”. (Jak. 4:4; Rom. 8:7) Predikanterna bör vara förebilder för hjorden. De bör framträda med en odödlig kärlek till själar och visa samma hängivenhet för saken som de vill se hos folket. Vittnesbörd för församlingen 2, sid. 645, 646.