Men han håller dem tillbaka. Inte ännu! Han kan ännu inte ta emot härlighetens krona och den kungliga manteln. Han går in i sin Faders närvaro. Han pekar på sitt sargade huvud, sin genomstungna sida, de ärrmärkta fötterna. Han lyfter sina händer som bär märken efter spikarna. Han pekar på bevisen för sin triumf. Han bär fram inför Gud viftofferskärven, dem som har uppstått tillsammans med honom som representanter för den väldiga skara som skall komma ut ur gravarna vid hans andra ankomst. Han närmar sig Fadern, som känner glädje över varje syndare som omvänder sig och som fröjdar sig över denne med sång. Innan världens grund blev lagd hade Fadern och Sonen ingått ett förbund om att friköpa människan, om hon skulle övervinnas av Satan. Med högtidlig förpliktelse hade de gett varandra händerna på att Kristus skulle gå in som trygghetsgarant för mänskligheten. Detta löfte hade Jesus uppfyllt. När han på korset ropade: "Det är fullbordat", riktade han dessa ord till Fadern. Överenskommelsen hade förverkligats. Nu förklarar han: "Fader, det är fullbordat." Jag har utfört din vilja, min Gud, jag har fullbordat återlösningsverket. Om din rättfärdighet är tillfredsställd, vill jag "att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig". (Joh. 19:30; 17:24.)