I början var Lucifer inte själv klar över sina känslors verkliga natur, under en tid var han rädd för, att uttrycka sitt sinnes gärningar och inbillningar; likväl stötte han dem inte ifrån sig. Han insåg inte, vart han var på väg. Men sådana ansträngningar, som endast obegränsad kärlek och visdom kunde åstadkomma, gjordes för att överbevisa honom om hans villfarelse. Hans otillfredsställhet bevisades sakna skäl, och han fick lov, att se, vad följden skulle bli av, att hålla fast vid sitt uppror. Lucifer blev överbevisad om, att han var inne på fel väg. Han såg, att "HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i allt han gör" (Psaltaren 145:17); att de gudomliga lagarna är rättfärdiga och rättvisa, och att han borde erkänna dem som sådana inför hela Himmelen . . . Han var snubblande nära, att besluta sig för att vända tillbaka; men stoltheten förbjöd honom . . . Han försvarade hårdnackat sin egen kurs, och kastade sig ut i den stora striden mot sin Skapare. . . .