Gud har blivit bestulen på tionde och gåvor. Det är något fruktansvärt att vara skyldig till att hålla tillbaka något från förrådskammaren eller stjäla från Gud. Predikanter som förkunnar Ordet i våra stora församlingar känner till synden att försumma att ge Gud det som är Hans. De vet att Gud inte kommer att välsigna Sitt folk när de försummar Hans välgörenhetsplan. De försöker genom tydliga, praktiska predikningar väcka folket till att göra sin plikt och visa själviskhetens och begärets faror och syndighet. Sinnena överbevisas och själviskhetens isande köld bryts. Och när uppmaningen ges om att ge gåvor till Guds verk, väcks somliga genom mötenas gripande påverkan till att ge, som annars inte skulle ge något. Så långt det angår denna grupp har (410) vi sett goda resultat. Men under pressande kallelser känner många det djupast, vilkas hjärtan inte har varit frusna av själviskhet. De har samvetsgrant låtit sina medel flyta in för att främja Guds verk. Hela deras varelse sätts i rörelse av de allvarliga appeller som görs, och just dessa svarar, som kan ha gett allt som deras omständigheter i livet skulle kunna försvara.