De predikanter som vill vara människor till lags, som ropar frid, frid, när Gud inte har talat om frid, borde ödmjuka sina hjärtan inför Gud, be om förlåtelse för sin falskhet och sin brist på moraliskt mod. Det är inte på grund av kärlek till sina grannar, som de slingrar sig undan det budskap som anförtrotts dem, utan därför att de är efterlåtna mot sig själva och älskar bekvämlighet. Sann kärlek söker först Guds ära och själars frälsning. De som har denna kärlek vill inte undvika sanningen för att rädda sig själva från de obehagliga konsekvenserna av att tala klarspråk. När själar är i fara, vill Guds tjänare inte tänka på sig själva, utan vill tala det ord som blivit dem givet, genom att de vägrar att ursäkta eller överskyla ondska.