Trots de upprepade varningarna och tillrättavisningarna från Herren till dem som har haft ansvarsfulla ställningar, har de gått sina egna vägar och vägletts av sitt eget oheliga omdöme. Till följd av detta har Guds verk lidit skada och själar har vänt sig bort från sanningen. Alla som är skyldiga kommer att möta en fruktansvärd uppteckning på dagen för det slutliga straffet. Om de någonsin blir frälsta, kommer det att ske utan någon allmän ansträngning från deras sida. De måste kunna se sitt tidigare liv och bli friköpta. Om man uppriktigt går in i detta arbete och uthålligt följer upp det med odelat allvar, kommer man att få framgång, men (521) många kommer inte att lyckas därför att det allvar de lägger ned i början av arbetet dör ut och blir till håglöshet och sorglöshet. Först är deras ansträngningar riktiga, när de har en viss känsla för sitt tillstånd. De försöker emellertid glömma den tid som gått och hoppar över den utan att ta upp stötestenarna och göra ett grundligt arbete. Deras ånger är inte någon äkta sorg. Och genom sitt inflytande har Gud blivit vanärad och själar som Kristus har dött för har gått förlorade. De gör sporadiska ansträngningar och visar stor känslighet, men detta faktum att ansträngningarna upphör och att denna känsla snart går över och följs av ointresserad likgiltighet, visar att Gud inte är helt med i uppgiften. För en tid arbetade man på känslorna, men detta arbete nådde inte tillräckligt djupt för att ändra de principer som styrde deras handlingar. De är lika benägna att förledas till samma felaktiga väg som de var allra först, innan de har kraft att stå emot Satans list, utan är föremål för hans bedrägeri.