År 1850 utgavs den i Paris, Maine. Här utvidgades tidningen och dess namn ändrades till sitt nuvarande, The Advent Review and Sabbath Herald. De som stöttade saken var få och fattiga på jordiskt välstånd och vi var fortfarande tvungna att kämpa mot fattigdom och stora besvikelser. Alltför mycket arbete, oro, bekymmer, brist på näringsrik föda och exponering för kyla under våra långa resor vintertid, blev för mycket för min man, och han dignade under bördan. Han blev så svag att han knappt kunde gå till tryckeriet. Vår tro prövades till det yttersta. Vi hade villigt uthärdat försakelser, möda och lidande. Ändå misstolkades våra motiv och vi betraktades med misstro och avundsjuka. Det var inte många av dem, för vars bästa vi hade lidit, som verkade uppskatta våra ansträngningar. Vi var för bekymrade för att kunna sova eller vila. De timmar då vi borde ha bli utvilade genom sömn, ägnade vi ofta åt att svara på långa brev, motiverade av avundsjuka. Många timmar då andra sov spenderade vi i kvalfyllda tårar och sorg inför Herren. Till slut sa min man: ”Min hustru, det lönar sig inte att fortsätta kämpa längre. Detta krossar mig, och kommer snart att leda mig till graven. Jag kan inte fortsätta längre. Jag har skrivit ett meddelande till tidningen att jag inte ska ge ut något mer.” När han gick ut genom dörren för att gå och lämna det till förlaget, svimmade jag. Han kom tillbaka och bad för mig. Hans bön besvarades och jag mådde bättre.