Evangeliets tjänare kapitel 91. Från sida 316ren sida tillbaka

Omsorg om missionsarbetare

(316)Anstalter bör vidtas för skötandet av pastorer och andra trofasta Guds tjänare, som på grund av sin utsatta belägenhet eller för mycket arbete i hans sak blivit sjuka och i behov av vila och återställelse, eller som på grund av ålderdom eller förlust av hälsan ej längre orkar med att bära sin börda eller stå ut med dagens hetta. Ofta tilldelas pastorer ett arbetsfält, som de vet kommer att sarga deras hälsa; men ovilliga att sky prövande platser, beger de sig åstad, i hopp om att vara en hjälp åt och en välsignelse för folket. Så småningom inser de, att hälsan sviktar. Att växla klimat och arbete prövas, utan att medföra lättnad; och vad skall de ta sig till då?

(316)De här trofasta arbetarna, som för Kristi skull har gett upp världsliga utsikter, ja, valt fattigdom före nöjen och rikedom; som glömt bort jaget och enträget verkat för att vinna själar för Kristus; som har gett frikostigt för att främja olika satsningar inom Guds sak, och därpå har sjunkit ned i striden, trötta och sjuka, samt utan medel till sitt uppehälle, får inte lämnas att kämpa mot fattigdom och lidande, eller känna att de är fattighjon. När sjukdom eller krämpor drabbar dem, låt då inte våra arbetare tyngas ned av den oroliga frågan: ”Hur skall det gå för min fru och våra små, nu när jag inte längre kan arbeta och förse dem med deras nödvändigheter?” Det är inte mer än rätt, att anstalter vidtas för att avhjälpa behoven åt dessa trofasta arbetare och deras skyddslingar.

(316)Rundhänt försörjning tillhandahålls åt veteraner, som har stridit för sitt land. De männen bär de ärr och livslånga krämpor, som vittnar om de farliga strider de deltagit i, deras marscherande som krigsfångar, deras utsatthet för stormar, deras lidande i fängelse. Alla dessa bevis för deras trofasthet och självuppoffring gör att de har rätt till, att kräva något av den stat de har bidragit till att rädda – krav, som vidgås och efterkoms. Men vilket slags försörjning har sjundedags-adventister ordnat åt Kristi krigare?

(316)Vårt folk har inte tillräckligt väl känt detta trängande behov, och därför har det försummats. Församlingarna har varit tanklösa, och trots att ljuset från Guds ord har strålat på deras vandringsstig, har de försummat denna synnerligen heliga plikt. Herren är ytterligt missnöjd med detta åsidosättande av Hans trogna tjänare. Vårt folk borde vara lika villigt att bispringa vederbörande under dessas motgång, som det varit villigt att ta emot deras medel och tjänster, då dessa varit vid god hälsa.

(317)Gud har ålagt oss plikten, att ge särskild akt på de fattiga ibland oss. Dock skall inte de här pastorerna och arbetarna inordnas ibland de fattiga. De har samlat en skatt i himmelen, som inte kommer att nötas ut. De har tjänat konferensen i ur och skur, nu är det konferensens tur att tjäna dem. När vi ställs inför sådana här fall, skall vi inte gå förbi på motsatta sidan. Vi skall inte säga: ”klä er varmt och ät er mätta’” (Jak. 2:16), och sedan inte vidta praktiska åtgärder, för att avhjälpa deras behov. Så har skett i det förflutna, och således har i somliga fall sjundedags-adventister vanärat sin trosbekännelse och gett världen anledning, att förebrå Guds sak. . . . .

(317)Den plikt vi är skyldiga dessa personer har påtalats upprepade gånger, men inget avgjort handlande har förverkligats härvidlag. Som ett folk bör vi känna vårt ansvar i denna sak. Varje församlingsmedlem bör intressera sig för allt, som rör mänsklighetens och Kristi brödraskap. Vi är varandras lemmar; om en lem lider, lider alla lemmar med denne. Någonting måste göras, och konferensen bör ha så stor andlig urskiljningsförmåga, att den inser vilka förmåner och trevnader, som dessa utslitna arbetare behöver och förtjänar.

(317)Våra hälsohem en tillflykt för arbetare
Dessa pastorer behöver ofta särskild omsorg och behandling. Våra hälsohem borde vara en tillflyktsort för sådana och för alla våra slitna arbetare, som behöver vila. Rum bör tillhandahållas, där de kan uppleva variation från vardagen och vila, utan ständig oro för hur de skall kunna betala för sig. Då lärjungarna var slitna av sitt arbete, sade Kristus till dem: ”’Kom med mig till en öde plats . . . och vila er lite.’” Mark. 6:31. Han skulle föredra arrangemang, varigenom Hans tjänare nu skulle få möjlighet att vila och återhämta krafterna. Våra hälsohem skall stå öppna för våra hårt arbetande pastorer, som gjort allt som stått i deras kraft för att säkra medel för uppförandet och underhållet av de här institutionerna, och närhelst de är i behov av välsignelserna som erbjuds där, skall de fås att känna sig som hemma.

(318)De här arbetarna bör aldrig måsta betala ett högt pris för logi och behandling, de bör ej heller betraktas som tiggare, eller på något annat sätt fås att känna sig som sådana av dem, vars gästfrihet de njuter. Att ge prov på frikostighet i bruket av de faciliteter, som Gud har berett för Sina slitna och utarbetade tjänare, utgör tvättäkta hälsomissionsarbete i Hans ögon. Guds arbetare är knutna till Honom, och när de tas emot, skall man minnas att Kristus tas emot i form av Sina budbärare. Detta kräver Han, och blir vanärad och missnöjd, när de behandlas likgiltigt eller bemöts på ett småaktigt eller själviskt vis. Guds välsignelse kommer inte att vila över snålt bemötande av någon av Hans utvalda.

(318)Inom det medicinska skrået har man inte alltid varit tillräckligt skarpsinnig, för att bli varse dessa förhållanden. Somliga har inte betraktat dem, såsom de borde ha gjort. Måtte Herren helga uppfattningsförmågan åt dem, som ansvarar för våra institutioner, så att de kan förstå, vilka som bör erhålla medlidande och omsorg. Den del av saken, som dessa uttröttade arbetare skulle ha verkat för, bör visa sin uppskattning för deras möda, genom att biträda dem när de har det svårt. På så vis skulle man i hög grad dela bördan av utgifterna med hälsohemmet.

(318)En del arbetare har det så förspänt, att de kan lägga undan litet av sin lön, och det bör de, om möjligt, göra med tanke på diverse eventualiteter. Dessa personer bör likväl hälsas som en välsignelse på hälsohemmet. Dock har de flesta av våra arbetare många och omfattande plikter att uppfylla. Närhelst medel behövs, kallas de att göra något, att gå före, så att inflytandet från deras exempel måtte föranleda andras givmildhet och Guds saks framåtskridande. De känner en sådan intensiv önskan om, att resa fanan på nya fält, att många till och med lejer personer, för att främja diverse satsningar. De har inte skänkt pengar motvilligt, utan har känt att det varit en förmån, att arbeta för sanningens befordran. Genom att sålunda reagera på maningar om medel, får de sällan mycket över.

(318)Herren har noga bokfört deras rundhänthet mot saken. Han vet, vilket gott verk de har utfört, ett verk som de yngre arbetarna inte kan föreställa sig. Han har varit medveten om alla umbäranden och självförnekelser de har utstått. Han har lagt märke till varje omständighet hos varje enskilt fall. Allt står upptecknat i böckerna. Dessa arbetare är ett skådespel inför världen, inför änglar och inför människor, likaså är de ett åskådningsexempel, som provar uppriktigheten hos våra religiösa principer. Herren skulle vilja få vårt folk att förstå, att banbrytarna inom detta verk förtjänar allt det, som våra institutioner förmår att göra för dem. Gud manar oss till, att begripa att de som blivit gamla i Hans tjänst, förtjänar vår kärlek, vår heder, vår djupaste aktning.

(319)En arbetarfond
Pengar borde läggas i en fond åt arbetare, som ej längre förmår att verka. Vi kan inte stå med rent samvete inför Gud, med mindre vi verkligen anstränger oss härvidlag, och detta skyndsamt. Det finns en del ibland oss, som inte inser behovet av denna åtgärd, men deras motstånd bör inte få påverka oss det lilla minsta. De, som av hela hjärtat bestämt sig för att vara rekorderliga och göra det rätta, bör stadigt gå framåt för fullbordandet av ett gott verk, ett verk som Gud kräver skall utföras. Det finns många, som bara snällt sitter där, som har skjutit upp arbetet med att göra gott med hjälp av sina finanser; men skall detta fortsätta? Skall vi älska pengar så mycket, att vi begraver dem i marken? - Vittnesbörd f. Församlingen, band 7, sid. 290-294.

-----------

nästa kapitel