Evangeliets tjänare kapitel 94. Från sida 327ren sida tillbaka

Ordination

(327)I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, . . . och Saulus. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: 'Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, som jag har kallat dem till'. Innan de sändes ut som missionärer till den icke-judiska världen blev dessa apostlar högtidligt avskilda för Gud genom fasta, bön och handpåläggning. På detta sätt auktoriserades de av församlingen, inte bara att undervisa om evangelium utan också för att utföra dopets ceremoni och organisera församlingar och fick därigenom full kyrklig auktoritet.

(327)Den kristna församlingen var vid denna tidpunkt på väg in i en betydelsefull era. Uppdraget att förkunna det evangeliska budskapet bland de icke-judiska folken skulle nu utföras med kraft. Som ett resultat därav skulle församlingen växa genom ett stort tillskott av omvända. De apostlar som hade blivit utsedda att leda detta arbete skulle komma att utsättas för misstankar, fördomar och avundsjuka. Deras undervisning om nedbrytandet av "den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen" (Ef.2:14) hade under lång tid skilt den judiska och den icke-judiska världen från varandra. Detta skulle helt naturligt göra dem till föremål för en anklagelse för irrlärighet. Deras auktoritet som förkunnare av evangelium skulle ifrågasättas av många nitiska troende judar.

(327)Gud förutsåg de svårigheter som Hans budbärare skulle bli utsatta för. För att deras arbete inte skulle kunna ifrågasättas, instruerade Gud församlingen genom uppenbarelse att avskilja dem offentligt för förkunnargärningen. Deras auktorisering var ett offentligt erkännande av deras gudomliga uppdrag att för den icke-judiska världen förkunna evangelii glada budskap.

(327)Både Paulus och Barnabas hade redan fått sitt uppdrag från Gud själv. Denna ceremoni, då man lade händerna på dem, innebar inte någon ny nådegåva eller någon egentlig kvalificering. Det var en erkänd form av bekräftelse på ett förordnat ämbete och ett erkännande av apostlarnas auktoritet i detta ämbete. Därigenom sattes församlingens sigill på arbetet för Gud.

(327)För judarna var denna ceremoni betydelsefull. När en judisk far välsignade sina barn, lade han vördnadsfullt sina händer på deras huvuden. När ett djur avskildes till offer, lade en av dem som hade beklätts med prästerlig auktoritet, handen på offrets huvud. Och när pastorerna i den kristna församlingen i Antiokia lade sina händer på Paulus och Barnabas, bad de Gud genom denna handling att låta sin välsignelse vila över dessa utvalda apostlar i deras avskiljande till det särskilda arbete, för vilket de hade utsetts.

(328)Senare kom denna auktoriseringsceremoni att grovt missbrukas. Oförsvarlig betydelse tillskrevs handlingen, som om en kraft omedelbart kom över dem som tog emot ett sådant bemyndigande, vilket omedelbart kvalificerade dem för vilken som helst eller alla kyrkliga funktioner. Men i berättelsen om auktoriseringen av dessa två apostlar sägs inte någonting som antyder att någon förmåga eller kraft meddelades genom själva handlingen att lägga händerna på dem. Vi har endast den enkla redogörelsen för deras bemyndigande och den inriktning som detta hade på deras framtida arbete.

(328)De omständigheter som hade samband med Paulus' och Barnabas' avskiljande av den helige Ande för ett särskilt uppdrag, visar tydligt att Herren arbetar genom utvalda instrument i sin organiserade församling. Många år tidigare, när den gudomliga avsikten ifråga om Paulus först uppenbarades för honom av Frälsaren själv, fördes Paulus därefter omedelbart i förbindelse med medlemmar av den nyss organiserade församlingen i Damaskus. Dessutom lämnades inte heller församlingen på den platsen länge i ovisshet om den personliga upplevelse, som denne omvände farisé hade haft. Och när det gudomliga uppdraget gavs vid detta tillfälle för att mera fullständigt genomföras, vittnade den helige Ande åter om Paulus som ett utvalt redskap för att förkunna evangelium för de icke-judiska folken och gav i uppdrag åt församlingen att ge honom och hans medarbetare fullmakt därtill. I det att ledarna för församlingen i Antiokia "förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: 'Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.'"

(328)Gud har gjort Sin församling på jorden till en ljusets kanal. Genom den meddelar Han Sina syften och Sin vilja. Han ger inte någon av Sina tjänare en upplevelse som är oberoende av eller står i motsats till den upplevelse som församlingen själv har. Inte heller ger han en enskild människa kännedom om Sin vilja i fråga om hela församlingen, medan församlingen – Kristi kropp – lämnas i okunnighet. I Sin framsyn för Gud Sina tjänare i nära förbindelse med Sin församling, för att de skall ha mindre förtroende för sig själva och större förtroende för andra som Gud tillsatt som ledare för att befrämja Hans verk.

(329)Det har alltid i församlingen funnits sådana som varit benägna att hävda ett individuellt oberoende. De tycks inte kunna inse att andligt oberoende har en benägenhet att leda människan till att lita för mycket på sig själv och att handla efter sitt eget omdöme, snarare än att respektera sina medtroendes råd och högt uppskatta deras omdöme, framför allt deras som bekläder de ämbeten som Gud har utsett för att leda Sitt folk. Gud har beklätt Sin församling med särskild auktoritet och kraft, vilken ingen kan anses ha rätt att ringakta eller avvisa, eftersom den som handlar så, avvisar Guds röst.

(329)De som har en benägenhet att betrakta sitt eget omdöme som det som skall dominera, befinner sig i allvarlig fara. Det är Satans utstuderade avsikt att skilja sådana människor från dem som är ljusets förmedlare, dem som Gud har utbildat och gjort skickliga till att bygga upp och utvidga Hans verk på jorden. Att gå förbi eller avvisa dem som Gud har utsett till att bära ledarskapets ansvar för evangelii utbredande, är att avvisa de medel som Han har anvisat för att hjälpa, uppmuntra och styrka Sitt folk. En evangelii budbärare som förbigår församlingen eller tror att Han inte kan få information genom någon annan kanal än direkt från Gud, försätter sig själv i ett läge där han löper risk att bedragas av fienden och bli övervunnen. Gud har i Sin visdom ordnat det så att kristen skall vara förenad med kristen och församling med församling med hjälp av den nära gemenskap som skulle upprätthållas mellan alla församlingens medlemmar. På detta sätt blir det möjligt för människor att samarbeta med Gudomen. All verksamhet kommer att underställas den Helige Ande. Alla de som tagit emot evangelium kommer att förenas i en organiserad och korrekt styrd verksamhet, för att för världen förkunna det glada budskapet om Guds nåd.

(329)Paulus betraktade sitt formella bemyndigande som en början till en ny och betydelsefull epok i sitt livsverk. Det var från denna tid som han senare daterade början av sin funktion som apostel i den kristna församlingen. - Löftestiden, sid. 152- 156.

-----------

nästa kapitel