Kvinnorna vid graven.

(198)De kryddor och smörelser, med vilka Jesu kropp skulle smörjas, hade man tillred dagen före sabbaten. Tidigt om morgonen på den sista dagen i veckan gingo Maria med vissa andra kvinnor till graven för att begynna smörja Frälsarens lekamen. Då de närmade sig graven, blevo de förvånade; ty himmelen upplyftes av ett strålande ljus, och jorden darrade under dem. De skyndade sig till graven och blevo förundrade över att finna, att stenen var bortvältrad från ingången, och att de romerske skylvakterna icke funnos der. De varseblevo ett skinande ljus omkring graven, och då de skådade in, sågo de, att den var tom. rätt

(127)Maria skyndade så sig så hastigt som möjligt till lärjungarna och omtalade för dem, att Jesus icke fans i graven, der de hade lagt honom. Medan han bortgick i detta ärende, undersökte de andra kvinnorna, som väntade på henne vid graven, några dess inte för att förvissa sig om, att deras Mästare verkligen var borta. Plötsligen sågo de en skön ung man, klädd i skinande kläder, som satt vid graven. Det var den ängel, som hade bortvältrat stenen, och som nu påtog sig en skepnad, vilken icke skulle förskräcka kvinnorna, som hade varit Jesu vänner och hjälpt honom i hans offentliga verksamhet. Men oaktadt ängeln hade beflöjat sin härlighet, blev likväl kvinnorna storligen förfärade och förskräckta över den Herrens härlighet, som omgav honom. De vände sig nu om för att fly från graven. Men det himmelska sändebudet tilltalade dem med dessa lugnande och tröstefulla ord: ”Rädes icke Ni; ty jag vet, att Ni söken Jesus, den korsfäste. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade sagt. Kommen och sen rummet, där Herren har legat; och gån strax och sägen hans lärjungar, att han är uppstånden från de döde. Och se, han går före eder till Galileen; der skolen Ni få se honom. Se, jag har sagt eder det.” (Mat. 28: 5-7) rätt

(199)Då kvinnorna efterkomma ängelns inbjudning och åter skådade in i graven, sågo de en annen ängel i skinande kläder, och denne sporde dem: ”Varför söken Ni den levande bland de döde? Han är icke här, utan han är uppstånden. Kommen i håg, huru han talade till eder, då han ännu var i galileen, sägande: Människosonen måste antvardas i syndiga människors händer och korsfästas och på tredje dagen uppstå.” (Luk. 24: 5-7) Dessa änglar hade god kännedom om de ord, som Jesus hade talat; ty de hade ledsagat honom genom hela hans liv såsom skyddsänglar och hade bevittnat hans förhör och korsfästelse. rätt

(199)Med vishet förenad med ömhet påminde änglarna kvinorna om Jesu ord, då han på förhand underrättade dem om sin korsfästelse och uppståndelse. Kvinnorna förstodo nu klart sin Mästares ord, som intill den tiden hade varit mycket hemlighetsfulla för dem: De fingo nytt hopp och mod. Jesus hade förklarat, att han skulle uppstå ifrån de döde, och han hade grundat sitt påstående, att han var Guds Son, världens Förlosare, på sin kommande uppståndelse från de döde. rätt

(200)Maria, som först upptäckte, att graven var tom skyndade sig till Petrus och Johannes och bebådade, att de hade tagit Herren ut ur grave, och hon visste icke, var de hade lagt honom. Då lärjungarna hörde detta, lupo de båda till graven och upptäckte, att det var just sålunda, som Maria hade sagt. Deras Mästares lekamen fans der icke, och sveplinnet låg för sig självt. Petrus blev bestört, men Johannes trodde,, att Jesus hade uppstått från de döde, såsom han hade omtalat för dem, att det skulle ske. De förstodo icke det Gamla Testamentets skrifter, som lärde, att Kristus skulle uppstå från de döde; men Johannes grundade sin tro på Jesu egna ord, medan han ännu var hos dem. rätt

(200)Lärjungarna lämnade graven och återvände till sina hem. Men Maria kunde icke gå bort, medan det ännu härskade sådan ovishet om, vad det hade blivit av hennes Mästares lekamen. I det hon sot och grät, böjde hon sig ned för att ännu kasta en sista blick in i graven, och se, der sutto två änglar i vita kläder. De voro förklädda, så att de sågo ut som människor, och Maria märkte icke, att de voro himmelska väsenden. Den ene satt vid huvudet och den andre v id fötterna, der Jesu kropp hade legat. De tilltalade Maria, sägande: ”Kvinna, varför gråter du? Hon sade till dem: De hava tagit bort min herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom.” (Joh. 20: 13.) Men den öppna graven framför sig och tänkande på, att hennes Mästarens kropp var borta, lä Maria icke så lätt trösta sig. rätt

(201)Hon hade så alldeles hängivit sig åt sin sorg, att hon icke varblev, att den som talade med henne, hade ett himmelskt utseende. Då honom vände sig om för att gråta, träffade en annan röst hendes öron: ”Kvinna, varföre gråter du? Vem söker du?” Hennes ögon voro så fördunklade av tårar, att hon icke märkte, vem det var som talade till henne. Men hon kom genast att tänka på, att hon kunde få underrättelse hos honom om, var hennes Mästares kropp var lagd. Hon tänkte, att denna person tör hända var örtagårdsmästaren, som i en bedjande ton sade hon till honom: ”Herre, om du har burit bort honom, så säg mig, var du har lagt honom, så att jag må taga honom!” (Joh. 20: 15) rätt

(201)Hon kände, att om honom blott kunde komma i besittning av sin Frälsares dyrbare, korsfäste kropp, så skulle det vara en stor tröst i hennes sorg. Hon tänkte, att om man ansåg den rike mannens grav för att vara en allt för hedervärd plats för hennes Herre, så skulle hon själv skaffa honom en grav. Hon var mycket angelägen om att finna honom, så att hon kunde giva röst för hennes förvånade öron. Han sade till henne: ”Maria!” Ögonblickligen borttorkades hennes tårar, och en, som hon tog för att vara örtagårdsmästaren, uppenbarades för henne – det var Jesus! I sin glädje glömde hon ett ögonblick, att han hade blivit korsfäst; hon uträckte sina händer emot honom och sade: ”Rabbuni!” Då sade Jesus till henne: ”Rör icke vid mig; ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader, men gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.” (vers 17) rätt

(202)Jesus ville icke låta sitt folk tillbedja sig, innan han visste, om Fadern hade antagit hans offer, och innan Fadern själv hade givit honom den försäkran, att han försoning för folkets synder var fullständig och tillräcklig, så att de genom hans blod kunde vinna det evig livet. Jesus uppför genast till himmelen och framställde sig inför Guds tron, i det han framvisade de nesliga och grymma märkena på sin panna, sina händer och sina fötter. Men han vill icke mottaga härlighetens krona och den konungsliga manteln, och han vägrade att emottaga änglarnas tillbedjan, såsom han hade vägrat att emottaga Marias hyllning, innan Fadern hade tillkännagivit, att han antog hans offer. rätt

(202)Han hade också något, som han ville bedja Fadern om angående sina utvalde på jorden. Han önskade, att hans Fader skulle tydligt bestämma, vilket förhållande hans återlöste skulle intaga till himmelen och till Fadern. Hans församling må rättfärdiggöras och antagas, innan Kristus kan emottaga himmelsk ära. Han sade, att det var hans önskan, att hans församling skulle vara, der han var; om han skulle få ära, så måste hans folk dela den med honom; de som ledo med honom på jorden, skulle till slut regera med honom i hans rike. Kristus bad för sin församling på det mest tydliga sätt, i det han gjorde sig till ett med dem, och besjälad av en kärlek och ståndaktighet, som öden icke kunde rubba, framhöll han rättigheter, som han hade förvärvat åt dem. rätt

(203)Gud svarar på denna bön, i det han förklarar, att ”Honom skola alla Guds änglar tillbedja.” (Ebr. 1: 6,) Alla de högste änglarna åtlyda den konungsliga befallningen, och orden: Värdig, värdig är Lammet, som blev slaktad, och som åter lever såsom en segervinnare! Återljuda om os om igen genom himmelen. Änglarnas otaliga skaror kasta sig ned inför Förlossaren. Kristi bön bliver uppfylld; församlingen rättfärdiggöres genom honom, som framställer sig i dess ställe och är dess huvud. Här stadfäster Fadern med sin Son för det förbund, att han vill låta försona sig med de människor, som ångra sina synder och är honom lydiga, och låta dem stå i nåd hos sig genom Kristi förtjänster. Kristus försäkrar, att han ”skal göra en man sällsyntare [eng: mera dyrbar] än finaste guld, och en människa sällsyntare än guld från Opher.” (Esa. 13: 12) All makgt i himmelen och på jorden är nu överantvardad livets Furste. Likväl glömmer han icke ett ögonblick sina arme lärjungar, som leva i en syndig värld, utan bereder sig att återvända till dem, för att meddela dem sin makt och härlighet. Genom att sålunda uppoffra sitt liv för människan, förenar Förlossaren jorden med himmelen, den förgängliga människan med den oförgänglige Guden. rätt

(203)Jesus sade till Maria: ”Rör icke vid mig; ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader!” Då Kristus tillflöt sina ögon i döden på korset, uppfor icke genast hans själ till himmelen, såsom många tro; ty huru kunde då hans ord vara sanna, när han säger: ”Jag har ännu icke uppfarit till min Fader?” Jesu själ sov i graven med hans kropp; den svingade sig icke upp till himmelen för att där tillbringa en särskild tillvaro och att skåda ned på den sörjande lärjungarna, som smorde den kropp, varifrån själen hade flytt. Allt det som utgjorde Jesu liv och förstånd, förblev med hans kropp i gravn, och när han framkom, var det ett fullständigt väsende, som uppstod. Han behövde icke nedkalla sin själ från himmelen. Han hade makt till att uppgiva sitt liv och att återtaga det igen. rätt

(204)Den morgon, då Frälsaren uppstod från de döde, var den skönaste morgon, som någonsin uppgått för en fallen värld; men den var likväl icke mera betydelsefull för människan än den dag, på vilken han blev förhörd och korsfäst. Den himmelska härskaren förundrade sig icke över, att den som hade döden i sitt våld och hade liv i sig själv skulle uppvakna ur gravens sömn; men de förundrade sig över, att deras älskade anförare skulle då för upproriska människor. rätt

(204)Kristus vilade i graven på sabbatssdage, och då de heliga väsenden både i himmelen och på jorden begynte sin verksamhet på den första dagen i veckan, uppstod han till att förnya sin gärning, att undervisa sin lärjungar. Men detta faktum inviger likväl icke den första dagen i veckan till en helig dag eller instiftar den som sabbat. Innan Jesus dog, instiftade han Herrens nattvard, som skulle hållas såsom en åminnelse av, att hans kropp utgavs åt döden, och att hans blod rann för världens synder. Han säger nämligen: ”Ty så ofta Ni äten detta bröd och dricken denna kalk, förkunnen Ni Herrens död, till dess han kommer.” (1. Kor 11: 26.) Och den botfärdiga själ, som tror på Kristus och tager de steg, vilka äro nödvändiga på omvändelsens väg, bringar i åminnelse Kristi död, begravning och uppståndelse, då den emottager dopet. Den stiger ned i vattnet i likhet med Kristi död och begravning, och uppstår derur i likhet med hans uppståndelse, icke för att fortsätta med sitt gamla syndiga leverne, utan för att leva ett nyt liv i Kristus Jesus. rätt

(205)Den andra kvinnorna, som hade sett och talat med änglarna, lämnade graven med stor glädje, blandad med fruktan. De skyndade sig bort till lärjungarna, enligt änglarnas uppmaning, och omtalade för dem, vad de hade sett och hört. Änglarna hade uttryckligen sagt, att kvinnorna skulle meddela dessa nyheter till Petrus. Bland hela den lilla skara lärjungar, som hade följd Jesus, kände denne lärjunga sig mest nedslagen, emedan han så nesligt hade förnekat sin Herre. De heliga änglarna förstodo ganska väl, att Petrus hade djupt ångrat sin synd, och den ömma medlidsamhet, som de känna för de villfarande och bedrövade, uppenbarade sig däri, att de visade en sådan omsorg för den olycklige lärjungen, och detta var ett bevis för honom, att Herren hade antagit hans ånger och förlåtit hans synd. rätt

(205)Lärjungarna blevo förvånade, då de åhörde kvinnornas berättelse. De begynte att få småningon erinra sig sin Herres ord, i vilka han förutsade sin uppståndelse. Men de blevo likväl mycket bestörta angående denna händelse, som borde hava fyllt deras hjärtan med glädje. Sedan den stora missräkning de erfarit, därigenom att Jesus dog, var deras tro för svag till att fatt, att han var uppstånden. Deras förhoppningar hade blivit så omintetgjorda, att de icke kunde tro, vad kvinnorna omtalade, utan tänkte, att de endast hade inbillat sig detta. Även då Maria Magdalena vittnade, att hon hade sett och talat med sin Herre, ville de likväl icke tro, att han var uppstånden. rätt

(206)De kände sig förskräckligt nedtryckta genom de händelser, som hade trängt sig inpå dem. På den sjätte dagen sågo de, att deras Mästare dog; på den första dagen i den påföljande veckan upptäckte de, att hans kropp hade blivit dem avhänd, och man beskyllde dem för att hava stulit den i avsikt att bedraga folket. De ägde icke den minsta förhoppning om att det någonsin kunna rätta på de falska intryck, som man hade fått angående dem; och de blevo nu åter bestörta, så att de icke visste, antigen de skulle tro, vad de troende kvinnorna hade omtalat, eller icke. I sin stora nöd fylldes deras hjärtan med längtan efter deras älskade Mästare, som alltid hade varit beredvillig till att förklara de hemligheter, som förvirrade dem, och att utjämna deras svårigheter. rätt

nästa kapitel