Min första syn

(58)Det dröjde inte länge efter att den fastställda tiden 1844 hade passerat innan jag fick min första syn. Jag besökte en kär syster i Kristus som jag var nära vän med. Vi var fem kvinnor som stilla böjde knä vid familjealtaret. Medan vi bad kom Guds kraft över mig på ett sätt som jag aldrig känt tidigare. Jag tycktes omgiven av ljus och stiga högre och högre från jorden. Jag vände mig om för att se efter adventfolket i världen utan att kunna finna dem, när en röst sa till mig: ”Se efter en gång till, och se lite högre upp.” Då lyfte jag blicken och såg en rak och smal stig som sträckte sig högt ovanför världen. På denna stig färdades adventfolket mot staden. Bakom dem, vid stigens början, sken ett klart ljus som en ängel förklarade var midnattsropet. Detta ljus lyste längs hela stigen, för att deras fötter inte skulle snubbla. Jesus gick själv alldeles framför sitt folk för att leda dem framåt, och så länge de höll sina blickar fästa på honom var de trygga. Men snart blev några trötta, och sa att det var långt kvar till staden och att de hade väntat sig att komma in i den tidigare. Då uppmuntrade Jesus dem genom att höja sin härliga, högra arm. Från den kom ett ljus som böljade över adventfolket och de ropade ”Halleluja”. Andra förkastade obetänksamt ljuset bakom sig och påstod att det inte var Gud som hade lett dem så långt. Ljuset bakom dem slocknade och de lämnades i totalt mörker. De snubblade och kunde inte se målet och Jesus. De föll ner från stigen, ner i den mörka, onda världen där nere. rätt

(59)Snart hörde vi Guds röst. Den lät som många vatten och den talade om dagen och stunden då Jesus skulle komma. De levande heliga, som var 144.000 till antalet, kände igen rösten och förstod vad den sa, medan de ogudaktiga trodde att det var åska och jordbävning. När Gud talade om tiden utgöt han sin helige Ande över oss och våra ansikten började ljusna och lysa av Guds härlighet, som Moses ansikte gjorde när han kom ner från Sinai berg. rätt

(59)De 144.000 hade alla fått Guds sigill och var fullkomligt förenade. På sina pannor hade de orden Gud och Nya Jerusalem och en underbar stjärna med Jesu nya namn. De gudlösa blev rasande över att se vårt lyckliga och heliga tillstånd. De tänkte kasta sig över oss för att gripa oss med våld och kasta oss i fängelse. Men vi sträckte ut handen i Herrens namn och de föll hjälplösa till marken. Det var då Satans synagoga förstod att Gud hade älskat oss, som kunde tvätta varandras fötter och hälsa bröderna med en helig kyss, och de föll ned för våra fötter. rätt

(60)(60) Snart riktades våra blickar mot öster, för ett litet svart moln hade visat sig. Det var ungefär hälften så stort som en mans hand, och vi visste allesammans att det var Människosonens tecken. Under allvarlig tystnad betraktade vi alla molnet när det kom närmare, och blev allt ljusare och härligare och härligare tills det var ett stort vitt moln. Nedtill såg det ut som eld. Över molnet fanns en regnbåge och runt det var tiotusen änglar som sjöng en underbart vacker sång. På molnet satt Människosonen. Hans hår var vitt och lockigt och vilade på hans axlar, och på hans huvud var många kronor. Hans fötter såg ut som eld. I hans högra hand var en skarp skära och i hans vänstra en silvertrumpet. Hans ögon var som eldslågor, som forskande granskade hans barn. rätt

(60)Då bleknade allas ansikten och deras ansikten som Gud hade förkastat mörknade. Då ropade vi alla högt: ”Vem kommer att kunna bestå? Är min klädnad utan fläckar?” Änglarna slutade sjunga och det blev förfärligt tyst en stund. Så talade Jesus: ”De som har rena händer och rena hjärtan kommer att kunna bestå. Min nåd är nog för er.” Vid dessa ord lyste våra ansikten upp och allas hjärtan fylldes av glädje. Änglarna slog an en högre ton och sjöng åter igen, medan molnet kom allt närmare jorden. Då ljöd Jesu silvertrumpet, när han närmade sig på molnet insvept i eldslågor. Han såg på de sovande heligas gravar. Så lyfte han blicken och höll upp sina händer mot himlen och ropade: ”Vakna! Vakna! Vakna, ni som sover i mullen, och stå upp!” Då blev det en kraftig jordbävning. Gravarna öppnades och de döda kom upp, klädda i odödlighet. De 144.000 ropade ”Halleluja!” när de kände igen sina vänner som hade slitits ifrån dem av döden, och i samma ögonblick blev vi förvandlade och fördes tillsammans med dem upp för att möta Herren i luften. rätt

(60)Tillsammans steg vi upp i molnet och färdades i sju dagar för att komma till glashavet. Där tog Jesus kronorna (61) och med sin egen högra hand satte han dem på våra huvuden. Han gav oss harpor av guld och segerpalmer. Här på glashavet stod de 144.000 i en fullkomlig fyrkant. Några hade mycket ljusa kronor, andras lyste inte lika mycket. En del kronor såg ut att vara tunga av stjärnor, medan andra bara hade några få. Alla var fullkomligt nöjda med sin krona. De var alla klädda i en underbar vit mantel som räckte från axlarna till fötterna. Det var änglar överallt omkring oss när vi tågade över glashavet till stadens port. Jesus lyfte sin mäktiga, härliga arm, grep tag i pärleporten och öppnade den på dess glänsande gångjärn och sa till oss: ”Ni har tvättat era kläder i mitt blod och stått upp för min sanning. Stig in.” Vi gick in allihop och kände oss fullt berättigade att vara där. rätt

(61)I staden såg vi livets träd och Guds tron. Ut från tronen kom en flod med rent vatten och på båda sidor om floden stod livets träd. På den ena sida av floden stod en trädstam och på den andra sidan av floden en annan stam. Båda var av rent, genomskinligt guld. Först trodde jag att jag såg två träd, sedan tittade jag mer noga och såg då att de var förenade i toppen till ett träd. Så livets träd stod på båda sidorna av livets flod. Dess grenar böjde sig ner till den plats där vi stod och frukten var underbar. Den såg ut som guld blandat med silver. rätt

(61)Vi gick alla in under trädet och satte oss ner för att betrakta den härliga platsens, när bröderna Fitch och Stockman kom fram till oss. De hade predikat evangeliet om riket, men Gud hade lagt dem i graven för att rädda dem. De frågade oss vad vi hade gått igenom medan de sov. Vi försökte minnas våra värsta prövningar, men de verkade så små jämfört med den så mycket större och eviga härlighet som omgav oss och som vägde så mycket tyngre än de, så att vi inte kunde tala om dem och vi ropade allesammans: ”Halleluja! Himlen är inte för dyrköpt!” Vi spelade på våra gyllene harpor och fick himmelens valv att genljuda av klangen.

nästa kapitel