Vittnesbörd 17(1869)
Kristi lidande

(200)(200) För att vi till fullo skall inse frälsningens värde, är det nödvändigt för oss att förstå vad den kostade. Som en följd av en begränsad förståelse av Kristi lidande, visar många en dålig uppskattning av det stora försoningsverket. Den härliga planen att frälsa människan genomfördes på grund av Guds, vår Faders, oändliga kärlek. I denna gudomliga plan ser vi det mest förunderliga uttryck för Guds kärlek till det fallna människosläktet. En sådan kärlek som visas i Guds älskade Sons gåva förvånar de heliga änglarna. "Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan ha evigt liv." (Joh. 3: 16.) rätt

(200)Frälsaren var Sin Faders härlighets återsken och en direkt avbild av Hans person. Han ägde gudomligt majestät, fullkomlighet och överlägsenhet. Han var jämlik Gud. "Ty det behagade Gud att låta all fullhet ta sin boning i honom." (Kol. 1: 19.) "Han som är till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset." (Fil. 2: 6-8.) rätt

(200)Kristus samtycke till att dö i syndarens ställe, så att människan genom (201) ett liv i lydnad skulle kunna undfly Guds lags straff. Hans död omintetgjorde inte lagens giltighet. Den avskaffade inte lagen, och gjorde inte heller dess krav mindre, inte heller förringade den dess heliga upphöjdhet. Kristi död förkunnade Faderns lags rättfärdighet, när han straffar överträdaren, i det att Jesus samtyckte till att lida lagens straff för att frälsa människan från dess förbannelse. Guds älskade Sons död på korset visar Guds lags oföränderlighet. Hans död gör att lagen lyser i större härlighet, gör den upphöjd och ger oss bevis för dess oföränderliga karaktär. "I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda." (Matt. 5: 17.) rätt

(201)I Kristus förenades det mänskliga och det gudomliga. Hans uppgift var att försona Gud och människa, att förena det eviga med det förgängliga. Detta var det enda sätt på vilket den fallna människan kunde bli upphöjd, genom Kristi blods förtjänst, och bli delaktig av gudomlig natur. Kristus iklädde sig mänsklig natur, och det gjorde det möjligt för Honom att förstå människors prövningar och sorger samt alla de frestelser som vi anfäktas av. Änglarna var obekanta med synden och kunde inte visa förståelse för människan i hennes särskilda prövningar. Kristus nedlät sig till att ta på sig människans natur och blev frestad i allt liksom vi, för att Han skulle kunna förstå hur Han skulle trösta alla dem som frestas. rätt

(201)När Han var iklädd mänsklig natur kände Han behov av kraft från Sin Fader. Han hade utvalda platser för bön. Han älskade att ha gemenskap med Sin Fader i bergens ensamhet. Genom dessa vanor styrktes Han för dagens plikter och strider. Vår Frälsare identifierade Sig med våra behov och svagheter i det att Han blev en behövande bedjare, som natt efter natt trängde Gud nära, i det att Han sökte att från Sin Fader få nya förråd av kraft och så kunna gå ut till en ny dags strider, uppfriskad, förnyad och stärkt. (202) Han är vårt föredöme i allt. Han är vår broder i våra svagheter men utan att äga våra onda böjelser. Såsom den Syndfrie avskydde Hans natur det onda. Han utstod själslig ångest och strid i en värld fylld av synd. Hans mänskliga natur gjorde bönen till en nödvändighet och förmån. Han fordrade allt starkare gudomlig hjälp och tröst, vilket Hans Fader var redo att ge Honom, som för människans skull hade lämnat himmelens glädje och valt Sitt hem i en avvisande och otacksam värld. Kristus fann tröst och glädje i sin Faders gemenskap. Här kunde Han avbörda Sitt hjärta de sorger som var nära att krossa Honom. Han var en smärtornas man, förtrogen med lidande. rätt

(202)Under dagen arbetade Han ivrigt med att göra gott mot andra, att rädda människorna från fördärv. Han botade de sjuka, tröstade de sörjande, och förde glädje och hopp till de missmodiga. Han återförde döda till livet. Efter att dagens gärning var fullbordad gick Han kväll efter kväll bort från stadens brus och larm. Man kunde se Honom böjd i någon undangömd dunge i ödmjuk bön inför Sin Fader. Vissa gånger lyste månens klara ljus ned över Hans böjda gestalt. Andra gånger insveptes Han i mörkrets töcken, utestängd från allt ljus. Nattens dagg och frost sänkte sig ned på Hans huvud och skägg när Han som en sökande bedjare låg i bön inför Gud. Ofta fortsatte Han Sin bön hela natten. Han är vårt föredöme. Om vi kunde komma ihåg detta och handla på samma sätt, skulle vi vara mycket starkare i Gud. rätt

(202)Om mänsklighetens Frälsare med Sin gudomliga kraft hade behov av bön, hur mycket mer skulle då inte vi svaga, syndiga, dödliga känna det nödvändigt att bedja - ivriga, ständiga böner! När Kristus ansattes allra värst av frestelser, åt Han ingenting. Då Han överlämnade Sig åt Gud genom ivriga böner och fullständig överlåtelse åt Sin Faders vilja, kom Han igenom som Segervinnare. De som bekänner sig till sanningen för vår tid, (203) borde mer än någon annan grupp bekännande kristna handla liksom vårt stora Föredöme i bön. rätt

(203) "Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre." (Matt. 10: 25.) På våra bord ställs ofta fram delikatesser som varken är hälsosamma eller nödvändliga därför att vi älskar sådant mer än vi älskar självförnekelse, frihet från sjukdom och själslig hälsa. Jesus sökte ivrigt att få kraft från Sin Fader. Detta betraktade Guds Son av större värde, även för Sig själv, än att sitta vid det mest överdådiga bord. Han har gett oss tydliga vittnesbörd om att bön är nödvändig för att kunna ta emot kraft att stå emot mörkrets makter, och göra den gärning som är anförtrodd åt oss. Vår egen kraft är svaghet, men den som Gud ger är mäktig och vill göra varenda en som tar emot den till mer än segervinnare. rätt

(203)Under det att Guds Son böjde sig i tillbedjan i Getsemane örtagård, kom det ut ur Hans porer svett, likt stora blodsdroppar, på grund av Hans själskval. Det var här som det stora mörkrets förskräckelse omgav Honom. Hela världens syndskuld vilade på Honom. Han led i människans ställe som överträdare av Sin Faders lag. Här var platsen för frestelsen. Guds gudomliga ljus försvann från Hans åsyn och Han stod ensam mot mörkrets makter. I Sin själsångest låg Han utsträckt på den kalla marken. Han kände Sin Faders vrede. Han hade tagit lidandets kalk från skyldiga människors läppar och erbjudit Sig att själv dricka den, och i stället ge människorna välsignelsens bägare. Den vrede som skulle ha drabbat människan föll nu på Kristus. rätt

(203)Jesus hade ofta dragit sig bort till Getsemane med Sina lärjungar för meditation och bön. De var alla väl bekanta med denna avskilda tillflyktsort. Till och med Judas visste vart Han skulle leda mördarskaran för att Han skulle kunna förråda Jesus och överlämna Honom i deras händer. (204) Aldrig tidigare hade Frälsaren besökt denna plats med hjärtat så fyllt av sorg. Det var inte det fysiska lidandet som Guds Son ryggade tillbaka inför, och som i lärjungarnas närvaro tvingade fram dessa klagande ord: "Min själ är djupt bedrövad ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig." (Matt. 26: 38.) rätt

(204)Han lämnade Sina lärjungar och gick ett litet stycke längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad. Hans själ var i ångest och Han vädjade: "Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill'" (Vevs 39.) Den förlorade världens synder vilade på Honom och tyngde ned Honom. Det var känslan av Faderns avsky för synden som plågade Hans sinne med sådan ångest att stora svettdroppar bröt fram på Hans panna och rullade ned över Hans bleka kinder. rätt

(204)Han reste sig upp, och gick tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Han sade till Petrus: "Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." (Vers 40, 41.) Vid det viktigaste tillfället - då Jesus särskilt bett lärjungarna att vaka med Honom - fann Han dem sovande. Han visste att svåra strider och fruktansvärda frestelser låg framför dem. Han hade tagit dem med sig för att de skulle bli till hjälp för Honom och för att den händelse de skulle bevittna den natten och de lärdomar de skulle få, skulle göra ett outplånligt intryck på deras sinnen. Detta var nödvändigt för att deras tro inte skulle svika dem, och för att de skulle bli styrkta för de prov som låg framför dem. rätt

(204)Men i stället för att vaka med Kristus var de nedtyngda av sorg och föll i sömn. Även den frimodige Petrus, som endast några få timmar tidigare hade deklarerat att han, om så behövdes, skulle lida och dö för sin Herre, hade somnat. Vid detta mycket kritiska (205) ögonblick, när Guds Son behövde deras sympati och hjärtefyllda böner, fann Han dem sovande. De förlorade mycket kraft genom att sova vid detta tillfälle. Frälsaren hade velat stärka dem för det stora trosprov som de snart skulle bli utsatta för. Om de hade använt denna sorgfyllda tid till att vaka tillsammans med sin Frälsare, och i bön till Gud, skulle Petrus inte ha lämnats få sina egna, svaga böjelser att förneka sin Herre i prövningens stund. rätt

(205)Guds Son gick för andra gången bort för att bedja i det Han säger: "Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja." (Vers 42.) Återigen kom Han till Sina lärjungar och fann dem sovande. Deras ögon var tunga av sömn. Dessa sovande lärjungar representerar en församling som sover när Guds besökelsetid är nära. Det är en tid då mörkrets tjocka moln lägrar sig över mänskligheten. Om man då sover är det mycket ödesdigert. rätt

(205)Jesus har lämnat oss denna varning: "Vaken, ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer." (Mark. 13: 35,36.) Gud väntar att Hans församling skall vaka hur svårt det än är, och hur lång eller kort tiden än blir. Sorg är ingen ursäkt för att vara mindre vaksam. Svårigheter skulle inte leda till vårdslöshet utan till dubbel vaksamhet. Kristus har genom Sitt exempel inriktat församlingen på kraftens källa i tider av nöd, svårigheter och bekymmer. Själva vaksamhetens attityd utmärker församlingen såsom Guds folk. Genom detta tecken är de väntande avskilda från världen och visar att de är pilgrimer och främlingar på jorden. rätt

(205)Återigen vände Sig Frälsaren bort från Sina sovande lärjungar och bad för tredje gången samma ord. Därefter kom Han tillbaka till dem och sade: "Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära, då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer." (Matt. 26: 45.) Hur grymt för lärjungarna att behöva tillstå att sömnen tillslöt deras ögon och sömnaktigheten minskade deras uppmärksamhet, (206) under det att deras gudomlige Herre uthärdade sådan outsäglig, själslig ångest! Om de hade varit vakna skulle de inte ha förlorat Sin tro när de såg Guds Son dö på korset. rätt

(206)Denna viktiga vaknatt skulle ha utmärkts av deras ädla kamp och bön, vilken skulle ha gett dem kraft att bevittna Guds Sons outsägliga ångest. Det skulle ha förberett dem, när de bevittnade Hans lidande på korset, så att de hade förstått något av den övermäktiga ångestens natur, vilken Han uthärdade i Getsemane örtagård. De skulle vidare ha varit bättre skickade att påminna sig orden Han talade till dem om Sitt lidande, Sin död och uppståndelse. Mitt i denna förskräckliga, mörka och prövande timma, skulle några hoppets strålar ha lyst upp mörkret och uppehållit deras tro. rätt

(206)Kristus hade talat om för dem långt tidigare att detta skulle komma att äga rum, men de förstod Honom inte. Hans lidande var en ohygglig upplevelse för Hans lärjungar och därför behövde de ha vakat i bön. Deras tro behövde ytterligare ha stärkts genom en osynlig kraft när de skulle uppleva mörkrets makters triumf. Vi kan endast ha en svag aning om den obeskrivliga ångest som Guds Son upplevde i Getsemane, när Han kände Sig skild från Sin Fader på grund av mänsklighetens synder som Han bar. Han blev gjord till synd för det fallna människosläktet. Förnimmelsen av att Hans Faders kärlek var skymd för Honom frampressade från Hans av ångest pinade sinne följande ord: "Min själ är djupt bedrövad ända till döds... Om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig." Därpå tillägger Han med fullkomlig underkastelse för Sin Faders vilja: "Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!" (Matt. 26: 38, 39.) rätt

(206)Den gudomlige Gudasonen var vanmäktig, döende. Fadern sände en budbärare som stod Honom nära för att styrka den gudomlige Frälsaren så att Han skulle kunna fortsätta Sin blodbestänkta väg. (207) Kunde människor ha bevittnat den förvåning och sorg som den himmelska änglaskaran kände, när de under tyst sorg såg hur Fadern drog bort Sin kärleks härlighet och ljus från Honom - Sin enfödde Son - skulle de bättre ha förstått hur avskyvärd synden är i Hans ögon. Rättvisans svärd skulle nu riktas mot Hans Son. Han förråddes med en kyss och fördes snabbt till en världslig domstolssal för att där hånas och dömas till döden av syndiga människor. Där blev Guds Son "sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull". Han fick utstå förolämpningar, hån och skamlig misshandel, intill dess "att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns". (Jes. 53: 5; 52: 14.) rätt

(207)Vem kan fatta en sådan kärlek som här visas! Änglaskaran såg med undran och sorg Honom, som hade varit himmelens majestät och som hade burit härlighetens krona, nu bära törnekronan, ett blödande offer för en ursinnig folkmassa, som hade piskats upp till ett vansinnets hysteri på grund av Satans vrede. Beskåda den tålmodige Smärtornas man! På Hans huvud är en törnekrona. Blodet flöt från Hans sargade hud. Allt på grund av synden! Ingenting kunde ha förmått Kristus att lämna Sin ära, Sitt majestät i himmelen och komma till en syndig värld för att bli föraktad, ringaktad och förnedrad av dem som Han kom för att frälsa, och slutligen lida på korset, utom en evig, försonande kärlek, som för alltid kommer att förbli ett mysterium. rätt

(207)O, förundra er ni himlar, men förvåna dig du jord! Beskåda förtryckaren och den förtryckte! En stor skara människor omringar världens Frälsare. Hån och smädelse blandas med grova, hädiska eder. Hans ringa jordiska härkomst och Hans ödmjuka liv kommenteras av okänsliga brottslingar. Hans krav på att vara Guds Son gjorde översteprästerna och de äldste gyckel av. Vulgära skämt och försmädliga ord gick från den ene till den andre. Satan hade full kontroll (208) över Sina tjänares sinnen. För att kunna göra detta effektivt hade Han börjat med de förnämsta prästerna och de äldste och ingett dem religiöst raseri. De drevs av samma sataniska anda som styr den grövsta och mest förhärdade brottsling. Det finns en förvrängd samstämmighet i allas känslor från de hycklande prästerna och äldste till den mest förnedrade. Kristus, Guds Son, leddes framåt och korset lades på Hans skuldror. Vid varje steg Han tog flöt blodet från Hans sår. Omgiven av en fanatisk skara bittra fiender och okänsliga nyfikna, leddes Han bort för att korsfästas. "Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det - ja, han öppnade icke sin mun." (Jes. 53: 7.) rätt

(208)Hans sorgsna lärjungar följer Honom på avstånd bakom den mordiska hopen. Han spikas fast på korset och hänger utsträckt mellan himmel och jord. Deras hjärtan är nära att brista av ångest under det att deras älskade lärare lider som en brottsling. Nära korset finns de blinda, skenheliga, trolösa prästerna och de äldste som smädar, skymfar och hånfullt säger: "Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset." Så talade också översteprästerna och de skriftlärde och de äldste hånfulla ord och sade: "Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom; han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'" (Matt. 27: 40 -43.) rätt

(208)Jesus svarade inte ett ord på allt detta. När spikarna drevs genom Hans händer och när ångestens svettdroppar bröt fram på Hans panna, kom från Hans bleka, darrande läppar en bön om förlåtande kärlek för sina mördare: "Fader, förlåt dem; ty de veta (209) icke, vad de göra." (Luk. 23: 34.) Hela himmelen följde denna scen med största intresse. En förlorad världs Återlösare lider människans straff för hennes överträdelser av Faderns lag. Han är i färd med att betala Sitt folks straff med Sitt eget blod. Han betalar Guds heliga lags rättvisa krav. Detta var det medel genom vilket synden, Satan och hans Härskaror kunde utplånas. rätt

(209)Har det någonsin funnits sådant lidande och sorg, som den som vår döende Frälsare uthärdade! Det var känslan av Sin Faders ogillande som gjorde Hans plåga så bitter. Det var inte Hans fysiska lidande som så snabbt gjorde slut på Kristi liv på korset. Det var mänsklighetens syndaskuld och känslan av Sin Faders avsky som var den krossande tyngden. Faderns härlighet och uppehållande närhet hade lämnat Honom och denna förtvivlan pressade mörkrets krossande tyngd på Honom och framtvingade från Hans bleka, darrande läppar ångestens rop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27: 16.) rätt

(209)Jesus hade tillsammans med Fadern skapat denna värld. Mitt i Guds Sons ångest och lidande var det bara blinda och vilseledda människor som förblev okänsliga. Översteprästerna och de äldste smädade Guds Son när Han gick in i sitt dödslidande. Det tycks endast vara naturen som suckar i sympati med sin, blödande, döende upphovsman. Hela jorden darrar. Solen förmörkas. Himmelen mörknar. Änglar har bevittnat lidandets scen intill dess att de inte orkar se mer, och döljer sina ansikten inför denna avskyvärda syn. Kristus är döende! Allt syns hopplöst för Honom! Hans Faders gillande leende är borta och änglarna tillåts inte att lysa upp denna förskräckliga timmas mörker. De kan endast med förvåning bevittna hur deras älskade ledare, himmelens majestät, lider straffet för människans överträdelse av Faderns lag. rätt

(209)Även tvivel ansatte Guds döende Son. Han kunde inte se bortom gravens portar. Inget ljust (210) hopp försäkrade Honom om att Han skulle komma ut från graven som segrare och att Hans Fader skulle godta Hans offer. Världens synd, med all dess förskräcklighet, fick Guds Son känna till det yttersta. Faderns avsky för synden och dess straff, som är döden, var allt Han kunde uppfatta i detta häpnadsväckande mörker. Han frestades att frukta att synden var så avskyvärd för Fadern att den inte kunde försonas av Sonen. Den ohyggliga tanken att Hans Fader för alltid hade lämnat Honom framtvingade detta skärande rop från korset: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27: 46.) rätt

(210)Kristus kände mycket av det som syndare kommer att känna när Guds vredes "skålar" utgjuts över dem. Fullständig förtvivlan, likt dödens töcken, kommer att sänka sig ned omkring den skyldige och då kommer han att till fullo förstå hur dödsbringande synden är. Frälsningen har blivit köpt åt dem genom Guds Sons lidande och död. Den kan bli deras, om de villigt och glatt tar emot den, men ingen tvingas att lyda Guds lag. Om de vägrar att ta emot den himmelska förmånen och väljer syndens bedrägeri och nöjen, har de gjort sitt val och slutet blir att de får sin lön, som är Guds vrede och den eviga döden. De kommer att för alltid skiljas från Jesu närhet, vars offer de har förkastat. De kommer att ha förlorat ett liv i lycka och offrat den eviga härligheten för en kort tids njutning i synd. rätt

(210)Tro och hopp vacklade i Kristi dödsångest därför att Gud hade undandragit Honom vissheten om Sitt bifall och gillande, vilket Kristus hitintills hade haft. Världens Återlösare litade på det vittnesbörd som tidigare hade styrkt Honom, att Hans Fader godtog Hans gärningar och hade behag till Hans arbete. I Sin dödsångest, när Han utgav Sitt dyrbara liv, måste Han i tro lita på Honom som det alltid hade varit Hans glädje att lyda. Han uppmuntras inte av klara, ljusa hoppets strålar. Allt är inneslutet i (211) ett tryckande mörker. Mitt i detta mörker tömmer Återlösaren denna mystiska lidandets bägare ända till botten. Vägrad det ljusa hoppet och tillförsikten i triumfen, vilken kommer att vara Hans i framtiden, utropar Han med hög röst: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk. 23: 46.) Han känner till Faderns karaktär, som innefattar rättfärdighet, nåd och Hans stora kärlek och i underdånighet faller Han i Hans händer. Mitt i naturens häftiga skakningar hör de förvånade iakttagarna den döende Golgatamannens ord. rätt

(211)Naturen deltar i sin upphovsmans lidande. Den bävande jorden, de lösslitna klipporna förkunnade att det var Guds Son som dog. Det kom en förskräcklig jordbävning. Förlåten i templet revs itu uppifrån och ända ned. Förskräckelse grep avrättningsplutonen och åskådarna när de betraktade den av mörker dolda solen och kände hur själva marken under dem skakade, och såg och hörde hur stora klippblock slets loss. Översteprästernas hån och förakt tystades när Kristus överlämnade sin Ande i sin Faders händer. Den förvånade hopen började dra sig bort från platsen, famlande i mörkret för att finna vägen tillbaka till staden. De slog sig för bröstet när de gick därifrån i förskräckelse och vågade knappast tala annat än i viskningar till varandra: "Det är en oskyldig person som har mördats. Tänk, om det verkligen är så att han var den som Han hade påstått - Guds Son?" rätt

(211)Jesus gav inte Sitt liv förrän Han hade fullbordat det verk som Han kom för att fullborda, och utropade i Sitt sista andetag: "Det är fullbordat." (Joh. 19: 30.) Satan var då besegrad. Han visste att hans rike var förlorat. Änglarna jublade när orden uttalades: "Det är fullbordat." Den stora frälsningsplanen, som hade varit beroende av Kristi död, hade så här långt blivit förverkligad. Det var glädje i himmelen att Adams söner genom ett liv i lydnad slutligen kunde upphöjas till Guds tron. O, vilken kärlek! Vilken obegriplig (212) kärlek som förde Guds Son till jorden för att bli gjord till synd för oss, för att vi skulle kunna bli försonade med Gud och upphöjas till ett liv med Honom i Hans härlighets boningar. Vad är människan, att ett sådant pris skulle betalas för hennes återlösning! rätt

(212)När människor mera helt kan fatta det stora offrets omfattning, det offer som gavs av himmelens majestät i en döende mänsklighets ställe, då kommer frälsningsplanen att bli upphöjd och meditation inför Golgata kommer att väcka levande, heliga och ömma känslor i den kristnes hjärta. Lovprisning till Gud och Lammet kommer att finnas i deras hjärtan och på deras läppar. Stolthet och självupphöjelse kan inte blomma i deras hjärtan som har Golgatascenerna levande i sitt minne. Denna värld kommer att ha ringa värde för dem som uppskattar vad människans återlösning kostat, Guds Sons lidande och död. Denna världens alla rikedomar är inte av tillräckligt värde att återlösa en förlorad människa. Vem kan mäta den kärlek som Kristus kände för en förlorad värld, när Han hängde på korset, i det att Han led för den skyldiga människans synder? Denna kärlek var omätlig och evig. rätt

(212)Kristus har visat att Hans kärlek är starkare än döden. Han förverkligade mänsklighetens frälsning. Trots att Han hade den mest fruktansvärda strid med mörkrets makter, växte Hans kärlek mitt i allt detta starkare och starkare. Han uthärdade att Hans Faders ansikte doldes för Honom intill dess att Han kände Sig så övergiven att Han med bitterhet i Sin själ utropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27: 46.) Hans arm bringade frälsning. Priset betalades för människans återlösning, när i den sista själskampen, dessa triumferande ord uttalades, vilka tycktes ge eko igenom hela skapelsen: "Det är fullbordat." rätt

(212)Många som bekänner sig vara kristna blir stimulerade av världsliga företag, och deras intresse vaknar när det gäller nya och spännande nöjen, under det att de är känslokalla och förefaller vara såsom frusna, när det gäller Guds sak. Här är ett ämne för dig som sysselsätter dig med de yttre tingen; ett ämne som är av tillräckligt värde för att du skall engagera dig i det. (213) Eviga intressen står här på spel. När det gäller detta ämne är det synd att vara lugn och oberörd. Golgatascenerna framtvingar de djupaste känslor. Du ursäktas om du visar entusiasm. Att Kristus, så fullkomlig och oskyldig, skulle lida en sådan smärtsam död och bära världens synders hela tyngd det kan våra tankar och vår föreställning aldrig till fullo fatta. Längden, bredden, höjden och djupet av en sådan obegriplig kärlek kan vi inte fatta. Att begrunda Frälsarens omätliga kärleks djup borde fylla sinnet, beröra och beveka själen, förfina och upphöja känslorna och fortgående förvandla vår karaktär. Aposteln uttryckte sig så här: "Jag hade beslutit mig för att, medan jag var bland eder, icke veta om något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst." (1 Kor. 2: 2.) Vi kan också blicka mot Golgata och utbrista: "Vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket världen för mig är korsfäst och jag för världen." (Gal. 6:14.) rätt

(213)När vi begrundar till vilket oändligt pris vår frälsning har blivit köpt, vilket kommer då att bli deras öde, som föraktar en sådan stor frälsning? Vad kommer den att få för straff som bekänner sig vara en Kristi efterföljare, och ändå vägrar att böja sig i ödmjuk lydnad för Återlösarens kraft och som inte tar på sig korset såsom en ödmjuk Kristi lärjunge och följer Honom från krubban till Golgata? Kristus säger: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar." (Matt. 12: 30.) rätt

(213)En del har en begränsad förståelse av försoningen. De tror att Kristus led endast en liten del av Guds lags straff. De menar att även om Guds Son kände Sin Faders vrede hade Han under hela Sitt svåra lidande bevis på Sin Faders kärlek och godkännande, att gravens portar som var framför Honom, upplystes med ett ljust hopp och att Han hade förvissning om Sin framtida härlighet. Här föreligger en stor missuppfattning. Det som orsakade Hans genomträngande ångest var känslan av Sin Faders missnöje. Hans (214) själskamp på grund av detta fick en sådan intensitet att vi endast till en mycket liten del kan förstå denna kamp. rätt

(214)Hos många väcker inte vår gudomlige Herres förnedring, förödmjukelse och offer något större intresse. Det berör inte själen och livet mer än berättelsen om Jesu martyrers död. Många har lidit döden genom långsam tortyr. Andra har lidit korsfästelsens död. På vilket sätt skiljer sig Guds Sons död från dessa? Det är sant att han på korset dog den mest grymma död, men ändå har andra lidit lika mycket för Hans sak så långt som det angår kroppslig tortyr. Varför var då Kristi lidande förskräckligare än de andra har fått ge sina liv för Hans sak? Om Kristi lidande endast hade bestått i fysiska plågor, då var Hans död inte pinsammare än den som martyrerna upplevde. rätt

(214)Men den fysiska plågan var endast en liten del av Guds Sons ångest. Världens synder hade lagts på Honom, därtill kom tyngden av Faderns vrede då Han led straffet för lagöverträdelsen. Det var detta som krossade Hans gudomliga själ. När Fadern dolde Sitt ansikte och känslan av att Hans egen Fader hade övergett Honom kom över Honom, drevs Han till förtvivlan. Den skilsmässa som synden åstadkommer mellan Gud och människan, drabbade i full utsträckning och på det mest kännbara sätt den oskyldige, lidande Människosonen på Golgata. Han ansattes av mörkrets makter. Han hade inte en ljusets stråle som upplyste framtiden. Dessutom kämpade Han mot Satans makt. Denne förklarade att Han hade Kristus i Sin hand, att Han var överlägsen Guds Son i styrka, att Fadern inte längre erkände Honom som Sin Son, och att Han inte längre levde i Faderns ynnest mer än Satan själv. Om Han verkligen ännu hade Faderns gillande, varför skulle Han då behöva dö? Gud kunde ju rädda Honom från döden. rätt

(214)Kristus gav inte i något avseende efter för vad denne skoningslöse fiende hade att säga i Jesu bittraste ångest. En stor skara av onda änglar fanns runt (215) omkring Guds Son, ändå tilläts inte de heliga änglarna att bryta igenom deras led eller att ge sig i strid med denne smädande och hånande fiende. Himmelska änglar tilläts inte att betjäna Guds Son och stilla Hans ångest. Det var i denna förskräckliga mörkrets timma, när Hans Fader dolde Sitt ansikte, skaror av onda änglar omgav Honom och världens synder vilade på Honom, som orden pressades fram från Hans läppar: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." (Matt. 27:46.) rätt

(215)Martyrernas död kan inte jämföras med den ångest som Guds Son uthärdade. Vi borde tillägna oss en bredare och djupare förståelse för Guds Sons liv, lidande och död. När försoningen förstås på ett rätt sätt, kommer människors frälsning att betraktas på ett helt annat sätt och få ett helt annat värde. Jämfört med allt det som det eviga livet innebär, kommer allt annat att verka oväsentligt. Men hur har inte vår Frälsares råd förkastats! Människor ägnar sig åt världen och själviska intressen har stängt till dörren för Guds Son. Ihåligt skrymteri, stolthet, själviskhet och vinningslystnad, avundsjuka, ondska och andra böjelser har så fyllt mångas hjärtan att Kristus inte får rum. rätt

(215)Han hade evighetens rikedomar, ändå blev Han fattig för vår skull, för att vi genom Hans fattigdom skulle göras rika. Han var klädd i härlighetens ljus och omgavs av den himmelska änglaskaran som väntade på att uträtta Hans befallningar. Ändå påtog Han Sig vår natur och kom för att som en gäst och främling leva bland syndiga, dödliga människor. Här är en kärlek som inget språk rätt kan tolka. Det är bortom vår kunskap. Stor är gudaktighetens hemlighet! Våra sinnen skulle få nytt liv och bli upphöjda och hänförda av allt det som uppenbarar Faderns och Människosonens kärlek. Kristi efterföljare skulle här lära sig att åtminstone till en viss grad tänka sig in i vad kärlekens mysterium innebär som en förberedelse till att förena sig med skaran omkring tronen som säger: "Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter." (Upp. 5: 13.) rätt